Känna vemod inte brottsligt

Det är sällan jag beger mig ner på stan i Gefle. Helst stannar jag på holmen där vi sedan sexton år bor. Bunkrar mat i Coop-butiken ett par stenkast bort, gafflar med Anders som har sandvikenpåbrå. Spekulerar om SIF:s chanser slippa det trista harvandet i Ettan Norra.

Om vädret tillåter en promenad bortom stadsdelen och Trafikverket, passerar området där Gävle Galvans fabrik en gång stod. Blå skylt på taket. Industristaden Gefle? Nja. Tjänsteproduktionens och den offentliga sektorns stad. Landstinget största arbetsgivare.

Promenadens syfte främst spana efter en svanfamilj som brukar hållas där Östersjön smiter in, och där det på sidan om vassruggarna formas liksom en avgränsad insjö. Det torde väl inte vara samma familj från år till år. Kanske ungarna återvänder för att bilda egen familj? 

I fjärran de höga kranarna, giraffer i stål och flermiljardsinvestering, vid Fredriksskans. Hamnen sedan läge avspärrad, säkerhetsklassad. Förr informerades man i lokaltidningarna om de lossade båtarnas hemmahamn, samt vilken destination de båtar som lastades hade. 

Mitt stillsamma liv på holmen. Civilisationskritikern David Thoreau hade sitt Walden, jag har min holme. För övrigt uppsökte jag Walden under en av mina bostonvistelser. Något av en besvikelse, jag hade föreställt mig platsen mer vildmarksavlägset belägen. 

Kanske Thoreau gasade på i sin klassiker Walden från 1854 (googlade på utgivningsåret för säkerhets skull, det hade det vandrande referensbiblioteket inte behövt förr), inte omöjligt.

Det fyller mig med beklämning att röra mig in mot city, för att uträtta ärenden. Min tandläkare har också sin praktik där. Stadsbilden så förändrad. Ett annat Gefle, jag fortsätter stava på detta vis eftersom "Gääävle" låter så brett och fult, än ungdomens.

Vi tonårsgrabbar åkte uppsnofsade in till Gefle från Sandviken för att gå på "Parken", som vi sa. Folkparken. Där spelade vi också några gånger med bandet Two Good Reasons. Tillsammans med och i skuggan av Spencer Davies Group och The Hounds.

Jag vet inte hur mycket som återstår av legendariska Parken, har för mig att det skulle byggas bostäder på dess av sextiotalsmusik tonsatta mark. 

Att ta ett kulturhistoriskt ansvar tillhör inte denna kortsiktigt agerande kommuns paradgrenar. Däremot har kulturvandalerna pippi på att riva det som borde behållas - "sanera" sa man förr. Samt uppföra överdimensionerade parkeringshus. 

Skattebetalarna förväntas täcka upp alla de föga framgångsrika projektens underskott.

Det verkar som om jag befinner sig någon annanstans på jorden när jag kikar mig omkring i city. Migrationen, den migrationspolitik som havererat men som väl aldrig var någon sådan värd namnet, har lämnat tydliga spår. 

Arbetslösa män, både gamla och unga, hänger rökande med sina mobiler utanför stadshuset, där de styrande håller till. Jag noterar barnhustrur, undrar hur det kan få fortgå. Gäller andra lagar för migranter? Myndigheterna kanske inte vågar ingripa. Känsligt. 

Liksom lärare måste finna sig i att få på käften eller kallas "hora". "Lågaffektivt bemötande" krävs av de slagna och hånade. Jag tar mig för pannan. Hur har det kunnat bli så här galet i gamla Sverige?

Att ha synpunkter på migrationen och dess konsekvenser kan vara farligt. Man riskerar etiketterande straffas som "xenofob" eller" rasist". Men ingen kan förbjuda mig att känna som jag gör. När jag jämför nu med då. 

Känna vemod är inte brottsligt enligt brottsbalken, vad jag vet. Inte än så länge i alla fall.

Och kan i mitt fall inte uteslutande skyllas på att jag av födsel och ohejdad vana är en melankoliker. Samhällsförändringen färgar sinnesstämningen. Jag är varken blind eller döv.

Något har gått förlorat. Och jag befinner mig, utan att haft något att säga till om, tillsammans med andra lika vemodiga beyond the point of no return. 

Bild på det som var utomhusscenen i Folkparken. (Foto: Maria Carlsson, Gefle Dagblad)