Vagabond

Bokus.com

Kanske borde jag på mitt visitkort, förutsatt att jag hade ett "business card", lägga till "Vagabond". Om inte "Skriftställare" och "Vagabond" i princip är samma sak. I båda fallen står resandet i centrum.

Det obundna kringströvandet är utmärkande för vagabonden, enligt SAOB. Kunde även sägas om mitt associativa skrivsätt. Ett obundet kringströvande - fritt. Icke älskat av regelstyrda akademiker.

I skriftställandet sker resandet i och med orden. I det senare fallet handlar det om det fysiska förflyttandet. Jag klarade mig, låter som om det var något hotfullt vilket inte är meningen, under många år utan det senare. Åtminstone begick jag inga längre resor att tala om. 

Det var då, det. I skrivande stund planeras resor till Hanoi och Melbourne. Kreditkortet må knorra hur mycket som helst. Men det ska bli av!

Jag har aldrig gjort det med ordresandet. Förmått undvika eller låta bli det. Började tidigt i mitt liv. Långt innan jag hade tillgång till skrivmaskin och därefter computer. Kulspetspenna och linjerad, blå anteckningsbok mina verktyg. 

Den senare, som rymde de mest skilda ämnen, från pubertal erotik till referat av fotbollsmatcher med kvarterslaget, gömdes undan för min nyfikna, kanske orolig för vad sonen kunde hitta på, moder. 

Låstes in i en låda som farsgubben smugglat hem från Verket. Med rejält hänglås. Stod under chiffonjén i mitt rum. Farsgubben fattade, han. Ingen låda utan lås. Hemlighetskaraktären måste behållas. 

Eftersom jag brukar luta mig mot Ronald Laing, en av mina husgudar, kunde jag rikta vad jag uppfattar som hans primära undran som seriös, viktigt att betona det i mumbojumbo-tider med KBT och annat, psykoterapeut även mot mitt ordresande: Varför har jag behövt det? 

Psykoanalytikern Jacques Lacan, av många betraktad som snårig och svårtolkad, kanske är han det men samtidigt oerhört stimulerande, har någonstans skrivit att om vi inte symboliserar eller sublimerar så dör vi. 

Jag har nyligen, alltmer förtjust, läst tasmaniern Richard Flanagans "Fråga 7". Där han, fantasieggande, hävdar att ord och liv är inte samma sak. Ordens verklighet är en annan än livets. Men, vill jag tillägga, de är relaterade till och förbundna med varann. 

För att tillämpa Lacan , utan att veta om det är rätt eller fel. Jag skulle ätas upp av livet om jag inte hade tillgång till de distanserande orden. Symboliserandet, sublimerandet. 

Enligt Lacans normativa utvecklingslära, de steg som enligt modellen skall tas från barn till vuxen, föregås det symboliska stadiet av det ordlösa. Vill minnas att han kallar det senare stadiet för "det reella".

När vi tar steget in i det symboliska stadiet,  och alltmer tillägnar oss ett språk, kan vi inte återvända till ordlösheten. Ingen reträtt gives från orden. I den meningen skulle språket, om vi dramatiserar det, kunna liknas vid ett fängelse, en bur eller en total institution. 

Vi kan inte ställa oss utanför språket. Eller kan vi? Var befinner vi oss då?

Häromdagen berättades för mig om en yngre släktings jämnåriga hustru som drabbats av en stroke. Med kvarstannade afasi. Det låter som en mardröm i mina öron. Att vara så nära orden men ändå inte kunna använda dem. 

Nå, skulle det inte handla om mitt vagabondande, eller vad det heter? Det var uppslaget. Skärp dig, Ekstrand! Men det måste bli en annan gång.