I de kanske snart förbjudna samtalens tid

Foto: Goodreads

"Vi låter oss ej tystas / i denna tysta tid / en dag ska marken grönska, / då står vi alla starka, / då är den här vår tid." Wolf Biermann

Jag läser i DN 260320 om hur Tyskland vridits i tydlig, repressiv riktning efter att Friedrich Merz blev förbundskansler. Han tillsatte en konservativ, DN:ns vokabulär - jag skulle snarare kalla honom reaktionär, kulturminister som utan vidare stämplar Israelkritiker som antisemiter. 

För att blott nämna en punkt på denne Wolfram Weimers föga hedervärda meritlista. Han ger sig även på vänsterbokhandlar när de tilldelas statligt stöd i form av priser. Inga tyska skattemedel till dylika! Sjung med makten eller stå ditt kast. 

Det ekar från propagandaminister Goebbels Rikskulturkammare. 

I samma DN återges det tal som den från Leipzig härstammande författaren Uwe Wittstock nyligen höll på Uppsala internationella litteraturfestival, dess tema hur konst och litteratur kan stimulera motstånd, om hur böcker för att få effekt och upplevas som viktiga kräver tid. 

Det sker inte över en natt. Som ett exempel tog han ”Kommunistiska manifestet”. 

Om den tyske kulturministern läser detta, lär han räkna in Wittstock bland dem han svepande betecknar som samhällsfiender.

Samme Wittstock som skrev ”Februari 33”, om de tyska författarnas belägenhet efter nazisternas maktövertagande i januari samma år

Lär man sig inget av historien i Tyskland? Uppenbarligen icke. Det land som anställde bokbål på 30-talet. Jagade misshagliga i exil. Bertolt Brecht och andra.

Bland dem vars böcker brändes hörde Kurt Tucholsky som under landsflykten i Sverige tog sitt liv.

Detta Tyskland som stämplat författare som samhällsfiender så sent som på 1970-talet, skickat författningsskyddet på dem. Inte bara författare, även brevbärare och andra som uppfattades som ett hot mot Tyskland. 

Offentliganställda kunde i praktiken åläggas yrkesförbud. "... schon bist du ein Verfassungsfeind" (1975), som Peter Schneiders bok hette.

Häromdagen, på Ofvandahls legendariska konditori i Upsala, sammanstrålade jag med publicisten Knut Lindelöf. Vi, med totalt olika klassbakgrund, planerar att ge ut en brevbok [1] tillsammans. Byggande på en längre mejlväxling mellan oss. 

Tonen i densamma öppen och personlig, med inslag av samtidskritik. 

Vårt kanske starkaste skäl för att ge ut boken - med arbetsnamnet "Mellan klasserna" - är att den typen av föga anpassliga, intellektuellt prövande samtal riskerar att ganska snart stämplas som ett hot mot den nationella säkerheten. Och förbjudas. 

Ulf Kristersson och kompani traskar redan i de tyska kollegernas fotspår. Med en de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränkande, pågående lagstiftning.

[1] Inspirerad av, men med ett annat anslag, Jan Myrdal och Lars Gustafssons "Den onödiga samtiden" (1974) .

Även publicerad på 8 dagar 21/3 2026