Ont i huvudet slipper i alla fall den som inte läser

Bild: Svenskarna och internet

Enligt Per Wästberg, en krönika i Svenskan 250626, lämnar var femte elev skolan utan "en reflekterande läsförmåga". Ledamoten av Svenska Akademien lägger bekymrat pannan i djupa veck. 

   Utan att kvalificera vad han menar med "skolan", kan det vara efter nionde klass månntro, heller inte vad det innebär att läsa reflekterande. Ett pretentiöst, krävande begrepp. Vad med att lustläsa?

   Jag har inte läst något av författaren Wästberg, försökt men avbrutit. Men det är en annan historia.

   Wästberg tycker sig konstatera ett inbyggt läsmotstånd, ett ointresse hos de unga. Själv växte han upp i ett privilegierat borgarhem, där man efter middagen slog sig ned i salongen medan pigan dukade av (antar jag), ännu hade inte tv:n kommit, för att läsa. Kanske med en öppen brasa trivsamt sprakande?

   Mor och far, bror och syster med varsin bok i näven. Det låter som en sedelärande berättelse från anno dazumal. Och Wästberg njuter av att förmedla den. 

   Kanske lösningen på det bristande läsintresset hos de unga är att alla blir borgare? Med ett medfött bildningsideal. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Klasshatet sticker fram sitt ondskefulla tryne. I Wästbergs värld förekommer inga klasser.

Om nu kidsen, som det heter på samtida svenska, inte läser - vad gör de istället? Pysslar med sina mobiler, ett mobilförbud i skolorna är på gång, upptas de av sociala medier, eller läser de något helt annat än vad Wästberg skulle önska att de gjorde? 

   Själv läste han Richard Crompton. Vem var det? Någon?

   Inte vet jag. Men nog målar han fan på väggen. Det luktar kulturskymning och klassbestämd gammelmansmelankoli. Det var bättre förr. När borgerskapet bildade sig och pigan skötte hushållet. Förlåt igen för min simpla underklassighet. 

   

Jag läste inte särskilt mycket under min skoltid. Tilldelades dock ett stipendium, en bok, efter mitt första gymnasieår. För visad flit och förkovran. Nå, jag hade fullt upp med att fundera på mitt liv och meningen med det. Och så tog vårt popband alltmer över. Inte fanns det tid för några böcker. 

   Agnar Mykles Sången om den röda rubinen läste jag i smyg för de sexuella inslagens skull. Resten hoppade jag över. 

   Först som inskriven vid Uppsala universitet började läsandet på allvar. Det hämtades ur ett mindervärdeskomplex gentemot mina kurskamrater som föreföll så belästa, kanske uppvuxna i en ombonad och skyddad hemmiljö liknande Wästbergs. Jag skulle minsann visa dem! 

   Så inleddes ett nästan hysteriskt läsande som pågick under många år. 

   En gång frågade utan elaka baktankar min syster, som tog realexamen och sedan var det slut på skolutbildning för hennes del, anställning vid Posten följde, apropå mitt bokläsande i Upsala: "Får du aldrig ont i huvudet?"

    Kanske kidsen inte läser som du gjorde där i den trivsamma borgarsalongen, farbror Wästberg. Men ont i huvudet riskerar de inte få i alla fall.

Blondie och jag

Förstorar man bilden ser man Blondies horn sticka upp ur gräset

Nå, grabben vet förstås inte att han heter Blondie. Namnet, kanske ett tjejnamn slår det mig, hette inte Dagoberts hustru så, efter hans gulaktiga päls. Fridfullt, snarare vaksamt och hela tiden uppmärksam på omgivningen, håller han till därute på den frodiga ängen. 

   Stiligt hornbeprydd. Han dök upp här även förra hösten. Men då i sällskap med ytterligare en hjort. Syrran eller brorsan?

   Vi kom i lördags, så det har dröjt några dagar innan han vågat visa sig, närma sig huset. Det brukar vara så. Först måste han få in oss i blickfånget. Och förstå att vi inte utgör något hot. 

   Det händer att hjortar ligger mycket nära huset, närmare än Blondie just nu. Eller står alldeles utanför vardagsrumsfönstret i nyponbuskarna, förser sig med knopparna. 

   När vi förr vistades här om somrarna slog sig småfåglar, gråsparvar, ned med sina ungar ute på altanen, de kunde se oss genom det stora fönstret som vetter ut mot den, men det störde dem inte. 

   Vi roades av att följa mammorna när de gång på gång som i skytteltrafik flög iväg, återvände med mat att utfordra de bortskämda ungarna med. Jäktigt hade de pippimödrarna, vill jag lova. Inte en lugn stund.

   Men nu är det september, höstmånad. Och de små har gjort som pensionisterna man kan iaktta på Aalborgs flygplats, begivit sig söderut, till värmen. Klokare än vi som stannar kvar. Tröjor och långkalsingar på.

Ännu en strålande vacker höst. Om än kyliga nätter. Härom morgonen tyckte sig min livskamrat notera frostnupet gräs. Kung Bore har långsamt börjat knacka på, den människoovänliga årstiden låter sig inte stoppas. 

   Men ljuset, det besjungna nordjylländskt skimrande, smeker det fortfarande gröna gräset. 

   I fjärran ligger Vesterhavet denna dag stilla. Inga containerstinna lastångare på redden.

   Jag är ingen naturromantiker, inte vad jag tror i alla fall. Men nog kunde jag tänka mig att bo här året runt, inramad av djur och natur. Affärer och allt man behöver finns ju inom räckhåll. 

   Från Aalborg kan man flyga till Köpenhamn. Om man längtar storstadsliv. Ja, till och med utomlands finns det flyg.

   

Under en vistelse i Boston, som visiting professor på Harvard Business School, tog vi oss till David Thoreaus Walden i Massachusetts. Efter att ha läst boken, och gjort mig en föreställning om hur han hade det på sidan om allfarvägarna, blev mötet med hans hus vid Walden Pond något av en besvikelse.

   Inte var det urbana livet särskilt långt borta! Så som jag fått för mig av hans skildring. Och inte bedrev han något självhushåll, om jag fattat det rätt. Utan försågs med matkorgar. Ett bekvämt eremitliv, nästan lite lyxigt. 

   Nå, jag vill också ha det så. Inte tillbaka att hämta vatten i hinkar och pruppa på utedass. När det gäller levnadsstandard är jag, gamle man, kräsen. Med ålderns rätt. 

Gemytlig stund

Bild: Facebook

 

Jag njuter av Judith Hermanns självbiografiskt färgade och mycket personliga bok Vi skulle ha talat om allt (2023) en titel som jag inbillar mig alluderar på de många sessionerna hos hennes alltid tigande psykoanalytiker. Noterar att hon skriver att i hennes barndom förekom inte ordet lycka. 

   Plötsligt dyker, som en blixt från klar himmel, i medvetandet upp orden gemytlig stund. "Gemytlig", det ordet kan jag inte ens komma ihåg när jag senast använde. Kan det faktumet att det just nu oväntat infinner sig ha att göra med att jag befinner mig i Danmark, där di hygger sig? 

   Naiva svenskar tror för övrigt att gemytet är något utmärkande för alla danskar, en nationalkaraktär, men så är det inte, jag beklagar. Men när svenskar turistar i broderlandet för nästan värdelösa svenska kronor vill de att det skall vara så, turistanpassat. 

   Elefantöl, Kirsberry och rød pølse. Hver gang.

  

Det var mamma och jag som brukade ställa till med en gemytlig stund. På min begäran. Pappa var aldrig med. Den gemytliga stunden innebar ett befriande avbrott från vardagen, med alla grå och trista rutiner som jag tidigt lärde mig avsky som pesten. 

   Jag minns inte om vi under den gemytliga stunden förtärde något extra gott till kaffet och läskeblasket (Kalla Anka-uttryck), men säkert var det så. Mamma var ju en fena på att baka. Kaffebröd saknades aldrig. Smörhönor. Sockerkaka och himmelskt läcker rulltårta.

Jag kan inte ha varit gammal när jag, som vanligt, satt utanför bostadslängan på Barrsätragatan 48, försjunken i barndomens svävande tankemönster. Plötsligt, på andra sidan gatan, passerade mammas bästa väninna Lisa. 

   Jag vet inte vad som flög i mig. Men hörde mig inbjudande ropa "följ med mig upp tant Lisa så har vi en gemytlig stund, mamma du och jag". 

   Jag minns inte om det blev så. Men jag minns att jag långt senare för två kronor inhandlade en japansk dansmus i en butik nere i Örta. Någon bur hade jag inte ordnat, ett spontant köp utan föregående konsekvensanalys. 

   En bur fixade dock pappa till nere i Verket. Tre träväggar, en med glas så att musen kunde kika ut. Men buren var inte bättre än att Lisa, som jag döpte musen till, gång på gång kunde ta sig ut, rena Houdini. Till min mors förskräckelse.

  

Mamma befarade, jag förstod inte varför, att tant Lisa skulle ta illa upp om hon fick veta att musen bar samma namn som hon. En gång när tant Lisa var hemma hos oss, lockade jag med en ostbit i handen på min mus som befann sig på strövtåg utanför buren: "Lisa! Lisa!" 

   Tant Lisa trodde jag upprepat ropade på henne och undrade varför. Mamma skylde över. Bra på sånt.

   Den lilla vita musen med svarta fläckar och lång, skär svans övertogs av en klasskompis. Hennes korta liv slutade på en huggkubbe i en vedbod på bruket.

   Om tant Lisa lever än i dag? Det tror jag inte. Jag minns henne med värme. Alltid lika snäll mot gossen och hans kärlek till gemytliga stunder.

Var är facket?

 

Jag läser en recension i Expressen av en bok författad av en för mig obekant sociolog, Lena Sohl på Mittuniversitetet. Högskolan i Sundsvall/Härnösand hette lärosätet när jag var knuten till det. 

   En, inom parentes, på flera plan stökig men samtidigt en nyförälskelsens och förändringens tid i mitt liv. 

   Den existentialistiskt anfäktade organisationspsykologiska boken Själens revolt blev i alla fall skriven och utgiven. Vilande på självbiografiska erfarenheter, som en "olydig" och "illojal" medarbetare i trånga organisationer, men inneslutna i en akademisk språkdräkt. 

   Tyvärr en onödigt krånglig stil, tungfotade begrepp misspryder texten. Jag inbillade mig, stöpt i upsaladiskursen, att man måste skriva på det sättet. Föga lättillgängligt för dem jag ville nå med min bok.

   Nå, den användes i alla fall som kurslitteratur på flera ställen i landet. Och uppskattades av personer som hörde av sig, kände igen sig, direkt till mig, tackade för den. En sade till och med upp sig för att starta eget, efter att ha läst boken. 

   Gulp. Jag har inte vågat fråga hur det gick.... Vill inte ta det på mitt ansvar.

  

Boken som recenseras i den stockholmska kvällstidningen är frukten av en studie, måhända en wallraffare?, av tvätten i uppländska Rimbo som arbetsplats. Det är, enligt vad som kan utläsas av recensionen, helt klart ingen vidare trevlig plats att tjäna sitt levebröd på. 

   Jag tror knappt mina ögon. Talar vi om 2000-talet, eller vad är det frågan om? 

   De anställda, övervägande kvinnor skulle jag tro, övervakas ända in på minsta toalettbesök. På stora skärmar redovisas den samlade produktionen, jag vet inte vad det är företagsledningen exakt mäter, samt varje enskild medarbetares bidrag. 

   Ett slags tävling mellan de anställda. Splittrande, misstänker jag. 

   Är detta mitt Sverige? En normal, svensk arbetsplats? Jag associerar snarare till ett koncentrationsläger med tvångsarbetare i Tredje riket. 

   Helt klart står att arbetarklassen etnifierats. Hur många av de anställda som befinner sig i Rimbo på uppehållstillstånd och kan utvisas vid ”misskötsel”, vad som är vad avgör ledningen, framgår inte. Men i otrygga anställningsförhållanden frodas rädsla, det kan man lätt räkna ut.

   

Var är facket? Skyddsombuden? Det kollektiva? Det framgår inte av recensionen. Mellan raderna läser jag om ett frånvarande fack, eller ett fack som slängt in handduken och förtjänar inte sitt namn. Eftersom facket inte lyfts fram misstänker jag att det i praktiken är så gott som osynligt. 

   Ärrarnas devis "gör facket till en kamporganisation" tycks mig minst sagt verklighetsfrämmande ur detta perspektiv. 

   Utgör tvätten i Rimbo, förmodligen är arbetslösheten hög på orten vilket bidrar till att man ligger "lågt" med en försörjningsbörda att axla, ett avskräckande undantag i samtida, svenskt arbetsliv? Jag vågar inte tro det. 

   Jag har pratat med anställda på Coop och andra arbetsplatser, kaféer och restauranger, i min hemstad. Genomgående otrygghet, aldrig fast anställning. Vanligt att man ”går” på timmar, blir inringd när arbetsköparen behöver en. Som löshäst är man utlämnad till arbetsköparen.

