"Det är alltid en anspänning att gå på bio tillsammans med tyskar när ämnet är deras anfäders skuld. Luften är tunn i salongen, kriget är oerhört känsligt /.../" Jag citerar Lotta Lundberg i SvD 240729 när hon recenserar en film om Tredje riket som nyligen hade premiär i Tyskland.
Ännu en, blir min spontana kommentar. Tv-bolagen i Tyskland vet att om tittarsiffrorna sjunker: kasta in något om Tredje riket. Dokumentär eller spelfilm. Helst en hel tv-serie. Då får du publik.
Densamma verkar aldrig tröttna på dessa tillbakablickar, få nog. Som om det nationella såret gång på gång måste petas upp på nytt, aldrig tillåts läka. En undermedveten, kollektiv bearbetning pågår, utan slut.
I detta fall en spelfilm med fokus på Hitler och hans trogna propagandaminister Goebbels som liknade propaganderandet vid konsten att måla.
Alla replikerna i filmen är autentiska och hämtade direkt ur verkligheten, inget har hittats på.
Lundberg menar att filmmakarna vågade inget annat: "Temat Hitler anses för allvarligt för att låta sig fiktionaliseras."
Jag minns när jag såg "Der Untergang" för första gången, i en salong som fylldes upp till sista stol. I en biograf i universitetsstadsdelen Dahlem i Berlin. När ljuset släcks, smyger sig några åskådare in. Utan möjlighet att identifiera i mörkret.
Samma åskådare gled ut från salongen innan filmen var slut och ljuset hunnit tändas på nytt.
Klart jag undrade, omöjligt att låta bli, vilka de var. Kopplingen till Tredje riket.
Hur utforma narrativet, som det heter nuförtiden? Hur skall det berättas om fasan och det systematiska mördandets nazipräglade år? Som Lundberg påpekar är det så gott som alltid ur offrens perspektiv som det sker. Spielbergs "Schindlers list" kanske det bästa exemplet.
Jag minns att det hördes kritiska röster i Tyskland när "Undergången" visades. Man menade att Hitler framställdes som allt för mänsklig, den vedertagna, entydiga bilden av den ondskefulla diktatorn nyanserades.
Trots att Bruno Ganz i huvudrollen gapade och skrek, i sin gestaltning fullkomligt lysande och bättre som Hitler än Hitler själv. Frestande att skriva.
Jag minns också en utställning om Tredje riket i Historisches Museum utmed Unter den Linden. I samma veva hade Timur Vermes roman "Er ist wieder da", om hur Hitler återuppstår, kommer tillbaka från de döda och bejublande tas emot, givits ut.
Och blivit en enorm försäljningssuccé. Liksom den efterföljande filmatiseringen.
Utställningen föregicks av en hätsk debatt i medierna om det verkligen var lämpligt att visa den, vad riskerade den att skapa för reaktioner och känslor? Som om trollen lockades fram på nytt om det lyftes på stenar.
Jag såg den, tillsammans med en grupp skolelever, strikt fotoförbud rådde. De gick knäpptysta genom salarna fullspäckade med tidstrogen rekvisita bakom glas, nästan andäktiga, tog anteckningar. Inget problem för läraren att hålla ordning på klassen.
Hur berättar man om Hitler och Tredje riket utan att det blir "fel" reaktioner hos de unga? När barnbarn till SS:are intervjuats har man kunnat notera: "Jag beundrar morfar, han stod för någonting. Till skillnad från pappa, som bara fjäskar och kryper." Fel, fel, fel.
Bussresorna från svenska skolor till Auschwitz, vad framkallar de hos de unga eleverna mer än tårar och förstämning? Blockerar sorgen det nödvändiga tänkandet?
Missförstå mig inte. Jag är ingen cyniker. Men djupt oroad. I en tid när fascismen förefaller vara på frammarsch i Europa.
Foto: Nobel entertainment
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-07-31/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar