Överdelen på frallan

Bara att tillstå, om än motsträvigt. Jag var nog ganska bortskämd som barn. Jag som brukar tjata om att jag är sladdbarn och att sådana misstänker, snyft, att de aldrig var riktigt önskade. Stackars oss som tillkom "på sladden". 

Nästan så att jag narcissistiskt poserar med identiteten som sladdbarn. Titta på mig! Gammal som gatan men likafullt fortfarande ett sladdbarn att tycka synd om.

Jag minns när min älskade lilla mormor Elin, som jag förlorade samma år jag fyllde tio, en gång blev riktigt arg på mig. Kan för övrigt inte minnas att hon, min barndoms skyddsängel, blev det vid något annat tillfälle. 

Jag råkade knorra över att jag inte fick överdelen - föredrog just den delen - på sista franskbrödet när kaffe och läsk med smörgås inmundigades vid pensionärsbostadens köksbord. Sådana fasoner tyckte inte mormor om, tillrättavisade omedelbart gossen skarpt. 

Dotter till en martinsmältare och uppvuxen under enkla förhållanden på Bruket. 

Psykoanalytikerna, ända sedan doktor Freud, påstår att vi formas som mest omedvetet. Det sker med andra ord en fostran som vi inte märker medan den pågår. I vuxenlivet indikeringar, inte mer än så, på att det skett. Vi är en gåta som aldrig löses. 

Även om vi förses med ledtrådar och det skickas signaler från "källaren". Men det är som vore vi ett isberg, det mesta återfinns under ytan. Det medvetna livet utgör blott toppen på isberget. En utsaga som jag vet knappast delades av Jan Myrdal (se hans Barndom, 1982).

Jag har funderat på hur vi påverkas av de små, förment banala ingripandena. Därför exemplet med mormor som blev arg på sitt bortskämda barnbarn. Ännu mer hur vi formas av det icke-utsagda, tigandets tuktan. 

Tigandet, ordfattigdomen, kanske speciellt utmärkande för brukssamhällets aldrig explicitgjorda uppfostringsmetoder. 

Stig Sjödin, uppvuxen på Bruket och barndomskamrat med min mor, tematiserade den i sin poesi, underströk som en protest: "Du har ett språk. Var rädd om det, låt orden alltid betyda vad de betyder." 

Ofta kunde jag mötas av tystnad när jag yttrat något som inte föll den lyssnande på läppen. Som om en rygg vändes mot mig. Och där stod jag med halsen bar, utan att veta ut eller in.

Skam och genans framkallades, lade sig tungt i sinnet. Jag anade att jag gjort bort mig. Men mottog ingen öppen bekräftelse på att jag gjort det. Därmed inte möjligt att ifrågasätta, ta det ett steg längre. Case closed. 

Jag knallar runt med en ryggsäck med ett  innehåll som jag själv inte packat. Då och då öppnar sig ryggsäcken och innehållet faller ut. Kanske var de inne på rätt spår, analytikerna. Vi fostrades utan att vara medvetna om det. Gåtan består, löses inte.

Och vuxenlivet förvandlas till en pågående, vilsen bearbetning av vad som tidigt gjordes med oss. Ett livslångt arbete utan terapeutiskt bistånd från psykoanalytiker eller andra för uppgiften skolade. Fast det skulle behövas.