Mer än nio (!) år har gått sen jag, nota bene utan att tackas av som brukligt är med högstämt tal, blomkvast och tårta, stämplade ut från högskolan i Tigerland. En högskolevärld jag tillhört ända sen hösten 1968.
Utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten, med disciplinering åsyftas ideologisk sådan, bestående av värdegrundsfostran och hela bråten, föregicks av diverse trassel, framförallt beträffande bokinköp, med den bleka figur som tillsatts som "avdelningschäf".
Och yrade på de mentalt sänkande avdelningsmötena, med halvsovande medarbetare som infunnit sig enbart för tjänstgöringsskyldighetens skull, företagsekonomiserande om verksamheten i termer av "marknad" och "kunder".
Hans akademiska meriter bestod i att han skrivit en totalt ointressant, dammsamlande licentiatsuppsats om fastighetsmarknaden.
Vad nu det har med en förment akademisk institution att göra, eller licentiatens koppling till densamma. Men det kanske inte var tänkt att vara någon akademisk inrättning, vad vet naiva jag. Tydligen inte enligt blekfisen i alla fall.
Han hade passat bättre som ICA-handlare i Söderfors.
Titeln på dagens hörna inspireras av Henry Millers livskonstbok "Stilla dagar i Clichy". Jag tyckte bättre om den boken än dem han skrev om kräftan och dess vändkrets. Som med sin erotiska frispråkighet förtjuste icke minst Susanne Brøgger, hon med "Fräls oss från kärleken".
Det "stilla" i mina dagar kännetecknas av att dessa mestadels är oplanerade och öppna för att hitta på olika saker. Jag tar dagarna "som de kommer" som det fatalistiskt förpliktigande heter.
Först av allt, om morgonen ned i fåtöljen i Hörnet, på sidan om världens larm och dån, med datorn i knäet.
Styrd av uppslag och infall. Skallen nästan alltid rena gnistregnet, dålig nattsömn förhindrar icke det. Nog lever jag, ta mig tusan, ett gott liv! Det Aristoteles benämnde eudaimonia. Så länge skrivandet obrutet fortgår och hälsan står mig bi.
Det sistnämnda inget att ta för givet. Inte med en åldrad skriftställare.
En efter en i min bekantskapskrets insjuknar. Den osynlige skräddaren tar sina mått, eller hur nu poeten Tranströmer uttryckte det metaforiskt. Det får mig att känna att det brådskar, brinner i existensens knutar, gäller att ta vara på tiden. Den utmätta tid som går så rysligt fort.
Jag märker, noterar det som något positivt, att jag blivit allt mer dagvill. Jag är osäker på vilken dag i veckan det är.
Och vill vad gäller tidpunkt på dagen. Uret lägger jag för övrigt vissa dagar ifrån mig. Jag som varit en sån neurotiker när det gällt att hålla ett vakande öga på det. Försökt stoppa det i fickan. Fästa armbandet vid livremmen.
Alla knep för att inte glo för mycket på och behärskas av detta tickande monster.
Ännu en dag. Majsol ler. Himlen är blå. Nej, regn faller. Grå moln skockas. Men vad gör det. Det lönearbetsbefriade livet går vidare. Av en högre makt välsignat. Skräddaren får lugna ner sig ett tag till.
Foto: Akademibokhandeln
FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar