I Österrike på 40-talet hade hon skickats till Steinhof

Inrättningen, den totala institutionen, Steinhof är placerad högt belägen i Wien. Och vi, seniora och stelbenta, måste kämpa uppför många trappor för att nå dithän. Inte visste jag att det var så stort! Så många paviljonger utspridda över området. 

Efter Anschluss, i dagarna åttiosju år sedan, användes Steinhof för att tvångsförvara "mindervärdiga" enligt det nazistiska övermänniskoidealet. 

Den "rena", ariska rasen skulle fredas enligt den rasbiologiska ideologin. De som inte fann nåd efter att ha mätts efter ideologin styrande måttstockar - på Steinhof kan mätinstrument som användes beskådas - ansågs inte värdiga att få fortsätta leva. 

Till Steinhof togs även barn diagnostiserade som "mindervärdiga", kategorin rymde allt från dövstumma till "utvecklingsstörda", för att sedan skickas vidare till gasning. Över 800 barn, om jag förstått saken rätt.

Eutanasiprojektet skulle genomföras, administrerat från Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därför gick det under benämningen T4.

Efter att kyrkan och även människor boende runt Hartheim, där gasning av barn skedde, protesterat avbröts dödandet på detta sätt. Hitler backade. De intagna på Steinhof svältes, bortom insyn, sedan ihjäl. 

Ett fullkomligt obegripligt barbari. Jag saknar ord, det är bortom ord. 

Gästboken inne på Gedänkstätte Steinhof (bilden), minnesmuseet inger ett pliktskyldigt intryck, inte särskilt påkostat, vittnar om att det inte är välbesökt. I Österrike, liksom i hela Europa, är de mörka krafterna ånyo på frammarsch.

Vi är de enda denna vårdag som rör oss i lokalerna. Foton på små barn i ett rum där fotosamlingen osmakligt nog samsas med städgrejor som hinkar och trasor. Teckningar utförda av dödsdömda barn. 

Läkare, både manliga och kvinnliga, i vita rockar som legitimerade mördandet. 

Överhuvudet Gross som klarade sig från bestraffning. Rättegången efter kriget ogiltigförklarades av formella skäl. Sedan levde han som en aktningsvärd, uppburen samhällsmedborgare ända fram till sekelskiftet, gjorde en lysande karriär. 

Använde "material" från Steinhof i sin forskning. Långt efter krigsslutet. 

Till synes utan att störas av skuld eller dåligt samvete. En av nazisternas många trogna handgångna. Skulle alla ha straffats för sina förbrytelser mot medmänniskor, hade staten brakat ihop. 

När Gross en andra gång skulle rannsakas kunde det inte låta sig göras på grund av att han rört sig in i demensens dimma, eller om det var på grund av annan ohälsa. Strax därefter dog han. 

Jag brukar inte ta illa vid mig. Men efter att ha sett dessa foton på barn som skulle dödas, deras teckningar - när vi sedan rör oss på det vidsträckta området, det är efteråt och tomt på människor, känner jag kall fasa. 

Och plötsligt tänker jag på Ulleråkers mentalsjukhus, förr hette det dårhus eller sinnessjukhus. Bara en gradfråga att på pseudovetenskaplig grund släcka människoliv med neuroleptika eller gasning. Vitrockarna har alltid villigt tjänat makten. Även legitimerat barbari.

Överdriver jag? Så kommer jag att tänka på mammas kusin Helga som togs till Ulleråker som ung flicka. Efter fyrtio år skrevs hon ut och kunde återvända till Sandviken. Söndermedicinerad med hängande anletsdrag som biverkning. 

Varför Ulleråker? Hon diagnostiserades väl som "avvikande" eller "händig" - eller vad de hittade hittade på. Hon var inte "normal", betedde sig "händigt". I Österrike på 40-talet hade det blivit Steinhof för hennes del.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-14

Wien, Wien, nur du allein

Foto: Entusiastiska människomassor
i Wien hyllar Führern. (Wikipedia)

Äntligen en ny upptäcktsresa! Och det till en plats som vi kan ladda med betydelser med hjälp av böcker och filmer med koppling till densamma. [1] Vi anländer inte som "vanliga" turister, föredrar att kalla oss resenärer. 

   Väl förberedda, som inför varje med omsorg valt resmål.

   Mitt andra besök i Österrikes huvudstad. En gång det habsburgska väldets kronjuvel. Första gången Wien besöktes var hösten 1993. Trettiotvå år sedan. Tiden flyr gäckande. Mot Wien i samband med att vi bodde i Berlin under min gästprofessur på Freie Universität. 

   Vi tog en dag av från Kreuzberg i vår begagnade, gröna Audi. Länge flöt det på, gick som en dans. Medan vi snaskade på vita, läckra godismöss som vi inhandlat inne på Bahnhof Friedrichstrasse. 

   Men på gränsen till Österrike började bilfan att krångla. På sämsta tänkbara ställe.

Ville inte mer, vägrade. Och vi stod med en till synes död motor fast i ingen mans land. 

   Gränssoldater skyndade till, viftade med vapen, uppmanade oss med barska röster att snabbast möjligt flytta på bilen. Det slutade med att vi för hand rullade in Audin i Österrike. 

En syn för gudar, kan jag tänka mig. Hur ofta händer något dylikt?

   Inne på ett stimmigt värdshus, strax efter gränspasseringen, kom vi i samspråk med förfriskade män som skulle till Wien samma kväll. Erbjöd oss generöst bogsering i ett starkt kuperat landskap. 

Rena Kalle Anka på julafton. När Långben kör (sic!) husvagnen nedför det brant stupande berget. Efter att han förstått att det är han som är chaufför. Inte är det raka spåret. Kurvigt och farligt. Tittaren sitter med hjärtat i halsgropen.

   Bromsarna tog stryk på vår bil. Väl framme i Wien ville jag, med nerverna på helspänn, tillbaka så fort som möjligt till Berlin för att söka upp en bilmekaniker. Jag kunde inte slappna av. 

Två övernattningar blev det. Men vi hann med att besöka Freuds praktik på Berggasse 19. 

Han som, innan han tilläts emigrera till England, beordrades av Gestapo garantera att han hade behandlats väl. "Jag kan varmt rekommendera Gestapo", intygade Freud skriftligt.

   Åter mot Berlin med en bil som startade, puh, men knappt fungerande bromsar. Och jag som hade känt en sådan förväntan inför att få uppleva Wien.

   Även om jag förbinder metropolen med min favoritförfattare Thomas Bernhard. Han hatade sitt enligt honom politiskt bruna fosterland djupt och innerligt. Enligt Bernhard mer nazistiskt anfäktat än Tyskland. Ännu mer antisemitiskt. 

   Framför mig ser jag foton på judar som efter Anschluss (tyska trupper marscherade in i Österrike 12 mars 1938) tvingas att knästående skrubba trottoaren med tandborstar. Medan flinande österrikare ser på. Vämjeligt ta del av förnedringen. [2] 

Wien är, ur den borne centraleuropéns perspektiv,  flanörernas och kaféernas stad par préférence. Författarna och de intellektuellas. 

   Bland andra Karl Kraus och Stefan Zweig. Listan kunde förlängas med nästan hur många som helst. Så jag borde trivas som fisken i vattnet. 

   På vår bucket list för Wien står Café Central, där de stora elefanterna dansade. De främstas vattenhål. Men långa köer in till kaféet avskräcker.

Jag försöker att uppleva staden, alla vackra byggnader, med andra ögon än Bernhards fördömande och avståndstagande. Men så noterar jag plötsligt en annons för en "Historical Hitler Walking Tour in Vienna".

    För att postumt följa den judehatande korpralen när han var en misslyckad konstnär. Fattig som en kyrkråtta drev han runt i Wien. Bodde på lusiga härbärgen. Krängde för en spottstyver vykort som han målat. Surrade sin osammanhängande politiska sörja. 

   Och nu kan man således postumt få följa honom. [3] 

   Varför i himlens namn? Riktar erbjudandet sig speciellt till nynazister eller vilka obskyra krafter? Jag tror knappt mina ögon. Saknar arrangörerna totalt skam i kroppen?

   DÖW, Dokumentationsarchiv des österreichen Widerstandes, inger i sammanhanget närmast ett undanskymt och defensivt intryck. Om än med talrika foton och beledsagande text. 

   Eintritt frei, men man ber om ett pekuniärt stöd. Jag lägger en eurosedel i plåtasken på receptionens disk. 

   Åttiosju år efter Anschluss. Tredje riket hör till historien. Men varför känns nazismen aktuell?

[1] Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi inför resan såg Den tredje mannen med Orson Wells. Efter Graham Greenes bok om efterkrigstidens Wien.

[2] 80 000 judar i Österrike föll offer för nazisterna.

[3] Robert Carlyle fångar Hitlers tid i Wien  bra i filmen Hitler. Ondskans natur. Även om hans Hitlergestaltning bleknar i jämförelse med Bruno Ganz  prestation i Undergången.

Vad vore mitt liv utan dessa flygplatser?

Trainspotting innebär, om jag förstått saken rätt, att de som ägnar sig åt denna sysselsättning på järnvägsstationer skriver upp tågnummer. På motsvarande sätt som vi ungar spanade och antecknade registreringsnumren på bilar. För att hjälpa polisen. 

Med vad? Ingen aning. Den frågan ställde vi oss aldrig. Föreföll oss riskabel. Tillhörde vuxenvärldens alla onödiga varför.

Filmen med samma namn, Trainspotting, handlar om mer än detta noterande. Kuriöst nog såg jag en uppsättning på Volksbühne i Östberlin. De gjorde teater på Trainspotting. Det var, sanna mina ord, en märklig upplevelse. Demonregissören Frank Castorf låg bakom tilltaget. 

Vad heter det om man som jag "samlar" på flygplatser? Airport spotting? Jag är ju en veritabel flygplatsälskare. Tilltalas av själva rörelsen, resandet bort, de avgörande ögonblick när livet inte står stilla. Den speciella, uppbrottets atmosfär som tillhör resandet.

Strax utanför Aalborgs lilla flygplats, en av mina favoriter, är ett utrymme reserverat för "Kiss and goodbye". Avsett för bilburna ut till flygplatsen. Och för icke långdragna avskedstaganden. Det  gör ju ont att skiljas åt. Inget att sega ut på. Klok flygplatsledning.

Arlanda har jag en smula svårt att förstå mig på. Förutom placeringen, bortom allfarvägarna. När det går mot afton verkar det som om flygtrafiken upphör. Mer än en gång har jag kvällstid spanat från Clarions hotellfönster efter flygmaskiner. 

Men när solen gått ned bakom trädtopparna - nada. Kanske en nedtonad belysning över banorna som spelat mig en spratt. Plan lyfter och ankommer. Men min blick fångar dem icke. I detta måhända en djup, symbolisk betydelse förborgad.

Clarion, detta synnerligen gästvänliga hotell som serverar frukost, präktig sådan, från 04:00. Gryningsfrukost. Receptionen upplyste mig om att önskemål framförts från gäster om att öppna för frukost en timme tidigare. 

Vad i hela Härjedalen är det för fel på folk? Sover de aldrig?

Min favorit framför alla andra var Tegel i Berlin. Underdimensionerad i förhållande till växande passagerarströmmar? Äh, glöm det!  Åh, vad jag tyckte om att landa på denna västflygplats, sedan kliva på shutteln in till stan, långsamt komma "hem" i tät storstadstrafik. 

Glida förbi Gefängnis Plötsenzee med mörka, ruvande minnen. Slaktkrokarna på avrättningsplatsen.

Jag bar en badge med Tegelretter på när nedläggning obarmhärtigt aviserades. Av de kulturhistoriska, antidemokratiska barbarer som uppenbarligen inte bara kläckts i Sverige. Tegel är stängd och förbi. Scheisse.

Den där miljardslukande Berlin Brandenburg Lufthafen, tillägnad Willy Brandt, med alla sina tillkortakommanden och fel, långt österut är skälet till att jag inte längre reser till Berlin minst en gång per år. Trassligt som attan på flygplatsen. Sedan bökigt ta sig in till stan. 

Schiphol, Amsterdams flygplats, skall upplevas i juletid. Då är den som bäst. Jag tillhör skaran som älskar tiden fram till jul. Sedan är det nog, tomte och klappar klarar jag mig utan. Men december månad fram till julafton. Det är saliga tider för en med barnasinnet intakt.

När flyget går ned mot Durbans flygplats, King Shaka heter den efter den legendariske hövdingen i KwaZulu-land, infinner sig äventyrskänslan av att vara på väg mot något totalt annorlunda. En pirrande och ingen dålig känsla. Afrika väntar - som bara Afrika kan vänta. 

Aldrig glömmer jag känslan av otyglad förväntan när planet sjönk ned mot José Marti, flygplatsen i Havanna.  Äntligen fick jag komma till Kuba. En mångårig dröm blev verklighet. 

Femtio år efter revolutionen som än idag retar ättlingarna till de profitörer som drevs bort av Castro, Che och kompani. 

Vad vore mitt liv utan flygplatser?

Bild: Trainline

Man måste avvika för att kunna upptäcka

Året var 1978. För mig nästan obegripligt länge sedan. Ett annat och främmande, upsalabaserat liv, nära att jag med melankoliskt sinne skrev. Min allra första resa till Paris. 

Ljusets stad, enligt Nobelpristagaren Peter Handke. Han framkallade upprördhet på svensk botten, när de rättänkande fick klart för sig att Handke varit vän med president Milošević. 

Och till råga på allt hade mage att närvara vid dennes begravning. 

Helt fel enligt de politiskt korrektas manual. Beträffande Balkankrigen var serberna de fördömliga. De onda. Tvångsförflyttningen av, jag vet inte exakt hur många, men många var det, serber som en utgång av samma krig räknades inte. 

Samma sak hände Sudettyskarna efter andra världskriget. Ett nedtystat kapitel i 1900-talets tendentiösa historiebok. 

Serberna startade krigandet. Serberna folkmördade. De måste kollektivt bestraffas. Utan pardon.

Med sådana umgås man inte. Och inte tilldelar man deras kompisar det fina litteraturpriset. Det vore som att belöna polare till Putin. En extrem krigshetsare som Oksanen skulle åka på hjärtsnörp av bara farten.

Apropå Handke, som jag läst en hel del av med bestående behållning, så recenserade jag honom en gång i GD. Minns inte namnet på boken. Råkade göra en Lars Gustafsson. Agera tankspritt. 

I mitt fall hux flux förvandla regionen Kärnten, Handke hade en koppling till densamma och därför omnämndes den i min recension, i Österrike till en stad. 

Fråga mig inte hur i hela Härjedalen det gick till. Jag är svarslös. Inte sista gången tankspriddheten har spelat mig ett spratt.

En uppmärksam, kvinnlig läsare gick i taket. Det var som om hon bara väntat på rätta tillfället att nypa till. Se där, sådana är dom, de kaxiga kisarna på GD:s kultursida! De vet inte vad de pratar om. Men stora i truten är de. Kulturredaktör Widegren ryckte bara på axlarna. 

Nå, det skulle ju handla om Paris och min jungfrutur. Föranledd av en internationell arbetsslivskonferens som inte lockade mig särskilt mycket, om jag ska vara ärlig. Jag var aldrig någon konferensräv under mina akademiska dagar. "Call girls" som Koestler kallade rävarna.

Men konferensen möjliggjorde en finansierad resa. Så till Paris via Le Bourget! Jag registrerade mig pliktskyldigast på konferensens första dag. Sedan uteblev jag. Paris låg ju väntande för mina fötter. Upp på apostlahästarna för exkursioner i den mytomspunna staden!

Skriv upp att jag gjorde det. Med speciellt fokus på kyrkogårdar. Till sådana har jag alltid sökt mig. 

Baudelaires grav på Montparnassekyrkogården ett måste. Upphovsmannen till den märkliga samlingen Fleurs du mal. Baudelaire har påståtts vara alla flanörers urfader. Paris - flanörernas okrönta huvudstad. 

Walter Benjamin, författaren till Passagearbetet om modernitetens framväxande Paris, fattade det också.

Open up the Doors. Jim Morrisons nedklottrade grav på Père-Lachaise tog jag mig till. Invid den håller luggslitna figurer vakt med tända ljus, eller vad de gör när de hänger där, tills de motas bort. Det har ryktats om att de hängivna försökt gräva upp resterna av Morrison.

En genom storleken närmast grotesk kyrkogård. Paul Lafargue och hans Jennys grav besöktes, förstås. Lafargues Rätten till lättja en av de viktigaste böcker jag läst. En eldfängd pamflett. Läs den inte! Du kanske hoppar av arbetslinjen och struntar i att knega i ditt anletes svett.

Platsen där de sista kommunarderna sköts (på en kyrkogård!), keps av i begrundan. Pariskommunens (1871) politiska struktur ett ideal för mig. Inga yrkespolitiker. Politiken som uppdrag. 

Mitt logi under dessa parisdagar beläget nära Operan i en trång gränd kantad av inbjudande bistroer. Högst upp under takåsarna kinesade jag, i ett ruffigt tvåstjärnigt hotell. Duvor kuttrade utanför fönstret. Soluppgången strök röd färg över kvarteret. 

Romantiskt så det förslog. Rena Woody Allens turistfilm Midnight in Paris som jag många år senare såg.

När jag hågar resan och Paris den gången, blir slutsatsen en generellt syftande sådan: det är viktigt att göra något annat, än det man hade tänkt sig att göra. Det borde gälla som livsprincip. Undvik att planera för mycket. Släng karta och kompass. Kasta dig ut!

Men, handen på hjärtat. Inte hade jag tänkt att delta i den där konferensen med karriärmaximerande, vassarmbågade forskare. Så korkad var jag trots allt ändå inte.

Ingen plats för en sådan som Jünger i det intellektuella armodets land

För ett antal år sedan var jag hembjuden till journalisten Björn Cederberg i Östberlin. Med adress i forna arbetarklasstadsdelen Prenzlauer Berg. Numera posh att bo där. Lattefolket har med plånböckerna och banklånen ockuperat de förr så luggslitna kvarteren. 

Mediefolket - typ kollegerna i Söderreservatet i Stockholm. Den kreativa klassen etiketterade den amerikanske professorn och urbanitetsforskaren Richard Florida dem. Den tyckande klassen, enligt belackarna.

Cederbergs dystert gråbleka hus hade av okänd anledning fått stå kvar orört och orustat. Han berättade att det hände titt som tätt att turistbussar stannade till på gatan strax utanför. För att det skulle tas fotografier på Östberlin som under DDR-tiden fortfarande var. 

Att det sönderfallande huset fortfarande höll ihop tycktes mig en gåta. Förfallet kanske förklaras av outredda ägandeförhållanden efter realsocialismen och den statliga folkegendomens upphörande. Vanligt i Östberlin åren efter 1990.

Cederberg har, i likhet med den framlidne författaren Per Landin, haft en tendens att söka sig till kontroversiella, vad jag föredrar att kalla icke rumsrena figurer i germanernas väldiga rike. Kanske fungerande som projektionsskärmar eller ingående i ett pågående identitetssökande? 

Eller helt enkelt bara jäkligt spännande och fascinerande!

En dokumentär, Förräderi, gjordes om Sascha Anderson som alla förtjust förblindade trodde var dissidenternas omutlige beskyddare under DDR-åren. Den siste på jorden att misstänka för något annat. Men när Stasi-arkiven öppnades visade det sig att han varit informatör.

Någon han envist förnekade. Och han slog, nästan skrattande, ifrån sig som om det var det tokigaste han hört. När Cederberg konfronterade honom inför kameran. 

Och så en av det forna Europas verkliga höjdare och djupingar, Ernst Jünger (1895-1998), som Cederberg gjorde filmen 102 år i hjärtat av Europa om. 

Intellektuella tyskar förefaller att i rakt nedstigande led härstamma från Metusalem. Andra som kan nämnas i det exklusiva, "sega", sällskapet Hitlers favoritjurist Carl Schmitt och filosofen Hans-Georg Gadamer. Hundraåringar och mer därtill. Klara i knoppen in i det sista.

Denne Jünger som i 20-talets de skarpa motsättningarnas Berlin, gatustrider vanliga mellan kommunister och nazister, förekom i samma brokiga kretsar som Goebbels. I vilka den modernitetskritiska diskussionens vågor gick höga. 

