Led Basquiat av tandläkarskräck?

Bild: Louisiana Museum of Modern Art

Utställning
Basquiat ”Headstrong”
Louisiana 30/1-17/5 2026

Namnet Basquiat förknippar jag först och främst med graffiti. Undergroundkultur. I likhet med en annan internationell storhet, Banksy. Den senare har dock valt att förbli anonym och gäckande alla som försöker att identifiera honom.

Jean-Michel Basquiat dog ung, av en överdos, blott 27 år gammal 1988. Han brukar räknas till samma ”dödsklubb” som Brian Jones, Kurt Cobain, Hendrix, Morrison och Joplin. Låter absurt i mina öron. Romantisering och dödskult. Den gudarna älskar dör ung, brukar det heta.

Under en vistelse nyligen i Helsingborg tog vi oss över Sundet till Helsingør, tar bara 20 minuter med färjan, man hinner med, som seden påbjuder, två röda och en grön, och sedan tåg till museet för modern konst, Louisiana i Humlebæk. 

Det ligger lite avigt till, en bra bit ifrån stationen, för en gammal man som inte längre rör sig obehindrat. 

Det är andra gången vi besöker det vackert belägna museet. Med svindlande utsikt mot hav och klippor.

Nu för att se utställningen ”Headstrong”. En samling teckningar av Basquiat. För länge sen tog han klivet från New Yorks gator och väggar in i salongerna. 

Han är etablerad och hans konst betingar säkert ett högt pris för den penningstarka borgarklass som betraktar konstverk som en investering. Gärna att förvaras i kassaskåp.

Jag måste bekänna att jag har svårt för museer, traditionella konstinstitutioner. Jag överväldigas av mångfalden och har svårt för att koncentrera mig, veta vart jag skall rikta blicken, när stanna till vid ett verk för att begrunda detsamma. 

Jag slog säkert rekord den gången när  jag snabbt förflyttade mig genom Louvren i Paris. Och inte minns jag mycket från språngmarschen. Men att i Paris besöka Louvren, ett måste för en turist. Du undkommer inte.

Basquiats teckningar syns mig tillkomna i samma ögonblickliga, rastlösa anda som hans graffiti. I stundens passionerade ingivelse. Snabbt klottra något, sedan fly innan polisen kommer.

Ett stort antal huvuden, som tycks implodera, utgör denna utställning. Jag tycker mig se ett inflytande från Picassos kubism. Inspiration hämtad från uppväxten i Haiti och Puerto Rico. 

Betydelsefullt blev det att Basquiat under en sjukhusvistelse i sin  barndom försjönk i en bok i anatomi som hans mor förärade honom. 

Det skänkte honom en insikt i allt det hemlighetsfulla som gömmer sig under huden på oss människor. Osynliga banor och mönster, som hans teckningar frammanar på ett skruvat sätt.

Hustrun frågade efteråt vad jag kände när vi gick runt. Svaret blev att jag kände inget, men tänkte omedelbart sjukhuskonst. När konsten används i ett terapeutiskt syfte för att hantera psykets demoner. Carl Fredrik Hill på S:t Lars i Lund. Sublimeringens läkande förmåga.

Jag önskar att Basquiat mer hade träffat känslan än intellektet. Den till utställningen hörande, tjocka katalogens alla uttolkare och konstexperter lägger inget till Basquiats färgstarka konst som tycks vara på väg att explodera. 

De läser in, projicerar, övertolkar i mina ögon, strör etiketter som ”antikolonialism” och ”rasism” över hans konst. Begreppen skymmer och förminskar. Vad värre är, de instrumentaliserar konsten i en politisk riktning. Säger mer om kommentatorerna än om det kommenterade.

I Basquiats huvuden spelar garnityret en framträdande roll. Tänder tecknade i olika fantasifulla versioner. Den ena mer slående än den andra.

Jag kan inte låta bli att undslippa mig: Han kanske led av tandläkarskräck! Och bearbetade det i sina teckningar.

Sån är och förblir jag. En enkel pojke från Bruket.

Även på lindelof.nu 260220 under rubrik "Lasse i Louisiana"