Ordets ofrihet och ungas bokförakt - då som nu

Wikipedia

Ord och Bild, numera Ord & Bild, startades 1892, Sveriges äldsta kulturtidskrift, och vågade stolt att som målgrupp ange "fullvuxna och högutbildade". En i våra dagar fullkomligt omöjlig varumärkesdeklaration. 

Den sociologiska bakgrunden till tidskriftens uppkomst var Sveriges pågående omvandling till industrination.

En växande borgarklass framträdde på den historiska scenen. Den bildade delen av borgerligheten välkomnade en tidskrift av Ord och Bilds kaliber.

En bildad borgerlighet som jag i dagens Sverige inte förmår identifiera. Kanske en sista avlagring ryms runt Svenska Akademiens med kandelabrar upplysta bord. Horace Engdahl som den bleknande finkulturens Don Quijote.

Fredrik Sjöberg recenserar i Svenskan en fackbok med den prestigefyllda tidskriften Ord och Bild som sitt ämne [1]. Han pekar därvidlag på att intet är nytt under solen.

Liksom nu stod ingen publikation fri och kunde hävda oinskränkt, redaktionellt oberoende.
Till dem som refuserades efter ingripandet av en finansiär, tidskriften var ekonomiskt avhängig av externa aktörer, hörde August Strindberg. Finansiären fann honom nämligen misshaglig

.
Jag noterar ett samtal mellan Jan Scherman och Håkan Juholt på länk som tillhandahålls av Facebook. Jag minns Linköpingssonen Scherman som ett gammalt rödskägg. Tillsammans med den lika röde Tomas Bresky uppe i Luleå skrev den förre en kritisk bok om MBL.

Scherman jobbade på SVT. I spetsen för ett team kom han till ett snörikt och kallt Upsala i december 1979 för att göra ett reportage till Rapport om min LO-kritiska avhandling som väckt nationellt uppseende.

Sedan värvades han till TV4. Lovade att nu skulle utbudet minsann bli bättre. Med "oberoende", kommersiella kanaler. Trodde han på det själv? Det är bara att slå på dumburken, som vi sa förr, och empiriskt kontrollera.

Trams och korkade tävlingar. Reklaminslag som upprepas gång på gång tills det liknar hjärntvätt. Pliktskyldigt instoppande av nyheter och ett samhällsdokumentärt program. Jag tror att det krävdes i sändningsavtalet med staten.

Mediekoncentrationen har bara blivit allt värre. De stora koncernerna har lagt under sig tidning efter tidning. 

Här i Skåne, där jag just nu vistas, i ett Malmö som trots ett glittrande Sundet sjunger på sommarens sista vers, har Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad samma ägare: Bonnier News Local. Ingående i Bonnierkoncernen.

I min hemstad har de tidigare bittra konkurrenterna Arbetarbladet och Gefle Dagblad likaså Bonnier News Local som ägare.

Fortfarande håller FiB/Kulturfront, om än med en krympande och åldrande läsekrets, jag brukar kalla dem de sista entusiasterna, ställningarna.

Tack och lov har vi nätet att tillgå. Stefan Lindgrens 8 dagar. Knut Lindelöfs lindelof.nu. För att nämna två plattformar för kritiska röster. Men hur länge till?

Yttrandefrihet, ett honnörsord och inget mer i ett upprustande, alltmer repressivt samhälle. I de pågående krigens skugga. Lagar tas mot det fria ordet för att, som det hävdas från maktens sida, skydda den nationella säkerheten. 

Och ingen av de två ovan deltar i det mediala propagandakriget mot Ryssland. Därför riskerar de att leva farligt.

Vad gäller det som, med domedagsklockorna ringande, har kallats neo-analfabetiseringen, att de unga inte läser böcker längre, är tydligen heller inget nytt, enligt boken Sjöberg behandlar.
Vad göra? Jag har ingen lösning.

Men har flera gånger råkat ut för att gemensamma referensramar saknats.

Vad samtala om när dylika inte är till hands? Glad jag inte längre föreläser på en högskola. Inför studenter som betraktar en som något musealt och förlegat. Jag minns att jag för länge sen övergav idén att tipsa om referenslitteratur på sidan om kurslitteraturen. Meningslöst.

Brutalare uttryckt skulle man kunna säga att de unga inte fattar vad vi fyrtiotalister pratar om. Kanske därför som studenter i Lund sprang till rektorn för att anmäla Dick Harrison. Enligt anmälarna svår att förstå sig på. 

Hans föreläsningar innehöll, tyckte de, moment av obegriplighet.

Intet nytt under solen. Men vad båtar det att inse det? Spär bara på känslan av samtidsmelankoli.

[1] https://www.svd.se/a/Gxwokl/recension-ordet-bilder-och-bildningen-av-magdalena-gram

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-26