 |
| Mats Gellerfelt (Wikipedia) |
Enligt samtidens verklighetsförvrängande modevokabulär, kanske ska vi ändå inte dra till med den drastiska, orwellska termen nyspråk, även om det frestar, heter det inte att man som Skriftställare har läsare. Utan man har följare. Låter som om man är skuggad...
Många följare ska man dessutom ha, för att räknas som en i gänget. Oklart vilket gäng, dock. Tjockholmarna? Stekarna innanför tullarna? Jag skrotar vidare i provinsen. Som den tvärvigg jag är.
Kvantitet slår enligt den rådande uppmärksamhetsekonomiska diskursen kvalitet. Företagsekonomiseringen av samhället, att man skall kunna räkna och sätta siffror på allt, fortskrider på alla fält.
Jag har inte väldigt många läsare, förlåt följare, beroende på hur man värderar antal, förstås.
Men hellre engagerade och vassa läsare, än följare som inte önskar, eller ens förmår föra en dialog.
Jag är inte ute med håven. Men jag är stolt över er, mina läsare! Stolt över hur väl ni formulerar er, när ni kommenterar en text ur min hand. Det berikar mig. Skänker mig legitimitet.
Viktigt i de mörka stunder när tvivlet om det meningsfulla i det jag ägnar mig åt, mitt kontinuerliga skrivande, smyger sig på.
Genom internet exponeras texterna, de delas som det heter. Och jag har läsare över hela landet. Ja, till och med en person in the world down under, Australien.
När jag på stenåldern studerade i Upsala, undervisades alla vi som förväntansfulla anmält oss till kursen kommunikationssociologi om fenomenet opinionsbildare. [1] Är det samma sak som det som i dessa dagar kallas influencers? Det har jag inget enkelt svar på.
Men jag har svårt att betrakta en så kallad "influencer" som dottern till Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso, som en opinionsbildare. Inte påverkar hon väl tänkandet, opinionsbildningen? Jag bara frågar. Inte hennes starka sida. Inte därför hon har blivit känd. [2]
Däremot lär hon, med sin maniska utseendefixering, få småtjejer att lägga sina veckopengar på smink och kläder. Hon lockar till lyxkonsumtion. Kanske även till plastikkirurgi. Och är redan, som relativt ung, ekonomiskt oberoende. Den lyckosten.
Den där Oksanen, som ser ut som en kopia av tsarinnans adept Rasputin i sitt vildvuxna, osköna skägg, är han en opinionsbildare? Jag skulle snarare kalla honom propagandist och krigshetsare. I första hand.
I Proletären för ett par veckor sedan hävdades det, jag lutar mig mot en initierad text, att han skarvar beträffande Finlands historia under trettiotalet och framåt. Han skapar sitt eget narrativ. Se där ännu ett begrepp ur samtidens fatabur.
Oksanen är en sån där nyttig en, som krigsmakten och vapenindustrin gillar högt och rent. Wallenbergs guldgosse. Mig upplyste han om att jag inte borde skriva på sajten lindelof.nu eftersom Knut Lindelöf tillhör dem som inte, i likhet med Rasputin/Oksanen, krigshetsar.
Och inte är russofob. Guilt by association? McCarthy-fasoner. Kalla kriget i repris. Samma anda. Är du inte med oss, är du mot oss.
Undrar vad den som flyr rakhyvlar tycker om att jag gärna medverkar på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar. Lindgren lider ju definitivt inte av någon russofobi.
[1] Nowak och Wärneryd minns jag att författarna hette till en svårsmält kursbok som den stackars föreläsaren varken valt eller gillade.
[2] Som av en händelse föll blicken på en artikel i HD 20 mars. Elina Pahnke: Titta, de kan ju just ingenting. "The Lundgrens" får oss att se de rikas talanglöshet. I samma artikel nämns för övrigt Bianca Ingrosso som köpte en våning för 40 miljoner.
FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Den hå(ö)vligheten hivar jag omgående tillbaka, Lars. Din sida är obligatorisk i mitt dagliga informationssökande.
SvaraRaderaDu publicerar eminenta dagsverser i en imponerande takt, med en formidabel variation av ämnen, med eleganta passager mellan djupsinne och lättsamheter, och med en alldeles särskild förmåga att väcka reflektioner.
Detta borde du måske få höra något oftare.
Ena dagen får dina ord mig att le, brista ut i skratt, nicka igenkännande. Andra dagar inspireras jag av dina olika referenser till diverse tänkare, eller som allt oftare dina tankar om motstånd. Att inte bara passivt åskåda eller fredligt knyta näven i fickan, utan nödvändigheten av att när det faktiskt behövs stå emot, eller till och med stå upp och aktivt opponera. Döda fiskar flyter med strömmen som någon fyndig formulerade det. Om man nu tycker att strömmen flyter åt fel håll, ska man ta sig i en annan riktning. För att vända strömmen måste man ju vara flera. Men många verkar vara alltför upptagna med att följa hur kändisar "lever" sina liv, eller nöjda med att få förklaringarna serverade av allehanda "sannings-månglare". Om ledarna är dårar, så blir de ju inte mindre dåraktiga av att de många håller med, möjligen farligare. Och de få som har modet att ifrågasätta häcklas, avvisas, tystas, idiotförklaras etc. För min del, bättre med en dagsvers från Ekstrand än alla säsonger med Wahlgren.
Bara att lyfta på kepsen och utbrista i ett varmt och stort tack, käre Johan! Jag är ju relationist; skrivandet är en relationell akt. Du bekräftat att den rymmer meningsfullhet, när det fungerar som det gör; i vårt fall.
Radera