torsdag 7 september 2017

Ny rektor Högskolan i Gävle - vad klarar hon av?







Bilden ovan föreställer den från och med innevarande läsår nya rektorn vid Högskolan i Gävle: Ylva Fältholm. För mig ett helt oskrivet kort, aldrig hört talas om henne, därmed ingen förutfattad mening. Hon efterträder en rektor jag ofta hade det tvivelaktiga nöjet att sammanstråla med i MBL-sammanhang, icke minst vid chefstillsättningar (i de flesta fall avrådde vi från facket, efter att ha konstaterat olämplighet, men rektorn gav blanka f-n i det), i min egenskap av Saco-ordförande. En konflikträdd, på ytan, och explicit argumentation nogsamt undvikande rektor. Lömig, som vi sa i Sandviken. Skötte information och förhandling enligt MBL (”tutan” som det heter) enbart pliktskyldigt, lyssnade inte. Otydlig och humorlös, antitesen till karismatisk. En grå mus.

Höll riktigt usla chefer om ryggen och vägrade flytta på dem, struntade i vad vi från de fackliga organisationerna framförde, trots våra starka argument. Sammantaget ingen sympatisk, för att uttrycka det milt, myndighetschef i mina ögon. En av de sämsta rektorerna under min tid på högskolan, slås nog bara av den figur som efter att jag skrivit en satirisk artikel om det kvalitetssänkande genomströmningssystemet (pengar tilldelas efter hur många som godkänns) ville sätta dit mig för tjänstefel. 

Den tidigare rektorn blir kvar på deltidstjänst när den nya rektorn tillträder, man undrar i sitt stilla sinne över den senares omdöme i detta fall. Olycklig situation.

Enligt tidigare kolleger jag har kontinuerlig kontakt med, och känner förtroende för (de flesta på min forna institution vill jag bara så fort som möjligt glömma bort), har den nya rektorn, när hon presenterat sig, givit ett lovande intryck. Verkar medveten om vilka ”utmaningar”, detta förfärliga ord, organisationen står inför. Vilka de brännande problemen som måste åtgärdas är. Tja. Medarbetarna får väl se när smekmånaden är över. Saken angår ju även mig, i egenskap av skattebetalare. Med insyn i den på många sätt illa fungerande organisationen.

Vi vet ju. Även med de godaste och klokaste föresatser, så ändrar man inte så lätt, definitivt inte på kort sikt, den organisationskultur som sitter ingrodd i väggarna. Jag minns när Birgitta Stymne, den bästa av de rektorer jag mötte under min tid, tillträdde som rektor. Och tämligen omedelbart gav sig i kast med att försöka rucka på den lärarhögskolekultur, arvet från det gamla ”seminariet”, som dominerade och lade en tung hand över verksamheten. Didaktik i stället för intellektualitet. Det var ingen enkel uppgift hon tog sig an. Än i dag, långt efter att hon pensionerats, lever delar av den förgörande kulturen kvar. 

Kommer Fältholm att göra något åt NPM som man ju måste säga hon utgör en bärare av? (Regeringen tillsätter ju inte någon som är motståndare till New Public Management.) Tveksamt. Den organisationsprincip och struktur som enligt min, och många andras, mening inte passar en akademisk verksamhet med professionella, självgående medarbetare. Horisontalitet och kollegialitet borde vara ledstjärnorna - men har demonterats. 

Konstiga effekter och som öppnar för träskaft till chefer med lägre akademisk grad än medarbetarna. Här gäller inte den primus inter pares-princip som borde vara självklar. Min sista avdelningschef - det borde som förr heta ”prefekt”, man skall inte ha några ”chefer” på en akademi - var licentiat i företagsekonomi, själv är jag docent. I kollegiet fanns professorer. Nå, det hade kunnat gå om han haft känsla för hur leda professionella medarbetare med högre rang och professionalitet än han själv. Men det hade han inte. Han verkade inte fatta var han befann sig på för plats. 

Utan verkade tro att han var chef på ett privatföretag, talade öppet och utan att blygas i sådana termer, med lojalitetskrav på medarbetarna. Verkade inte känna till offentlighetsprincip och yttranderätt, inte känna till grundlagen, om än statstjänsteman. Själv fick jag höra att jag var kritisk och inte benägen att följa majoriteten  - i en verksamhet som naturligtvis borde och måste bygga på att det är högt i tak. Och som är grundlagsskyddad. Det värsta var att han nog inte var unik, kanske rentav typisk inom ramen för den förhärskande organsationsprincipen. Jag blir alldeles kall vid den tanken. 

Jag har framfört min uppfattning, som är principiell och inte bara handlar om mig (numera bortkopplad och fri), om denne lede figur till både den avgående och den tillträdande rektorn, varit mycket öppen och tydlig och inte lömat. Men inte kommer den senare att flytta på honom. 

Mina forna kolleger hyser höga förväntningar på den nya rektorn och jag förstår dem. Jag är dock skeptisk, jag tror dessvärre inte att hon kommer att kunna göra så mycket. Om hon nu skulle vilja det. Organisationen är starkare än personen.

2 kommentarer:

  1. Din frustration över usla chefer kan jag känna igen, även om jag själv alltid haft osannolik tur att slippa de värsta exemplaren på de jobb jag haft. Vad gäller akademin kan ju någon elak typ genmäla att professorerna fått de chefer de förtjänar. Jag minns statsvetaren Rothstein som i den nu nedlagda Dagens forskning skrev en lätt upprörd artikel om en ovanligt fånig handledarutbildning som professorer och docenter skulle tvingas genomgå. Till hans bestörtning fann han att cheferna på administrationen förstod hans invändningar, medan kollegernas attityd var helt avvisande "ja, ja, men det är ju sånt som gäller numer och varför håller du på och bråkar om det?"

    Ylva Fältholm känner jag ganska väl, men avstår omdöme om henne, Hon får visa vad hon förmår på sin nya post oberoende av tidigare meriter eller tillkortakommanden.

    SvaraRadera
  2. Mats, jag är ju en gammal man som varit med ända sedan 68. Minns kollegialitet och när det fanns prefekter. Inte chefer som nu. Jag ser linjeorganisationen som en förbannelse. Vid HiG har den dragit till sig sådana som i n t e forskar eller skriver, men sitter som chefer. Tyvärr utan ledarskapsförmåga. Klart du har rätt. Motståndet inom akademin har varit för dåligt. Apropå Fältholm. Jag känner henne inte. Men betvivlar vad hon kan åstadkomma. Kulturen är stark - och vad man kunde kalla counterpowers.

    SvaraRadera