   Håll alltid ett öga på mobilen, så att du inte missar något! Arbetsköparen äger din livstid. Du är den moderna tidens löneslav. Glöm allt vad människovärde och rättigheter heter. 

   På 70-talet togs arbetsrättsliga lagar som MBL. De anställdas position skulle enligt den högstämda socialdemokratiska retoriken stärkas. Jo, pyttsan. 

FOTNOT A-K Sehlberg: På jobbet tvingas de kissa i skift, Expressen 250923.

   

Politiskt arbetslös

Det låter nästan som inledningen till en skröna av Jolo, hans De tre från Haparanda.

   Låt mig berätta om en isande kall vinterafton några år in på 1970-talet i Puoltikasvaara. En liten ort belägen mellan Gällivare och Kiruna. 

   Det kändes som att ha hamnat vid världens ände, när jag sent om natten gick ut på bron till värdparets hus och kikade upp mot en stjärnklar himmel.  Alldeles tyst och stilla, gnistrande snö.              

   Tre politiskt illröda grabbar som med tåg under många timmar rest från staden vid Fyrisån för att besöka Elof och Maja Luspa i just Puoltikasvaara. Geografiskt många mil från universitetsstaden, ljusår vad beträffar politisk atmosfär. 

   Ankdammens trånga Uppsala, räddhågade akademiker som aldrig säger rakt ut vad de tycker, utan lindar in på det krångligaste vis. Och så gruvarbetarnas Norrbotten, där raka rör är något självklart. Utan att spara på krutet (sic!).

   Elof Luspa satt i ledningen för den stora gruvstrejken 1969-1970. Gruvarbetarna hade fått nog. Statsägda LKAB behandlade dem som maskiner och inte människor. 

   En vild strejk utbröt som allvarligt störde LO:s samarbetsfilosofi och de goda relationerna med moderpartiet. Och som föranledde en arbetsrättslig, ”medbestämmandets” lagstiftning som inte flyttade fram kollektivets positioner. Tvärtom.

Harry Isaksson, retoriskt välutrustad och smått omöjlig att avbryta med sin svada, tillhörde de tongivande under strejken. 

   Jag studsade till när han under det livfulla samtalet hemma hos Luspas utbrast: - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende! (Annika Hagström och Anders Ehnmark satte väl den titeln på boken där de porträtterade ”Castro” som han ibland kallades). 

   Jag tror att han främst syftade på dem i toppen av Gruvfacket.

   Uppvuxen i Sandviken, i ett socialdemokratiskt arbetarhem med en partilojal mamma, reagerade jag instinktivt. Men det är väl ändå arbetsköparna och kapitalisterna som är fienden! Ryggmärgsreflex, bottnande i uppväxten.

Och så i Upsala, under en debatt i universitetshuset med Träindustriarbetarförbundets Yngve Persson i panelen. Pågående SACO-konflikt. Han blev mycket hätskt angripen av unga rödskägg i auditoriet. Rena oförblommerade sossehatet.

   Det är väl ändå inte S som är huvudmotståndaren! Tyst för mig själv. Förutom att jag misstänkte att de unga rödskäggen, borgerlig bakgrund och välartikulerade, skulle återvända till fadershuset efter att ha lekt revolutionära samhällsomstörtare. 

   Det fadershus från vilket det förblindande  sossehatet härstammade. Man känner igen lössen på gången, som det brukar heta.

Nå, det som får mig att så här många år senare, vistandes under tillfällig landsflykt i broderlandet Danmark, minnas aftonen hos Luspas, efter att vi gästvänligt som alltid undfägnats med storslagen middag, därefter vargtass tills jag nästan såg dubbelt, var ord från Elof. Tröstande? Hoppingivande?

   När han hört oss uppsalagrabbar bekymrat uttrycka oss om det politiska läget och avsaknaden av en riktig vänster. 80-talets satsa på dig själv-decennium, ett allt aggressivare SAF, väntande runt hörnet: ”Var inte rädda för att vara politiskt arbetslösa!” 

   Något liknande nu. Jag ser ingen vänster värd namnet. Vänsteroppositionen - var är den? 

   Politiskt arbetslös, ja. I ett Danmark med en allt blekare socialdemokrati som rejält tappat mark och måste samarbeta högerut. Ännu inte i Sverige. Men nog kommer den stora koalitionen, som de säger i Tyskland, kanske redan efter nästa val. 

   S + M = sant.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 250927

Danmark - en orättvis betraktelse

 

Vi besöker ett plejehem för gamla, företrädesvis dementa, tillsynsbehövande uppe på Skagen. Jag kan inte låta bli att tänka slutstation eller dödens väntrum. 

   En storväxt man knallar runt i bara kalsongerna. Knappast kontaktbar. Förvirrad blick. Besvarar inte min försiktiga hälsning. 

   Den kvinnliga personalen vet att han kan uppträda aggressivt och störande. Jag minns från Ulleråker våldsamma patienter på de geriatriska avdelningarna, att hantera avstyrande så gott det gick utan att ringa på förstärkning. Psykiskt påfrestande.

   Jämför jag, och jag kan inte låta bli för hur skulle jag kunna, med det vårdhem i Sandviken där min älskade storasyster slutade sina dagar framstår skillnaden som nästan provocerande stor. Jag önskar hon sluppit den underfinansierade inrättningen. 

   Hur i h-e kan vi, ja inte jag, behandla våra gamla så illa som vi gör i Sverige? Usla pensioner efter långa, slitsamma yrkesliv. Framförallt kvinnorna, "fattigpensionärerna".             Denna skamliga, avskyvärda benämning i jobbskatteavdragens moderatland. Apropå det, var håller vänsteroppositionen till, gått under jorden eller upplösts? 

Vad man än jämför med så vinner Danmark. För en dansk krona måste vi dessa dagar betala 1,49. En gång rådde paritet. Ja, till och med ett plus för den svenska kronan, vi växlade och kände oss stadda vid kassa. 

   Det storebrorskomplex, emanerande från efterkrigstiden, som tidigare rådde bland danskar gentemot dryga och överlägsna, som vi betraktades som, svenskar, är borta. Vi är sedan länge den fattiga kusinen från andra sidan vattnet. 

   Aversionen består hursomhelst. Svenskar som turistar i Danmark, ja inte många nuförtiden, tror att danskarna tycker om oss, det gör de inte. Glöm det. 

   I danska massmedier varnas det, nästan triumferande och så fort man hinner, för Sverige. Den utbredda kriminaliteten. Massinvandringen. Akta så att det inte blir som i Sverige!

Vi stannar till på, som det förr hette och som vi gärna frekventerade, Rådhusbageriet mitt i Skagens by. Nu heter det något annat. Varför måste det bytas namn på det som är bra och fungerar? 

   Kaffe med en oerhört läcker citronkaka till. "Dra ända in i arslet va´ gott!", som Lasse Molins farsa brukade utbrista.

   Danskarna slår oss vad gäller bakverk, också. Och maten. Mums. Osten. Vällagrad Danbo, eller Fætter Kras, så stark att den nästan går hem på egna ben från købmanden.  

   Men språket, språket? Tillåt mig ta bladet från munnen och inte holda kæft. Jag kan inte låta bli att överhöra ett samtal mellan fyra infödingar vid ett bord i närheten på det kafé som inte heter som det fortfarande borde. 

   De pratar högt, brister ut i ett skadeglatt fladd när de, efter vad jag snappar upp, kommenterar en olycksalig nabo. (Skadeglädjen är ett utmärkande danskt karaktärsdrag, visar mina amatöretnologiska privatstudier.)

En fruktansvärd rotvälska i mina otvättade öron. Förstår de själva vad de säger? Gud måste haft roligt när han tillverkade danskarna med detta egendomliga språk. Det låter ju som inget annat. Eller var han på dåligt humör, hade han en sur dag på jobbet?

   Skriftspråket går an och mer än så. Kul och snyggt med dubbla konsonanter. Men talspråket! Jag ber om ursäkt, alla danskar. Nej, det gör jag förresten inte. Efter flera decennier fattar jag fortfarande ingenting. Här i Vendsyssel där minst tre fjärdedelar av varje ord sväljs och sjunker undan.

Hos Willy Vlautin läser jag om Detroit, en gång framgångsrik bilmetropol i Amörka som Julia Caesar sa. I djup kris numera. Betalar du bara fastighetsskatten så kan du få överta ett hus gratis. Men då måste du förstås bo i Detroit.

   Vi tar en tur på landsbygden. Passerar Hirtshals, Hjørring och Sindal. Nedlagda butiker vart vi än skådar. Så ödsligt med tomma skyltfönster. Landsortsbyar som förefaller vara på avveckling. 

   Men Jane med sina dojor i Sindal håller ut. Inte en tum ledigt på butiksgolvet, överallt skor utställda. Märkesskor till råga på allt.

   Utkantsdanmark, fnyser den kreativa klassen arrogant i Köpenhamn. Hyser ingen positiv uppfattning om något som helst utanför huvudstadsgränsen. 

Men landskapet är svindlande vackert, långt från de mörka skogarnas dystra fosterland som framkallar självmordstankar hos den som inte redan givit upp. Särskilt vackert där vi, som vanligt, håller till denna höst. 

   Tversted invid Vesterhavet. Krøyerland breder ut sig, ett öppet landskap i det skimrande ljuset. 

   Höll på att glömma. Danmark är inte bara bonderøvar i Nordjylland. Hur bortse från Georg Brandes, Søren Kierkegaard och Knud Løgstrup. Kim och Sanne. Dirch Passer och H C Andersen. Tove Ditlevsen och Inger Christensen. 

   Inget dåligt gäng. Men knappast representativa för dansken i gemen.  Om någon sådan finns, vilket jag betvivlar.

FOTNOT. Texten fick bränsle av en artikel i SvD 250922 av Ann Heberlein om vad en nationell identitet skulle kunna vara.

Texten även publicerad på 8 dagar 250923 under annan rubrik

En dansk landsortsby - bortom civilisationen?

Tversted strand Bild: Naturring Tversted

I mer än trettio år sökte vi oss varje sommar till Tversted, tre mil nordväst om Frederikshavn. Trakten har jag döpt till Krøyerland efter den, enligt min mening, största danska bildkonstnären. 

   Men också för att understryka att det skimrande ljuset, som Søren Krøyer kanske bättre än någon annan av ”Skagenmålarna” (jag är inte så förtjust i den turistlockande beteckningen som drar alla konstnärerna i kolonin däruppe över samma kam) fångade, inte är en myt. Det är där. Att vävas in i.

  

Så fick vi för oss att byta sommar mot höst, efterår på danska. Eftersom sommarvistelserna medförde att hösten, efter hemkomst till Gefle, kändes så förtvivlat lång och tom. Och så har det blivit de senaste åren. Det är efteråret som gäller. 

   Vi börjar vår sejour i september, avslutar i oktober. Fyra veckor. Som nu.

   Efteråret visar upp ett landskapsansikte som inte gör sig till, inte försöker att behaga, vara insmickrande. Om jag får, förmänskligande och naturromantiserande landskapet, säga så. Dess skönhet är oförställt bister.

   Det kan blåsa rejält och regna småspik, gå gäss ute på evighetens Vesterhavet vid horisonten. Det kryper allt närmare, eftersom sanddynerna gör det. I framtiden, vem vet, kanske havet slickar det blå husets gavlar. Men då är vi sedan länge två av dem som fanns för länge sedan.

 

Inte så många turister, till skillnad från hur det kryllar av dem på sommaren. En hel del tyska bilar. Fantasifull som jag är får jag för mig att de är i rakt nedstigande led släkt med de tyska ockupanterna under andra världskriget. 

   Nyfikna på var släktingarna höll hus på flødeskumsfronten. Adolf Hitlers nedlåtande benämning. En front helt annorlunda än den dödens österut dit han skickade sina soldater till slakt.

   De är försynta, tyskarna i sina flotta bilar, gör inte mycket väsen av sig. Som om det var ett mycket medvetet beteende. Vår grannfru uttrycker, under kaffet med nybakade frallor och den sedvanliga lagkagen, djup aversion mot tyskar. 

   Jag måste våga fråga henne vad det bottnar i. Kan det vara besættelsen? Någon hon kände i motståndsrörelsen som föll offer för nazisterna? Min fantasi igen.

   Min kontakt med Aalborg Universitet, där jag gästade när det fortfarande rubricerades universitetscenter, har upphört. Så den vägen kan jag inte hämta inside information om samhälle och politik i det rödvita landet. Nå, åldrats har vi väl alla fyrtiotalister, blivit politiskt trötta. 

   Kanske inte lika på som förr. Om jag, det gamla rödskägget, må generalisera utifrån mig själv.

Jag kastar förstrött ett getöga på tv-nyheterna. Men strävar efter att vara på sidan om världen, åtminstone försöka inbilla mig att jag under dessa fyra veckor är det. Sökande en respit. En paus.

   En illusion dock tro att inte Ukraina, Gaza och den inkompetenta högerregeringens agerande i Sverige inte skall nå mig. 

   Varje förmiddag knallar jag ut till annexet. Där har jag min skrivplats. Hur oprentiös som helst. Så vill jag ha det. Sitter i en knarrande trädgårdsstol. Datorn i knäet. Tänder ett batteriljus. Reser på mig ibland, tittar ut genom fönstret. 

   Har jag tur fångar blicken en bredvingad örn kretsande under skyarna. Jag tycker om när hjortar fridfullt betar nära huset. Favoritkrubb nyponknoppar.

   En pastoral känsla smyger sig på. En ljus sinnesstämning - som sällan annars. Men nog är det för mig som för David Thoreau i hans Walden. Civilisationen inte långt borta. Snarare för nära för att känslan av tillräckligt stor avlägsenhet skall infinna sig. 

   Världen ser mig, för att parafrasera Göran Palm. Jag undgår den inte.

Kracht måste man bara läsa!

Jag fastnar med blicken i en recension i DN av en bok av den schweiziske författaren Christian Kracht, född 1966. Recensentens namn har jag redan glömt. Hög tid, hursomhelst och för övrigt som alltid, att läsa den tyskspråkige skriftställaren igen! 

   Mycket mer än den "kultförfattare" en del kritiker stämplar honom, förminskande, som. Vad nu det är. Vete fåglarna.

   Orättvist har mannen, född i gökuren och Lindtchokladens bergtoppsförlovade land, beskyllts för att plagiera den våldsspekulerande, ytlige nordamerikanen Bret Easton Ellis. 

  Har finkulturens folk, son "sitter och läser böcker på dagarna" enligt figuren på tronen, inget bättre för sig än att hålla på med klickjagande frihandsteckningar?

   Snabbt och otåligt via datorn in på folkbiblioteket, konsulterar den utmärkta Biblio-appen som jag äntligen lärt mig hantera, för att låna en volym eller helst två av Kracht. 

   Men, nej. Nu  måste jag ge mig till tåls till den 24/9, jag har enligt roboten, eller vem i hela Härjedalen som har hand om det, redan lånat för mycket. 

   

Studsar till: för mycket? Moi? Milda maränger!

   Det känns som att stoppas på Systemet. Det ska inte vara mer här! Men nu handlar det om bokalkoholism. Vad göra? Söka mig till närmaste AB-grupp? Anonyma Bokalkoholister. Hej, jag heter Lasse och är bokalkoholist! I Gefle av alla obildningens platser på kulan? 

   Glöm det, pysen.

Varför läser man? Något som yngre människor, enligt undersökningar, slutat med. Det låter som en fråga en modersmålsärare from the old times kunde ställa - och själv besvara. Eller en vildvuxet skäggig fyrtiotalsfödd övervintrare på Utbildningsradion. 

   Läser gör man, jag talar bara för mig själv och ingen annan, för att man måste. Det är livsnödvändigt för mig. Behöver inte utvecklas mer än så. Jag vet vad jag menar, det är nog. [1]

   Under många år recenserade jag böcker i Gefle Dagblad. Inte alltid, det ska gudarna veta, böcker jag själv skulle ha valt om jag fått. Och uselt betalt, dessutom. Tur att jag är en snabbläsare.

   Mitt läsande bygger på att jag fritt själv väljer böcker som jag har ett personligt utbyte av. Inte kan klara mig utan. Det är därför jag läser om, till och med mer än en gång, böcker av Aros store son Lars Gustafsson. För att nämna en av mina följeslagare genom livet.

Kracht tillhör absolut de författare som skriver livsviktiga böcker. Det brukar heta om honom att han är en solitär, centrala ämnen i hans böcker, även om det låter klichéartat och jag hör det, ensamhet och rastlöshet. Identifikation! 

   Jag bestämde mig för länge sedan, utan vidare spis, för att utnämna honom till en valfrändskap. 

   Nu måste jag hålla mig till den 24:e. Då befinner jag mig, om Gud vill och skorna håller, i dansk landsbygdsterräng. Vesterhavets evighet i fjärran. 

   Bara att ladda ner och börja sluka, nej, läsa långsamt, för bövelen! Medan höststormarna viner, regnet piskar mot rutan, hjortarna tar skydd i nyponbuskarna, hundarna utmed Spættevej i Tversted, där huset är beläget, vägrar att gå ut.

Som den rotlösa människa Kracht är har han sökt sig till en massa platser i världen. Bland annat Sylt. Står på min bucketlist. Om än inte högst. En gång kände jag en svensk som hyrde permanent på Fehrmarn nära Sylt. 

   Han visste inte om att Reinhard Heydrichs änka, efter kriget, bott där. Det upplyste jag förstås honom om.

   Heydrich, Bödeln i Prag, som Hitler kallade "mannen med järnhjärta". It takes one to know one. Det påstås för övrigt att fru Heydrich, som uppbar hög pension efter maken (dog i sviterna efter ett attentat, undgick att dömas för krigsförbrytelser), var en betydligt värre nazist än han. Går det?

[1] Kristoffer Leandoer prisar läsandet i sin senaste bok Det är läsaren som skriver boken. I Expressen 250916 är Ulf Olsson inte begeistrad över detta.

Chäferna utgör det största frihetshotet

Jag blev ombedd att medverka i en tocken där podd. Mycket hedrande för en ålderstigen, grånad rabulist. Han som knappt vet vad en ”podd” är. Men tydligen är det poddare man ska vara dessa tider i ett ”förändrat medielandskap”. 

   Jag är hopplöst gammaldags och fortsätter att tro på det skrivna ordet. Trots att undersökningar visar att svenskarna, särskilt ungdomarna, har slutat att läsa. 
   Det är med mig som med Jan Myrdal. Inga andra jämförelser, nota bene. Han skrev bättre än han pratade, om än med ibland egenartad meningsbyggnad och interpunktion. (Själv ställer jag gärna skrift
”tyskt”, med många inskjutna bisatser.)
   Hans verbala utläggningar tenderade ofta mot det snåriga och invecklade. Med hänvisningar och källor som endast han, i högsta intellektuella majestät, kände till. Poängen spretade, ju mer han vecklade in sig. 
   Jag minns särskilt en intervju i SVT, kan programrubriken ha varit ”Min sanning”, där han snurrade in sig i resonemang, knepiga att följa, om de röda khmererna i Kambodja. Hade de begått folkmord eller inte? Intervjuaren låg envist på, ville inte ge sig. Ställde samma fråga gång på gång. Som ett eko.
   Myrdal skulle naglas fast som folkmordsförsvarare, uppenbarligen bestämt från början. Men inte reddes något definitivt ut. Med andra ord en  dålig intervju.
   Nå, strunt samma, beträffande hans verbalitet. Myrdal läser man. Och läser om. Hans Confessions of a Disloyal European vet jag inte hur många gånger jag konsulterat. När det blåst organisatorisk snålblåst. Och jag har känt mig klämd. Och ensam. Illojal.

Den podd jag, yvigt mångordig och inte glasklar, medverkade i hade som ämne ett mycket angeläget sådant: Mod hos offentliganställda. Exempel på modets antites, feghet och tigande, finns väl hur många som helst. 

   Min erfarenhet av offentliganställda, då inom högskolevärlden, pekar sannerligen inte i modets riktning.
   Trots att man är skyddad av lag. Meddelarskyddet framförallt. Du har rätt att kontakta medierna för att påtala missförhållanden på din arbetsplats. Anonymt agera visselblåsare - utan att råka illa ut. Men vågar du? Handen på hjärtat.
   Kanske har du vad jag kallar munkavlekolleger. De som dagligags omger oss kan utgöra sanningssägarens värsta motståndare. Med en obearbetad uppfattning om vad som bör och inte bör yppas utanför väggarna.
   Ta ett färskt exempel. De sexuella övergreppen på gamla kvinnor, "brukare", inom hemtjänsten i Upsala. Man har försökt att tysta ned de fruktansvärda brotten, av hänsyn till - ja, vad? 

   På kommunens hemsida står fortfarande (28/8 2025) som ett löfte till de gamla och deras anhöriga: God omvårdnad och stöd från utbildade medarbetare i Uppsala kommun. 

Det vi, snarare jag, missade när vi gjorde podden var att ännu tydligare understryka det största hotet mot lagstadgade friheter: chäferna. Som icke minst kan få för sig att söka efter vem som tagit kontakt med medierna. 

   De chäfer jag hade under mina sista år som högskoleanställd var rena mardrömsfigurerna. 

   I New Public Managements spår, enligt den företagsekonomiska anda som även tagit sig in i offentlig sektor, vad inbillade de sig? Att de skulle leka chäfer i ett privatföretag, strunta i lagar och förordningar? Kände de ens till dem? Jag kan inte ta gift på det. 
   Inte undra på att det bakom deras ryggar sattes öknamn: ”Ålen” ett sådant. Hal och undanglidande. Men uppskattad av högskoleledningen. Hans främsta förtjänst: okritiskt lojal uppåt. Ett hjon med chefslön.