Fann jag mitt Jesu ansikte?

Alltid en blandad känsla för mig som författare att hålla en tryckt bok i handen. Rädd upptäcka korrekturfel, för sent att åtgärda. Rädd inte kunna stå för innehållet, eller delar av det. Men så känns det inte denna gång. Boken får anses redo att möta sina läsare. Och jag är spänd på reaktionerna, kanske mer än någon gång tidigare. Måhända beroende på projektets våghalsighet.

















Så här i efterhand förstår jag att projektet inleddes redan i Tyskland sommaren 1990. Vi hade fått för oss att begå en längre stadstur i vår gröna, inte helt pålitliga, gamla Audi. Besökte mer än tjugo städer, ingen på förhand bestämd. Vi följde våra infall utan att ha förbokat hotell.

Augsburg, där Bertolt Brecht (bilden ovan) föddes. Det sagolika Heidelberg invid Neckar, som jag förknippar med sociologen Max Weber. På en anslagstavla utanför universitetet noterades hermeneutikern Hans-Georg Gadamers (bilden nedan) namn. Mannen bakom Wahrheit und Methode. Då fortfarande i högsta grad aktiv och i tjänst.

Det idylliska Hildesheim. Med hus, inte så så sekeltyngda som man lätt kunde inbilla sig och som gav ett autentiskt intryck. Skickligt utförda rekonstruktioner av de ursprungliga. De allierade hade bestämt sig för att lägga Tyskland, och i samma stund inte bara större städer som Dresden och andra, i grus och aska.














Ulm, med världens högsta kyrktorn (bilden nedan). Jag parkerade bilen aningen snett utanför hotellet och åkte på en överhalning av en perfektionistisk tysk. Det kändes tryggt, alles in Ordnung.














Vi uppsökte kyrkor i varje stad, såväl katolska som protestantiska. Mötte Jesus i olika versioner och stannade begrundande till inför dessa: på altartavlor, hängande på korset, träskulpturer. Det var ansiktsuttrycken som fångade mig och fortsättningsvis vägrade att släppa sitt grepp om mig. Påfallande ofta ett milt uttryck, nästan fåraktigt sådant. Jesus som slaktoffer. En ofarlig och tandlös Jesus. Långt till den kraftfulle och i den demoraliserande världen aktivt ingripande Jesus som Pasolini framkallar i filmen Matteusevangeliet. I dessa olika ansiktsuttryck föddes långsamt idén till den bok som nu föreligger.


















Vid ett par framträdanden i Svenska kyrkan hade jag förmånen att få tala om Jesu ansikte och min Jesusbild. Men först sommaren 2016 kom jag till skott, tjugosex år efter stadsturen. Som vanligt sittandes i mitt annex med datorn i knäet, närmare bestämt i Tversted i Nordjylland. När jag väl börjat skriva, gick det undan. Texten tryckte sig fram, mån om att framhålla sin egen angelägenhet och att det nu var dags explicitgöra den.

Det är ett gudabenådat  samarbete jag har med konstnären Erling Öhrnell. Bokens bilder blev precis som jag ville ha dem. Utan att jag på förhand hade kunnat ange det.

Den kritiska undrans ögonblick: Fann jag min bild av Jesus, bortom andras bilder och uttolkningar? Sådana som existerar i, som det kan förefalla, en hart när outtömlig och oöverskådlig mängd. Den strävan och längtan efter min Jesus som förstärktes i samband med att jag låg inne för behandling på Akademiska Sjukhuset vintern 1999/2000. Utgången var oviss, prognosen från specialisterna becksvart. Vid ett tillfälle skyndade Jesus snabbt förbi min säng. Jag hann inte se hans ansikte. Det nästan förargade mig. Som vände han sig bort från och struntade i mig. Övergav mig.

Kanske var det en fingervisning. Och det mynnar ut i den avslutande frågan: Kanske det ansikte som föreblir osynligt eller otydligt, med drag som i bästa fall bara låter sig antydas, är det som starkast påverkar? Nå, nu föreligger boken, projektet är redovisat.

http://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578
http://www.bokus.com/bok/9789197903578/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se/

Bli inte en driftkucku!

Vad formar en människa? Varför blir man den är? Fast är klingar för statiskt, som om man inte kunde förändras. Och det kan man, väl? Det finns ju coacher och andra professionella hjälpare som lever, därtill lever gott, på att basunera ut det. Inte fasen vet jag hur de bär sig åt, avser heller inte anlita någon.

Min högt avhållne vän och inspiratör genom många år, Gunnar Adler-Karlsson (bilden ovan, i bakgrunden hans proselyt), hävdar att det genetiska, det biologiska, arvet är orubbligt. "Man måste ha tur i den genetiska given", brukar han lakoniskt konstatera. Annars är det kört. Och det går inte att ändra på. Kan överföras till politiken: vi är olika, det låter sig inte korrigeras genom reformer eller ingrepp, hur vällovliga de än är. Den bisarra dröm som fanns i realsocialistiska länder, bland dem Kuba, om att skapa den socialistiska människan ledde till förödande konsekvenser.

Gunnar skrev en viktig bok, Skolan - parkeringsplats för onödiga eller vägen till det inre reviret?, där han demonstrerade att alla socialdemokratiska försök inom skolväsendet att skapa jämlikhet och utjämning bara gjort det etter värre. Klart man kan skylla på, eller hänvisa till, klass och bakgrund (numera är det väl etnicitet, ras eller kultur som är den springande faktorn), men det räcker inte. Och vilket är egentligen problemet med om vi är olika, vissa mer intelligenta än andra, eftersom de hade tur i den genetiska given? Det behöver därför inte nödvändigtvis leda till diskriminering. Dessutom, om det förhåller sig så att vissa förhållanden inte låter sig rubbas, riskerar politiker och många på Skolverket bli arbetslösa. Hemska tanke!














När jag under min studietid knäckte extra som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus (bilden ovan), förvarades och tungt medicinerades där på en av de avdelningar där jag tjänstgjorde en medelålders kvinnlig patient. Dotter till en rik bonde från Norduppland. "Gammjänta", hette det förr. Dagarna i ända satt hon och vippade på sin stol, kläckte saligt leende ur sig visheter, typ: Den som spar, han har. Eller: Skönhet förgår, men klokhet består. Till saken hör att hon hade mycket håriga ben, omöjligt att inte observera det. Håriga för svagt, skäggiga snarare. Rena kapten Blåskägg.
Inte bara en gång under en dag hördes från bonddottern: Hellre en fågel i handen än tio i skogen. Och: Hellre brödlös än rådlös.

Sokrates undervisade genom att ställa frågor till sina discipler, aldrig servera färdiga svar. Jesus använde liknelser, inte sällan kluriga. Själv är jag uppvuxen med och formades av min mors,  fostrad och tuktad i det stålhårda brukssamhället, varnande uppmaningar och likaså varnande exempel. Det var hennes speciella uppfostringsmetod. Inte så lite skrämmande.

Sätt inte en ära i din egen skam. Akta, så du inte blir en driftkucku. Minns kusin Erik, honom gick det illa för när han satte på sig svartskjorta och kallade sig syndikalist. Hon hade en uppsjö av uppmaningar och exempel på lager. Även en sådan som blod är tjockare än vatten. När jag hamnat i Upsala och lärt mig tala krånglig akademiska, försökte jag övertyga henne om att blod och vatten är "inkommensurabla storheter". Hon fattade inte vad jag pratade om.













Däremot var det min älskade morfar Alfred som lärde mig: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Det kunde han, den orädde, kasta rakt i ansiktet på så kallade "arbetsledare" om de inte lät honom vara i fred. Från morfar ärvde jag min obotliga chefsallergi. Jag tålde under alla mina år inom arbetslivet aldrig chäfer (det skall stavas med ä), framförallt inte manliga, kortvuxna sådana. Morfar varnade också för dylika. (Jämför Putin, bilden ovan.)

Och genom åren har jag förstått, genom dyrköpt och frustrerande erfarenhet, att han hade rätt. Min sista chäf var en kortvuxen lömig liten figur, bekände sig intellektuellt underlägsen mig, behövde kompensera för sin ringa höjd över havet. För feta pengar som snoddes ur kärnverksamheten skickades han, och andra lika eländiga chäfer på samma myndighet, på ledarskapsutbildning. Som om det hade hjälpt.

Jag brukar citera min mor. Och trots att rysligt många år har gått, kan jag höra hennes röst, som stod hon bakom min rygg och med sträng blick dikterade: Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!
Kanske också en form av genetiskt arv, men jag tror inte Gunnar skulle gå med på det.

Jag blev ingenting, det blev bra ändå?

- Vad ska du bli då, när du blir stor?

Det var en återkommande, för att inte säga obligatorisk, fråga efter att man vuxit ur blöjorna. Med "bli" åsyftades förstås ett jobb. Ett riktigt jobb. Det gick inte an att svara "jag vet inte". Kunde tydas som arbetsovilja, att man närde en Kronblom vid sin barm. En slö soffliggare. Att man inte tänkte bli skötsam och ordentlig. Man måste ju bara ha ett arbete. Strunt samma om det var stimulerande eller inte. Man förväntades göra rätt för sig. Eller göra sin plikt som Löfvén betonade vid senaste socialdemokratiska partikongressen. Arbetslinjen, ni vet.

Svenskens första fråga, brukade den kallas. Kulturellt egenartad. När svensken träffade någon annan svensk, om det så var på semesterresa med paus från löneslaveriet, och man kunde tro det funnits annat och roligare saker att ta upp: - Vad jobbar du med?

Jag minns en student som sa upp sig från ett fast jobb på Sandvik, skrev in sig på en hälsopedagogutbildning. De forna jobbarkompisarna var minst sagt skeptiska:
- Har du sagt upp dig från ett fast jobb? Vem betalar utbildningen, arbetsförmedlingen?
- Jag har tagit studielån.
- Vad blir du om du går den där utbildningen? Läkare? Sjuksköterska?
- Tja, man blir liksom ingenting.
- Ja, men om du tar dyra studielån, måste du väl bli något?
- Jag blir generalist.
Tablå. Case closed.












Jag hamnade i Upsala på grund av, eller tack vare, min dåvarande flickvän. Resolut slog hon fast, när jag villrådig och oföretagsam umgicks med planer på att gå i mina manliga släktingars fotspår och knalla ned i Verket, eller åtminstone sätta mig på Kontoret:
- Du skall inte vara kvar!

Inte visste jag vad ett universitet var, eller vad studierna vid ett dylikt gick ut på. Jag kom från ett hem föga tyngt av akademiska meriter. Anlände i lågskor och nylonskjorta till en totalt främmande värld. Med konstiga ord såsom "seminarium".

Det tog mig ett par månader av förlamande kulturchock - bara detta att sitta och läsa böcker på blanka förmiddagen när det borde arbetas! - innan jag kände mig någorlunda hemma i den världen och kunde ta alla konstiga ord i min mun. Med betoning på någorlunda. För trots nästan femtio år i den akademiska världen, kände jag mig aldrig riktigt hemma där.

Och jag kunde aldrig berätta för mina föräldrar mer ingående om studierna i Upsala. Men jag vet att de var glada över att jag sluppit Verket. Båda hade velat studera som unga. Fanns inte en chans.













1971, när jag var klar med min fil kand, stötte jag ihop med Göran, en kurskamrat, på Drottninggatan i Upsala, utanför dörren till Sociologen.
- Vart är du på väg?
- Jag skall skriva in mig på forskarutbildningen i sociologi. Gör det du, också.
Aldrig hört talas om någon forskarutbildning, eller vad det innebar, men slog följe med honom, vad annars syssla med efter avslutad grundexamen. Och påbörjade mina forskarstudier.
Så småningom doktorerade jag, men blev ingen riktig doktor, jag tilläts ju inte operera. Lagerkransen (bild ovan) hämtade jag aldrig ut.

Nu sitter jag här med grånat hår och stillsamt grunnar: Blev jag någonting? Jag vägrar dra det till den avgörande frågan: Vad gjorde jag av mitt liv? Vad fanns det för alternativ? Spelar ju knappast någon roll. Inte längre.

En tidigare student till mig blev konsult och skär guld med täljkniv genom att inför dyrt betalande församlingar av höjdare betona vikten av att fatta beslut, han kallar sig till och med "beslutsdoktor". Oavsett vilket, så måste man fatta beslut. Shoot, man, shoot. Bara göra det. Inte vara velig, som man sa i Sandviken.














Jag fattade aldrig någon gång helhjärtat något beslut, vad jag minns. Efter att ha vägt olika alternativ mot varandra. Beslutsdoktorn skulle slita sitt hår. Tur han inte vet.

Life is what happens to you while you´re busy making other plans.
John Lennon på sista skivan, Double Fantasy. Innan han sköts till döds.

Jesus var inte längre där

Långfredagen. Korsen. Plågandet. Övergivandet. Den utsträckta dagen som aldrig verkar ta slut.

Jerusalem tog jag mig till, efter att ha passerat den förnedrande checkpoint Kalandia och trakasserats av tungt beväpnade, unga israeliska soldater, i samband med att jag gästföreläste vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken. Via Dolorosa gick jag mödosamt uppför, genom de smala och trånga gränderna. I Jesu fotspår. Passerade platsen där Maria stod, bevittnade hur hennes son släpade på det tunga korset. Upp mot Golgata. Och döden.

Bilderna jag samlat på mig genom åren stämde inte med det min blick mötte, när jag väl kom fram till korsfästelseplatsen. Det såg inte ut som jag hade föreställt mig, som jag tyckte att det borde se ut. Det blev en besvikelse. Och så alla andra som sökt sig till korsfästelseplatsen samtidigt som jag. Välbeställda. Kvinnor med armband och halssmycken som knappast var billiga. Långt till trashankarna och de förtrampades Jesus. Upprorsmannen. När de välbeställda gråtande kastade sig ned på marken och kysste den, kände jag vämjelse. Tänkte: snart återvänder de till sina liv, där de inte lever enligt Jesu lära. Liksom jag.

Betlehem. Födelseplatsen. Långa köer med besökare. Berättades för mig av mina palestinska värdar om när israeliska soldater omringade kyrkan som är uppförd på platsen, när den vid ett tillfälle var ockuperad, i en av de återkommande, desperata protesterna mot kolonisationsmakten och förtrycket. En döv hörde inte varningarna, lämnade kyrkan, sköts ihjäl.

I Jerusalem och på Golgata fann jag inte Jesus. Inte i Betlehem. Inte i Jeriko. Inte i Getsemane. Heliga platser. Stängda för mig.

Jesus var inte där, inte längre.

Kanske hade han för länge sedan avlägsnat sig i protest mot kolonisationsmakten.

Trivselfascister och förryckta närvarokontrollanter

Läser Sherry Turkle och hennes Tillbaka till samtalet: Samtalets kraft i en digital tid (utgiven på Daidalos). En bok om flykten från det genuina samtalet i den digitala tidsåldern. Något Turkle tolkar som en allvarlig, kulturell förändring. Boken är en smula lättvindig och präglas av upprepning, men iakttagelserna träffande och lätta att känna igen sig i. Det blir som aha-upplevelser. De sociala mediernas, lite besynnerlig term men låt gå, intåg och dominans över våra interaktioner. Facebook. Twitter. SMS. Turkle lämnar otaliga exempel på det hon menar har ersatt det äkta samtalet. 

Hon oroar sig över det höga pris vi måste betala för vår flykt från, eller undvikande av, IRL-möten ansikte mot ansikte. Hon anger bristande empati och sämre självreflektion. I den digitala tidsåldern förlorar vi det som det sanna samtalet annars kunde ha givit oss. Hennes tes, från och till aningen deterministisk, förtjänar att diskuteras. 

Som kuriosa noterar jag att hon anger one of the great sociologists, David Riesman, som mentor, han som skrev The Lonely Crowd. Den mest sålda, amerikanska sociologiska boken genom tiderna. Om jag inte tar fel. 

Osökt, jag kan inte hjälpa det, går tanken noch einmal till mina år på Högskolan i Gävle. Alla dessa icke-möten i korridorer, vid luncher och kaffebord. Undvikandet av ett givande samtal. Pladder. Meningslösheter. Till slut gjorde jag allt för att hålla mig borta, minimerade min tid på den statliga disciplineringsanstalten. Dök upp för att föreläsa, pyste sedan i väg snabbare än en avlöning. Jag riskerade ju att dö sotdöden. Uttråkad och intellektuellt understimulerad.

Jag minns, rysande, en kvinnlig prefekt, när det fortfarande hette prefekt som det naturligtvis skall heta i en akademisk organisation och inte det fåniga chef, jag kallade ”Trivselfascisten”. En Ratched (i Gökboet, bilden ovan) light som med ett leende, som inte nådde ögonen, kritiserade mig för att jag inte tillräckligt ofta drack kaffe med kollegerna och ”visade” mig ute på institutionen. Hur hon nu visste det, hade hon inte annat att göra än att spionera på mig och mitt klena, sociala kaffedrickande? Jag: Har inte tid, jag måste jobba. Fnysning från Trivselfascisten, jag anade vad som rörde sig inom henne: Vad kan väl finnas viktigare än att umgås på en arbetsplats? Det är väl det som är en arbetsplats? Han är konstig, den där.

Minns, lika rysande eller irriterat, fullkomligt meningslösa avdelningsmöten med en liten ynklig och oansenlig mansfigur till chef som rakt upp och ned drog en massa detaljerad information han lika gärna kunde skickat ut på mejl. Ingen dialog eller öppning för någon sådan. Han bara malde på. Inte ett knyst från någon av medarbetarna. Många med blicken djupt i sina mobiler eller iPads, inte närvarande med mer än kroppen. I rättvisans namn bör tillfogas att det bjöds på tårta, när någon fyllde jämna år. Det skulle Trivselfascisten ha uppskattat. Kafferepet som ett ideal för den akademiska verksamheten.

Minns, med förakt, en förryckt och kolerisk, bleksiktig och skinntorr figur till chef som fick för sig att registrera närvaron på avdelningsmötena. Dessa ingick i den individuella tjänsteplaneringen och räknades in i tjänsten. En A4 cirkulerade att skriva sitt namn på. Folk plitade ”Kalle Anka” och ”Göran Persson”. Den gamla sanningen: omyndigförklarar eller behandlar man medarbetarna infantiliserande, beter de sig omyndigt och infantilt. Chris Argyris, also one of these sociologists, på Harvard skrev om detta. Den förryckte fick vad han förtjänade från de professionella medarbetarna. Reaktionen var helt adekvat.

Bortsett från alla eländiga och olämpliga chefer på högskolan, det gick tretton på dussinet och fasen vet ur vilken hemlig grop i skogen de rekryterades. Alla dessa icke-möten och improduktiva avdelningsmöten skedde förstås inte därför att vi befann oss i den digitala tidsåldern, det är ju den Sherry Turkle gör till boven i dramat. Snarare kan man se det som att de digitala verktygen hjälpte oss att stå ut. 

Östen med rösten brings back memories

Lyssnar på P4 Plus, något som jag njutningsfullt och med varmt hjärta allt oftare ägnar mig åt. Medan jag skriver, på sidan om världen nedsjunken i min slitna gröna fåtölj med datorn i knäet. En radiokanal med målgrupp fyrtiotalister och äldre? Pensionärskanal? Måhända. Spelar roll. Bra och blandad musik från när det begav sig och det lät som det skulle göra. Min musik. Pugh och Anita Lindblom. Evert Taube och John Lennon. Lindblom sjöng sensuellt om den svenska flickan som kysser med öppen mun. Kittlande för hormonstinna pubertetsslynglar.

Plötsligt tonar Östen Warnerbring fram, Östen med rösten, på mjuk skånska. Det var länge sen man plocka´ några blommor. En härlig och medryckande nonsenstext, författad av Östen själv. Han satte även själv musik till. Kanske en B-sida på en singel, det skickades ut sådana på Östens tid. Warnerbring skördade med rätta stor framgång med den. Liksom med den sjukt crazy tyrolerhatten.













Warnerbring för mig, det är sextiotal, varm och solig sommar i Sveriges utan konkurrens vackraste landsända, det paradisiskt fagra Österlen. Mer exakt det lilla idylliska fiskeläget Brantevik strax söder om Simrishamn. (Bilden ovan, notera Amazonen.) Där på Österlen rökte, kanske lite väl mycket sagt, jag min allra första cigarett. Röd Prince.

 Jag följde med några ungdomar från Brantevik i en skraltig, stånkande gammal Folka för att lyssna på Tages (bilden nedan), minns inte längre vad folkparken hette, där göteborgsbandet framträdde.













Tjejerna i sällskapet svärmade och hade bara ögon för solosångaren Tommy Blom som uppmuntrande flirtade med dem från scenkanten. Medan vi grabbar försvann bakom en buske och bolmade. Vi hade skramlat till ciggpaketet. Jag kunde inte dra halsbloss. Hostade svårt. Avslöjade mig som den debutant jag var. Pågarna drog däremot vant halsbloss, glodde skeptiskt genom rökslingorna på mesen från det Sandviken de inte kunde placera på kartan. I Dalarna någonstans? Dialekten tydde på det.

Googlar på Warnerbring. Hämtar in att han avled på Gran Canaria, blott sjuttioett år gammal. Inte så långt från där jag åldersmässigt är nu i mitt liv. Kan inte låta bli att tänka så, räkna på år från där jag befinner mig. Ensam i sitt hotellrum. Förmodligen en hjärtattack, han hade haft problem tidigare med hjärtat. Men veritabel succé med utsålt på lyxhotellet Beach Club på Gran Canaria. "Inför en äldre publik", som det står på nätet, citerandes den svenske hotelldirektören. Detta åldersfixerade land! Nå, jag är likadan, som jag alltid håller på.

Tommy Blom har också han gått in bland skuggorna. Vad jag minns var han en klen sångare. Men bandet försökte faktiskt vara nyskapande. Every raindrop means a lot. Eller Miss Mac Baren. Och försökte ta sig in i England, popmusikens Mecka den gången. Ett omöjligt projekt. Långt före ABBA och resten.

När jag nostalgiskt, som det alltför lätt blir, tänker tillbaka på det som var, är det som om de skälvande tonåren var tonsatta. Jag hör alltid musik, så fort jag kliver på tillbakablickandets blå tåg. Bakgrundsmusik, som i en film. Kanske medverkade jag i en film, egentligen. Utan musiken hade det inte varit mycket till film. Och det är denna musik som jag numera hör i P4 Plus. Undra på att hjärtat värms. 

Den nye land(S)fadern?

Plötsligt, som en skänk från ovan, öppnade sig möjligheten för den forne fackbasen, även kallad Lönesänkaren för sina föga hedrande insatser inom det fackliga gebitet, att uppträda som vår landsfader. En samlande symbol. Jag höll i hastigheten på att skriva frälsare. Något han verkar trivas med som fisken i vattnet. Man förstår honom gott och väl. Hellre det än det till intet ledande partipolitiska käbblet med Klatra, eller vad hon heter, hon som tycker att vi som inte bor i Stockholm är korkade, och kompani.

Under S-kongressen i Göteborg - där många närvarande, som om medlemsdemokrati fortfarande funnes, trodde att de körde över den maktfullkomliga partiledningen vad gäller vinster i välfärden, kanske spelade de bara med och höll masken inför alla journalister - meddelades att många tusen nya poliser skall utbildas. En smula betänkligt då, att platser på utbildningarna i dag står tomma. De som söker håller, enligt initierade källor, helt enkelt inte måttet vad gäller de intellektuella gåvorna. Men det går ju alltid att sänka inträdeskraven. Det sägs ju att även en blind höna kan hitta ett korn.

Men vad värre är, det dribblas med korten och sprids illusioner, en offentlig lögn muras. Utan att den kritiskt granskas och plockas isär. Som om Sveriges problem vore polisiära i första hand och inte politiska. Som om många tusen nya poliser löser akuta och allvarliga problem.

"Trygghet" talas det om i tid och otid. Och "kärlek". Och "tillsammans". Till och med kungafamiljens medlemmar, tryggt (!) inlåsta på sina slott och omgärdade av livvakter, pratar om att vi skall göra det - fråga mig inte vad som närmare menas, för det vet jag inte - tillsammans. Men hur åstadkomma trygghet, mer kärlek och gemenskap i de etablerade parallellsamhällenas våldsframkallande tid? Med invånare som inte delar våra värderingar, snarare föraktar dem och oss? Skall de många nya poliserna åstadkomma detta? Eller är tryggheten deras bord, kärleken och gemenskapen någon annans? Kanske behöver vi fler nationella samordnare? Nya departement och myndigheter?

Vidare slog Löfvén med eftertryck fast i Göteborg, att vi måste alla göra vår plikt. Arbeta. Själv arbetar han däremot inte. Han har ett tidsbestämt uppdrag. Men det lär väl övergå i ett livslångt, i olika former, och därmed antaga karaktären av livstidsanställning. Löfven tillhör ju den politiska kasten som skyddar de sina. Där kan man tala om trygghet.

Hyckleriet och de falska tonarterna färgar det samtida Sverige, alla sjunger med. Jag mår faktiskt en smula illa. Tanken går, utan att jag kan hejda den, till Strindberg och hans Det nya riket.