Motståndet gör oss till människor

- Varför gjorde de inte motstånd? De var ju så många fler än väktarna!

Yttrandet fälldes under ett studiebesök i det forna koncentrationslägret Sachsenhausen (bilden ovan) i Oranienburg utanför Berlin. En tysk skolklass med gymnasieelever på plats för att rundvandra och guidas av en före detta, överlevande om än mycket gammal, fånge med numret på underarmen. En fråga med en omisskännlig underton. De borde ha gjort motstånd. Enkelt att säga för den som själv inte befann sig bland fångarna.

Minns samtidigt den litteratur i Tyskland om "nazismens barnbarn" som beskriver hur det bland inte så få yngre finns en fascination inför Tredje Riket och det förhärskande övermänniskoidealet. (Bortsett från efterkommande till Rudolf Höss och andra i nazitoppen.) "SS, det var riktiga män, det. Farsan, han bara kryper för allt och alla, han." En av de bäst säljande böckerna från senare år är för övrigt Er ist wieder da, om hur Hitler återkommer till vår nutid. Den har även filmatiserats.

Den svage får bara vad han förtjänar. Är det så den råa undermeningen måste förstås? Det finns lärare, har det berättats för mig, i Berlin som inte längre tar sina elever till Sachsenhausen. Frågor och synpunkter som man inte vill höra, inte förmår hantera, kan segla upp.

Motstånd förekom i Tredje Riket. Gruppen Die Weisse Rose i München, med syskonen Scholl i spetsen. Den motståndsgrupp som leddes av Herbert Baum i Berlin. Även enskilda, de flesta numera bortglömda även om minnesplattor hänger på sällsynta ställen, visade imponerande civilkurage och handlade på olika, saboterande sätt gentemot systemet. 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler, en gryende statskupp som slogs ned. Även i Sobibor och andra läger sprang motståndsungar fram. Det totalitära systemet var inte rakt igenom totalitärt, motståndsfickor fanns. Den blinda lydnaden regerade inte oreserverat. Oavsett vad den goebbelska propagandan ville göra gällande.













Jürgen Stroop var tyskarnas högste befälhavare under upproret i Warszawa-ghettot våren 1943. (Bilden ovan från upprorets dagar. Stroop själv tredje från vänster.) Jag närde, fram till att detta ruskiga dokument hamnade i mina händer, en okunnig föreställning om att det var ett spontant och desperat uppror, bröt ut i allra sista stund. När allt ändå var förlorat. Men det stämmer inte. Upproret var förberett. Vapen hade ansamlats. Mat och förnödenheter lagrats. Underjordiska gångar snillrikt grävts, nästan omöjliga att upptäcka för tyskarna. Till och med bostäder under jord, med toaletter och allt. Upproret var planerat och, efter vad jag kan bedöma, väl organiserat. Även om insikten kanske fanns, att det måste sluta med ett nederlag.

Stroops nedtecknade, sakliga och iskalla, redogörelse dag för dag om förloppet, hur upproret målmedvetet och systematiskt slås ned, låter som en tjänstemannarapport vilken som helst, och är skrämmande läsning. ( Red. Martin Månsson, Simon Olsson, Artur Szulc: SS-Brigadeführer Jürgen Stroops rapport till Himmler 1943. "Det tidigare judiska ghettot i Warszawa finns inte längre!" Vaktel förlag 2016.) Ordvalet är förskräckligt. "Banditer." "Förintas." "Rökas ut." "Mänskligt drägg." Ett avhumaniserande språkbruk, som handlade det om äckliga skadedjur.

Stroops pedantiskt noggranna siffror över upptäckta, skjutna eller förflyttade till Treblinka får det att framstå som att det inte handlar om människor av kött och blod. Osökt går tanken till Adolf Eichmann och hans agerande vid rättegången i Jerusalem. Tjänstemännen i det byråkratiska dödsmaskineriet gjorde bara som de blev tillsagda uppifrån, i Stroops fall hette chefen Himmler. Och mot denne var Stroop obrottsligt lojal, utan att tveka det minsta.

Stoops rapport trycktes endast i tre exemplar, väl att märka i flott skinnband (!). Himmler förärades ett. Först nu når det offentligheten. Bilden av Warszawa-upproret, nota bene med förtryckarmaktens ögon, blir tydligt.

Det är läsning som föranleder mig att från och till lägga bort dokumentet, jag kan inte annat. För att begrunda det djävulska agerandet och fundera över denne till synes kallhamrade och hjärtlöse, höge militären Stroop, som några år efter krigsslutet hängdes på den plats där ghettot funnits. Men paradoxalt nog gryr ett osläckbart hopp när jag läser, jag som annars har alltför lätt att misströsta. Det går aldrig att helt krossa ett folk. Det finns alltid de som inte böjer sig. De som till skillnad från de flesta av oss andra vägrar ge upp sin värdighet och självrespekt. Vad det än kostar dem.

Människan måste gå upprätt, sade filosofen Ernst Bloch (bilden ovan), för att vara människa. Bloch, som förknippas med vad som rubricerats hoppets filosofi, betonade därför vikten av upprätt gång.

Hellre dö stående än leva på knä, kunde det heta. Det heroiska upproret i ghettot är ett bevis för detta.

Moralisera över andra inte svårt

Jag lägger ifrån mig Regis Debray´s (bilden till vänster) memoarer Maskerna och det tycks mig som att jag inte blir riktigt klok på honom. Han visar upp så många olika sidor i sin personlighet, jag hittar ingen kärna eller inre kompass. Jag säger inte att han är icke-autentisk, det vore att dra det för långt. Men kameolontaktig är han, besittandes en imponerande anpassnings- och omställningsförmåga. Mannen som tidigare bar bäversvansmustasch, i många år vågade han enligt initierade källor inte beröva sitt ansikte densamma, har funnit sig väl tillrätta såväl i vildmark som i salong och palats. 

Han kallade sig revolutionär  under upprorets militanta gerillatid och slogs med vapen i hand med Ernesto Che Guevara i Bolivias djungler. Det renderade honom ett fängelsestraff, men han undgick likvidering. Han umgicks, VIP-stämplad, med en cigarrökande Fidel Castro i Havanna. Sedan blev han reformist, ett oklart begrepp, och lät sig enrolleras som rådgivare, med särskild inriktning mot det som då kallades Tredje världen, till president Mitterand i Frankrike. Alldenstund denne, som mer än något annat ville framstå som statsmannen par preference och nog i hemlighet drömde om en evig plats i Panthéon, önskade omge sig med intellektuella för att framstå som en tänkande president. Osökt associerar man till Fredrik den store och Voltaire i Potsdam, eller Descartes på Stockholms slott. Hovintellektuella. Furstekramare, om man vill vara elak. Men i rättvisans namn skall tilläggas, att Voltaire blev ingen långvarig gäst hos Fredrik den store, de hamnade ganska snart i bråk. 

Ena stunden bekämpar Debray Makten, nästa stund tjusas han av den. Han kan hylla sig själv och slå sig för bröstet, samtidigt som han droppar namn på berömda vänner som Louis Althusser, Simone Signoret och andra. För att i nästa stund odla självförakt och håna sig själv, nästan självutplånande. Kanske sammansätts han personlighet på ett kontrasterande, komplicerande och undanglidande sätt av grandiositet och självförminskning. Men var är kärnan, den inre kompassen?

Vem är han egentligen, denne mångordige och retoriskt slipade fransman, till slut väl hemmastadd och en beryktad person på den kulturella parnassen i Paris? Kanske vet han det inte själv, kanske skulle han rent av finna frågan felaktigt ställd, boken heter ju inte för inte Maskerna. Vi är sociala varelser och lever våra liv försedda med masker, dessa skiftar efter omständigheterna. Bakom finns kanske - ingenting.

Björn Cederberg (bilden till vänster), som jag en gång åt middag med i hans bostad i ett gammalt, fallfärdigt ruckel i den forna arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Östberlin, gjorde dokumentärfilmen Förräderi om Sascha Anderson. Han som i det forna DDR gällde för att vara de systemkritiskas beskyddare och som alla litade på. Men i själva verket tjänstgjorde han som Inofficiell Medarbetare hos Stasi, förrådde dem som tillitsfullt lade sitt öde i hans händer. Den siste man kunde ha misstänkt för något dylikt.

När Cederberg konfronterade honom, efter att Wolf Biermann - som för övrigt alltid plägade säga att den du minst misstänker, den är det - först hade gjort det på ett mycket uppmärksammat och aggressivt sätt, gick han inte med på att han dubbelspelat. Han slog mycket indignerat och vredgat ifrån sig, lät som om han inte fattade det minsta vad Cederberg pratade om, höll det för att vara falska och absurda insinuationer. Kanske intalade han sig att han inte hade dubbelspelat. Kanske hade han utvecklat en falsk identitet som han upplevde som äkta. Kanske vårdade han halsstarrigt en livslögn. Kanske orkade han inte med sanningen om sig själv, kunde inte leva med den. 

Och, som med Debray: var hitta kärnan eller den inre kompassen? Nära att jag skrev, i Andersons fall: samvetet?

Sascha Anderson




Under mina år på Högskolan i Gävle delade jag vardag med arbetskamrater som kunde vara hur frispråkiga som helst, använda de saftigaste och mest nedlåtande uttryck, när ledningen och chefer inte hörde. Men som snabbt intog en annan attityd, när de trodde sig iakttagna eller avlyssnade. Bullrade ena stunden, lismade och kröp i nästa. Ofta tänkte jag, förmodligen överdrivande, för sådan är jag, men dyster till sinnet: det är bara en gradfråga, de kunde ha platsat inom statsförvaltningen i DDR, eller i Tredje Riket. 

Blivande högskolelärare?




Illojala och rakryggade endast när det inte kostade dem något, annars lydiga och inrättade i ledet. Alltför lätta att förakta, för den som gärna moraliserar över andra och blundar för sig själv. 

Jag kände mig allt ensammare på den arbetsplatsen. Ingen gick att lita på, i kritiska lägen hämta stöd från. Som när rektorn beordrade att jag skulle utredas för tjänstefel, efter att jag skrivit en satirisk artikel om genomströmningssystemet och påstått mig godkänna hundar och studenters svärmödrar. Ingen enda av kollegerna vågade öppet försvara mig. Däremot gav de mig hundraprocentigt stöd i mejl som jag dyrt och heligt fick lova att behålla för mig själv. Fegare eller ynkligare kan det väl knappast bli. 

Men om jag, i detta tillbakablickandets ögonblick, vänder mig mot mig själv, utan att sträva efter att kokettera eller slå mig för bröstet? Om jag rannsakar mig själv, jag som inbillar mig att jag försökte behålla min integritet och inte sjöng med i den falska organisationskören: vad var äkta i min sturska hållning, vad var bara sökandet efter bekräftelse, blott narcissism och posering? Var finns min inre kompass, min kärna?

En människa är många världar, eller hur nu Gunnar Ekelöf uttryckte det. Vem blir man egentligen klok på?

Kärlek på papper

Jag minns min salig mor. Och hur hon, prioriterande, betraktade årstiderna. Hon tyckte allra bäst om hösten, när ”alla var på plats”, som hon uttryckte det. Allt var som vanligt och som det enligt henne borde vara. Om sommaren rådde semestertider, människor for hit och dit, den lilla staden i skuggan av Verket präglades av uppbrott och rastlöshet. Jag vet dock inte om hon om hösten kunde som Erik Axel Karlfeldt ha uttryckt det: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” 

Förmodligen lämnade min uppväxt i den lilla staden, i skuggan av den aldrig tystnande Grottekvarnen, djupa spår i mig. Jag fick med mig i den existentiella ryggsäcken en seglivad föreställning om att allt skall och bör vara som vanligt. Då råder lugn och ro, cirklarna rubbas inte. Se därför upp med allt som kan uppröra eller störa. Det gällde också människor, om de inte betedde sig som man borde. Utmanarna, i praktiken, av rådande ordning, oavsett om de avsåg det eller icke. Raskt stämplades de jolliga eller händiga. I extrema fall förpassades de till Ulleråker. Ulleråker var tillsammans med Radiumhemmet två skräckomgärdade inrättningar. Den sistnämnda slutstation. Dit fördes man när man insjuknat i kräfta. Och endast döden återstod. 

Om de förpassade någonsin kom tillbaka från Ulleråker, var de söndermedicinerade. Helga, en avlägsen släkting till min familj, förvarades i decennier på sinnessjukhuset. Efter att hon som ung, mycket söt flicka speglat sig för ofta och betett sig konstigt, enligt den närmaste omgivningen. Hakan hängde, hon skakade, det var otäckt att se henne. Hon utgjorde ett varnande exempel på hur det kunde gå, om man inte anpassade sig, utan föll utanför ramen. Sådana exempel hade för övrigt min mor på lager. Och kunde, när hon kände sig orolig för mig, varnande plocka fram. Se bara på Erik, hur det gick för honom. Han blev av med jobbet han. 

Jag hade tidigt svårt för det vanliga. Det som ansågs vara det enda normala livet av de trälande människorna i den lilla staden i skuggan av Verket. Det enda liv som kunde vara. Vardagens rutiner och ritualer. Dag ut och dag in. Upprepningens förbannelse och leda. En väntan på - ingen visste väl vad. 

Det tog sig också in i språket, hur det talades om livet, begränsningarna som orden stakade ut. Men nu tar du väl i. Eller: Jag har väl aldrig hört på maken. Fick det att krypa i mig. Som tur var fanns rockbandet där jag var sångare, en frihetszon och ventil. När jag flyttat hemifrån, och hamnat i Upsala, tog jag till destillerade drycker, för att orka med vardagen och dess till synes oföränderliga karaktär. Inget annat verkade kunna hända. Jag fick det i varje fall inte att hända. Och som någon, med egna erfarenheter och utan att hyckla, formulerat det: "Det är roligare att vara full än nykter."

Det gällde att aldrig påminnas om det liv som är möjligt, bortom allt det som tycks som vanligt. Det liv som i så fall aktivt måste väljas. Det vanliga livet behövde inte väljas - det valde sina bärare. Rollerna var givna.

Var min mor gömde sina drömmar, det vet jag inte. Men jag minns hur hon kunde stänga in sig i köket för en egen stund med kaffe, smörgås och Hela världen, jag är osäker på när den bytte namn till Min värld, som jag ombads köpa åt henne i Linders kiosk invid Kanalen. Hon skämdes för att visa att hon läste denna publikation, hon var ju vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben och ville föregå med gott exempel. Hemmets Veckotidning gick an. Och Morgonbris, med det vackra namnet,  var obligatorisk läsning.

Men hon kunde ju ha svarat som fru Björk från Bruket, födde elva barn, som läste samma tidning: Man måste få lite kärlek på papper. 

Dags att vakna nu, Löfvén?

Efter det fruktansvärda dådet i Stockholm i går, slås det yrvaket, som det förefaller, på trummorna: Terrorn har nått Sverige! Men "glömmer" man inte i hastigheten konstnären Lars Vilks, som sedan länge lever med livvakter dygnet runt, under ständigt dödshot? När människor sköts ihjäl i Köpenhamn 2015, var Vilks måltavlan för terroristerna. Jag blir fundersam. Kanske har man på svensk botten tyckt, att Vilks bara får vad han förtjänar. Att han gick för långt, hans provokation smaklös och oförsvarlig. Tystnaden eller de kluvna tungorna bland svenska intellektuella och opinionsbildare har ju varit talande, något hundraprocentigt stöd har aldrig utskrivits. Vilks har snarare övergivits. Och yttrandefriheten och den konstnärliga friheten därmed kommit på skam.










Moské på Södermalm i Gävle.


Moskéerna har utgjort våldsuppmuntrande miljöer och rekryteringsbaser för terrorism, det är känt sedan länge. En av mina vänner, journalist i Stockholm, uppmärksammade och påtalade tidigt det islamistiska hotet, men fördömdes, det lät sig helt enkelt inte sägas i det rådande opinionsklimatet, fast det var sant. Statsministern, "i mitt Europa bygger man inga murar", har inte gjort något åt det. Terroristerna har kunnat verka fritt, under skydd av religionsfriheten. Och det politiskt korrektas dimbildning.










Skall återanpassas.


IS-soldater, det handlar om åtskilliga, kanske flera hundra, har kunnat resa ut och in, utan att Säpo internerat och oskadliggjort dem. Snarare har det talats om att de skall "rehabiliteras" och återanpassas, behandlas mjukt och omhändertagande. Som vore de vilka brottslingar som helst.











Enligt Guds, läs: skäggubbarnas, vilja. 

Det systematiska förtrycket av kvinnor har ostört fått pågå, utan att Löfvén, som leder en "feministisk" regering efter vad jag åtminstone har hört, ingripit. Jag lider av att se alla dessa förtryckta unga kvinnor på gatorna i min hemstad Gävle. De döljer sitt vackra hår, bara för att någon medeltida skäggubbe, som blasfemiskt hävdar att han och hans misogyniska likar har ensamrätt på Gud och vad Gud vill, har befallt dem att göra så.

En dag i radion hör jag talas om barnäktenskap i Gävleborg, tydligen vanligt förekommande i min region och betydligt mer frekvent än på andra håll i landet. En socialarbetare, som på nära håll kommit i kontakt med detta, urskuldar lagbrottet, talar förvirrat om olika värderingar och att vi måste "förstå". Förstå vad?!

Nationen har sorg. Med all respekt för de döda, alla skadade offer och samtliga anhöriga: ett långsamt och oförtrutet undergrävande av samhället och de nödvändiga, gemensamma värderingarna, de som ovillkorligt och absolut krävs för att samhället skall kunna bestå, inte sönderslitas av parallellsamhällen, har skett. Det är krattat och förberett. I förlängningen kommer terrorn och dödandet, som inte begås av "sjuka" människor som Carl Bildt var inne på i TV i går. Varför släppa fram denne föredetting, förresten? Borde inte han, med sin osmakliga inblandning i Lundin och annat, vara definitivt förbrukad?

Dags att vakna nu, Löfvén?

Vi som levde för länge sedan

Patones de Arriba, en liten by den outgrundlige guden förlagt uppe i bergen en halvtimmes bilkörning norr om Madrid. Stenbelagda, brant stupande och slingrande, trånga gator. Torde vara svårt att ta sig fram på dem vintertid, kanske direkt farliga att försöka förflytta sig på, om halka slår till. Stenhus som ger ett ålderdomligt intryck, sovande och tillslutna. På en minnestavla, där bokstävlarna slåss mot hårt väder och oförsonlig vind och blir allt svårare att uttolka, lyfter byn i sin självförståelse stolt fram det faktumet att den undgick Napoleons invasionssoldater på 1800-talet. 

Man blir nyfiken men inte klar över varför detta inte hände som tavlan berättar om. Svårt tänka sig att byn kunde ha försvarat sig mot Napoleons krigserfarna soldater. Fann fransoserna den inte värd att intaga, eller vilken är förklaringen till att de struntade i denna by? Kanske för svårtillgänglig, än i dag inte lätt att ta sig till. Bilen måste parkeras strax efter byskylten, apostlahästarna brukas den sista branta biten.

Eller kanske ska tavlan och dess en smula förbryllande inskription förstås som att något måste ju byn lyfta fram om sig själv. Ett exempel på det som på modern företagsekonomiska brukar kallas storytelling? Sant eller falskt - spelar mindre roll. Bara det är en bra story.

Tomma gator, inte en själ, en spräcklig katt som lojt sover i vårsolen och knappt reagerar på tillrop. Byn förefaller övergiven, som om den successivt evakuerats, människor sökt sitt öde och sin lycka någon annanstans, letat sig därifrån. Kanske ned mot det sjudande Madrid. Jag försöker kika in genom fönster, där luckor inte bommar igen, för att utröna om jag kan se någon röra sig därinne. Jag upptäcker ingen. Hänglås på vissa dörrar. Kanske semestras det här, kanske en semesterby - inte en spökby. 

Så kommer den välbekanta förgänglighetskänslan över mig, som så många gånger förr. Den bara förstärks ju äldre jag blir: här bodde och levde människor en gång för länge sedan. Människor som jag. Jag kommer också att vara en som levde för länge sedan, inget jag kan ändra på. Det kommer att inträda det efteråt som jag har så svårt att förlika mig med, att det måste bli ett efteråt. Min stund är här och nu, men obevekligt kommer ett efteråt och jag kan inte avvärja det. Och det blir dags för mig att ansluta mig till det postuma sällskapet Vi som levde för länge sedan.

Det melankoliska trädet i Retiro

Jardines del Buen Retiro, Madrids motsvarighet till Central Park respektive Hyde Park. Stadens gröna lungor, en park belägen mitt i Madrid och omgärdad av tät trafik. Till och med en konstgjord sjö där man, om man så vill, kan hyra en liten båt och ro ut. Populärt hos söndagslediga Madridbor som besitter en avundsvärd förmåga att utan några åthävor, eller be om ursäkt för det, bara vara till. På filtar med matkorgar, utekaféer eller strosande långsamt i det gröna. Livskonstnärer, frestande tänka för den rastlöse som skadats av de många årens löneslaveri och kämpar för att bli fri. Livsnjutandet som det naturliga tillståndet, allt annat onaturligt.

Solen flödar, det är många människor som rör sig i Retiro men parken känns stor och rymlig, gott om plats för alla och envar utan att man behöver armbåga sig fram, eller känna sig besvärad. Men lite väl många amatörmusikanter av skiftande kvalitet som konkurrerar om uppmärksamhet och slantar. Personligen finner jag dessa figurer påträngande, men det är jag det. Roas heller inte av alla vitmålade, levande statyer, eller vad de nu skall kallas, med sina nästan omärkliga blinkningar mot den ofrivillige åskådaren.

Der melankoliska trädet kan jag inte namnet på. Men det fångar min blick och förundran. Varför just detta träd, när det finns så många andra i Retiro som inte hänger med sina grenar och misströstar, utan lyfter sina armar bejakande mot den klarblå himlen? Varför stannar blicken upp vid just detta träd som står liksom lite på sidan om, förstulet och bekymmerstyngt?

Plötsligt kommer ord från Stig Dagerman till mig, utan att jag kan förklara varför. Den dikt vars titel används varje år när Dagermanspriset delas ut i Älvkarleby och den svenska månaden juni står som vackrast och skirast, det gör nästan ont: "En dag om året borde alla låtsas / att döden vilar i ett vitt schatull / Inga stora illusioner krossas / och ingen skjuts för fyra dollars skull."

Denna betagande vackra vårsöndag i den spanska huvudstaden önskar jag att alla vi besökare i  Retiro förenades och låtsades gemensamt att döden vilar i sitt schatull och lämnar oss i fred. Denna upplysta dag som inte känner några skuggor, inget försåt eller bakhåll förtjänar det. Vi förgängliga varelser förtjänar det, en respit. Död, låt oss vara, blott denna enda dag.

Och samma dag lyder stridsropet inte viva la muerte, utan viva la vida!

I Madrid andas livet och döden

La primavera regerar i den spanska huvudstaden. Det blommar och prunkar, det är grönt och frodigt, nästan övermäktigt i sin sydeuropeiska rikedom. Nu är jag här, ännu en gång, för att försöka ta till mig staden, göra den till min, öppna den för oplanerade exkursioner och flaneranden med avbrott för kafébesök. Ännu har den inte blivit min. Jag söker Madrid. Tidigare försök har inte öppnat staden för mig. Men jag ger mig inte. Det är något som envist fortsätter att locka och dra, utan att jag mer exakt kan säga vad det är. Jag kan bara inte överge staden för gott, vända den ryggen. Den väntar tålmodigt på mig. 

I Mina delade städer skrev jag om hur jag bryter ned den urbana observansen i överblickbara stadsdelar när jag tänker städer, såsom frihetens Kreuzberg eller det förnäma Dahlem i Berlin. Och om hur jag förknippar städer med vissa melodier. De senare seglar in automatiskt, de låter sig inte framkommenderas.

Vad med Madrid? Ännu ingen stadsdel som fastnat och blivit "Madrid" för mig. Jag associerar i mer allmänna banor och blir kvar där på en övergripande nivå: det spanska inbördeskriget, det djupa såret i landets historia som aldrig kommer att läka. De anonyma massgravarna och de efterlevandes krav på att återfinna resterna efter de avrättade. Hemingway och det republikanska försöket att bygga ett anständigt samhälle. Det försök som stupade på inre motsättningar i folkfronten, icke minst stalinisternas agerande. Ken Loach´s film Land och frihet gestaltar detta. Jag vet att inte alla delar hans version av vad som hände. Här finns också Enzensbergers Anarkins korta sommar: Buenaventura Durrutis liv och död.

Plötsligt hör jag Fred Åkerströms mäktiga basröst: ”Svarta tupp, när du hörs gala / blir det mörkt, natten är inne.” Fascismens svarta, blodiga natt. Dödens symboler, dödens arméer, det bisarra utropet: Viva la Muerte! Fernando Arrabal, fängslad 1967 för sitt antifascistiska engagemang och vars fader plötsligt försvann, tagen av fascisterna, för att aldrig komma åter, gjorde 1971 en film som bar den titeln. Den kortvuxne, bleksiktige generalissimo Franco, med sina blodbestänkta händer. En gång besökte jag den kortvuxnes grav, vägrade ta av mig kepsen och visa respekt, struntade i att andra besökare elakt, nästan hotfullt, betraktade mig. Aldrig mössan av för denne satans mördare! "Vem slipade sporren?" 

Men där finns också hoppet, det röda och vackra hoppet om ett samhälle värt namnet, präglat av jämlikhet, frihet och broderskap: ”Men när den röda tuppen gal / då gryr morgonens timme.” Det kan knappast sägas vackrare. 

Madrid och Spanien, det röda konfronterar det svarta och de fasas in i varandra, det ena betingar det andra, färgsättningen är kontrasterande, dialektiken avgörande. Livet och döden, inflätade i varandra. Inget är entydigt, inget avgjort på förhand. Drömmen om röda morgondagar som sjunger behöver inte avskrivas.

Nå, i morgon ut i staden! Den skall upptäckas, återupptäckas, tillsammans med en femåring som jag älskar att upptäcka saker tillsammans med. I honom spritter livet, blicken kreativt ogrumlad.