Paul McCartney, fyllda 83, numera med den tunnaste gammelmansröst, vilket få svenska recensenter låter bli att nämna, minns att vi lever i ålderismens land, har kommit med en ny skiva, där han knyter an till uppväxten i Liverpool.
Dungeon Lane, som förekommer i titeln, väcker många minnen från fornstora dar hos honom.
Döstädar han musikaliskt? Nära jag skrev. För övrigt ett ord, döstäda, jag avskyr.
Han är en skicklig låtsnickrare, mannen från staden vid den omsjungna floden Mercey. En Per Gessle i megaformat. Gammelmansrösten, den gälla och tunna, har redan den senare, och från allra första musikerbörjan, lagt sig till mig. Förlåt, jag kunde inte låta bli elakheten.
Men att lyssna på grabben från Halmstad, när han gnällande klämmer (sic!) i, ger mig huvudvärk.
Pauls harmonier är för det mesta utsökta. När de satte ut Lennon-McCartney som kompositörer till låtarna, kanske efterhandskonstruktion eller av royaltyskäl, roade jag mig med att med hjälp av solostämman försöka lista ut vem skrivit, åtminstone huvuddelen av låten ifråga.
Johns röst gick inte att ta miste på. Motsatsen till mjuk. Oförställd. Hans själ, hans jag. Med risk för att låta patetisk.
Mitt ideal som skriftställare är att skriva enkelt om det svåra. Rockpoesi är en knepig estetisk form att behärska. Skriva enkelt utan att det blir banalt. Jag anser att Lennon var strået vassare än Paul på det. Framförallt på den förres soloalbum.
Med den nakna, smått råa, rösten. Lyssna bara på Working class hero. Eller Jealous guy. Om man inte ryser, måste det vara nåt fel på en.
För inte en vecka sen gick min äldsta vän Conny bort. Jag kände honom ända sen tidigt 60-tal. Hur förmedla den stora sorg jag känner? Ord blir så futtiga. Så hör jag McCartneys vemodiga, nostalgiska Days we left behind. Hör den på nytt och på nytt. (Lyssna på den så fort du kan! Den finns tillgänglig på nätet.)
Där finner jag känslan, sorgens känsla, sammansatt av saknad och vemod, förlust och gråt. Låten fångar den.
Förresten, apropå ålder, som recensenterna av Pauls skiva alltså inte kan låta bli att tjata om. Som jag brukar säga till vännen Knut i Upsala, medförfattare till den kommande boken Mellan klasserna: även grånade fyrtiotalister, de sista entusiasterna, som dem inom FiB/Kulturfront, måste få finnas.
Och, som blott häromdagen, när jag i hissen ironiskt hälsade en nyinflyttad, äldre granne med Välkommen till ålderdomshemmet!
Vi blir ju bara allt äldre, vi i bostadsrättsföreningen på Holmen. Allt fler dör, föregånget av skröplighet och/eller demens. Så trist. Genast från henne: Men vi gamla måste ju också få bo nånstans!
Jo, så är det. Och snart blir alla våra dagar såna som vi "left behind".
Foto: Facebook
/Apropå Hörnet. Skriftställaren i sitt hörn i lägenheten på Holmen i Gefle, tänker ocensurerat högt om allt mellan himmel och jord./
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar