Dags att ta socialdemokraterna på allvar

Foto: SvD

Häromdagen gjorde min vän Kicki Bobacka, klok kvinna, en av grundarna av Folkrörelsen för medborgarlön, detta röda skynke, en generell grundtrygghet, för den disciplinerande arbetslinjens företrädare som hatar fria medborgare [1] , ett inlägg på sin Facebooksida. 

Där hon, med all rätt, konstaterade att dagens socialdemokrati är urvattnad, visionslös och egentligen inte vill någonting.

Förutom att skaffa sig politisk makt, bilda regering. Ideologilöst administrera det bestående. Inte sträva efter att förändra samhället i någon för folket betydelsefull riktning. 

Vänster? S? Glöm det. 

Även om vissa bland det lojala fotfolket inbillar sig det, lever politiskt blundande i ett kollektivt självbedrägeri. Blandar ihop socialdemokratins idé med i dag verksamma socialdemokrater, högt upp i organisationshierarkin. Förmår inte skilja ut de senare från det förra.

Kicki nämnde inte, vad jag kunde se, pionjärer som August Palm och Axel Danielsson, som jag själv brukar hänvisa till. Om vi talar om den klassiska socialdemokrati som S inte vill kännas vid. Utan i praktiskt agerande betackar sig för.

Rötterna. Ursprunget. Arvet. En barlast att bära på. Ingenting annat. Dumpa så fort man hinner.

Klassamarbetets försvarare, Branting, kan de förstås dra till med vid högtidliga tillfällen. Men har de läst något av honom? Tveksamt.

Skulle man fråga dem om Wigforss, som fladdrar förbi i Kickis inlägg, har de nog inte mycket att tillägga. Eller Gunnar Myrdal för den delen. Uppräkningen kunde fortsätta länge till. 

Socialdemokratin i dess samtida skepnad är intellektuellt tom. I ledningen häckar ett gäng idébefriade, slätkammade politruker. Extremt pragmatiska och kohandlande. Tack vare det förskingrade politiska arvet njutande det goda livet vid köttgrytorna.

Integrerade i det kapitalistiska tjuvsamhälle de på 1 maj sjunger om med orden "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Skam går på torra land, som min socialdemokratiska mor brukade säga.

Dags att ta Sverige på allvar, har S som valparoll.  Vad i hela Helsingland betyder det? Förr kunde de i alla fall efterlysa "ökad jämlikhet". Om än inte mycket att hurra för. Men inte ens det vaga budskapet längre. 

Allvarligt talat, hur innehållslös får en politisk paroll bli? Utformad av en klatschig reklambyrå. 

Vad skiljer ut S från de övriga partierna, vad gör partiet särskilt? Jag kan, i likhet med Kicki, inte urskilja det. Det enda skulle väl i så fall vara aversionen mot Sverigedemokraterna, som kniper arbetarrösterna, kärnväljarna, från S.

Hvad vil  Sosial-Demokraterna, undrade med en uppfordrande underton en gång i tiden August Palm. Kopplat till dagens S? Nada, blir det snabba svaret. Hur annars förstå att besynnerliga jeppar som Damberg och Taubin spelar en framträdande roll? 

Utan de utomeuropeiska migranternas röster stod sig S slätt. [2] I rörelsens moderland Tyskland växer AfD. Liksom SD i Sverige. Det berättar något, nej mycket, om socialdemokratins platthet. Oförmågan att ta samhällsproblemen på allvar. Där kom det förbenade ordet igen.

[1] Läs gärna följande artikel: https://arbetet.se/2026/08/26/far-lamna-sina-hem-halften-av-anstallda-i-handeln-skulle-ha-svart-att-klara-sig-pa-a-kassa/
[2] https://kvartal.se/nyheter/artiklar/s-och-v-far-80-procent-bland-muslimska-valjare/

TILLÄGG Samtidigt som jag skriver detta, nås jag av meddelandet att Péter Nádas gått bort. Ännu en fyrtiotalist. Tillika viktig författare.