Goebbels tillhörde till en början den nazistiska rörelsens vänsterflygel. Men karriären krävde att han klev av hästen och inrättade sig i Führerns led. 

Det var inte lätt att fånga Jünger på film. Cederberg och hans fotograf sökte upp den förre i hans gård på den tyska landsbygden. Och bemöttes minst sagt kyligt och avmätt. 

De måste vänta länge på ett värdshus i närheten av Jüngers bostad, innan de beviljades audiens. De spelade helt enkelt inte i samma division, enligt intelligensaristokraten Jünger. Inga intellektuella jämlikar. 

Och det förmedlades med all önskvärd tydlighet från den högdragna, tillknäppta Jünger. Om än artig och belevad.

Jag kommer osökt att tänka på Jünger när jag läser dödsrunorna över den nyligen bortgångne Peter Luthersson. Även en person som Håkan Sandell, vän med Luthersson och kände honom väl, benämner honom "konservativ". (I Opulens 250304)  

Men radikalkonservativ är en mer träffande benämning. En i Sverige tämligen oplöjd och därför okänd tankefåra. Frestande spekulera om varför det intellektuella klimatet är så torftigt som det är. 

Kanske orkar vi inte med det till synes motsägelsefulla? Det icke-entydiga? Vi söker klarhet och besked. Inget får förbrylla eller förundra, sätta myror i skallen. Ett tidens tecken att studenterna på universitetet inte gärna läser krävande böcker. 

Jag passade på att fråga Cederberg om han kunde nämna någon radikalkonservativ i Sverige. "Det skulle väl vara Peter Luthersson, då." Det speglar en intellektuellt smal miljö. Men jag tror det stämmer och att han hade rätt. 

Jüngers komplexa intellektualitet, hans radikalkonservatism som i högsta grad är rörlig och sökande och motsatsen till stelnad och reaktionär, saknar en motsvarighet i vårt tankefattiga land. Jag hänvisar den nyfikne till Jüngers originella böcker. 

Verk att som läsare slita med, men mödan värt att försöka tränga in i. Jag lovar.

Försöka förstå Jüngers egenartade hållning gentemot tillvaron. Inte enkel att sammanfatta och handbokspresentera. Ingen svartvit, antingen eller- position som underhåller tankelättja. Eller som söker vara till lags för att inte irritera det "goda" förnuftet och smakens bärare. 

Obekväm i mer än en bemärkelse.

Jag anbefaller att börja med de till svenska översatta, om man inte läser tyska, I stålstormen och På marmorklipporna.

Sahra Wagenknecht, en hårsmån från att ta sig in i Förbundsdagen vid senaste valet, omtalas som vänsterkonservativ. Det kan jag gott tänka mig att också titulera mig. Konservativ i synen på familj och kulturella traditioner. Vänster när det kommer till ekonomi och klassamhälle. En antikapitalistisk, antimodernistisk skvader. 

Nej, förresten. Radikalpessimist fastnar bättre på mig. Nu i det skymningstillstånd som råder i Europa under krigshetsen. Jag betackar mig. Men vad hjälper det?

Foto: Wikipedia

Även publicerad på www.lindelof.nu 2025-03-08

Själen för fan!

Den eminente skildraren av blågula människoöden i folkhemmet, filmaren Tom Alandh, avslöjar i Expressen 250303 att SVT avböjt att visa Stefan Jarls sista (mycket talar nog för att det faktiskt är hans sista, hur sorgligt det än låter) dokumentärfilm "Själen för fan". 

Filmen hade premiär 8 juni 2024 i Folkets Hus på Stenportsgatan i Lisch. Jarl är för övrigt bosatt inte långt ifrån den lilla staden invid Vänern. I Forshem, vars beryktade värdshus med anor från 1500-talet han ägnade dokumentären "Gästgivargår'n". 

Kulturarvet viktigt för Jarl. Hemmahörande i det landskap de stolta västgötarna själva anser vara Sveriges vagga.

Efter premiären har "Själen för fan" visats för utsålda salonger runt om i Västergötland. Det sköna Västergötland, med Kinnekulles vitsippebeklädda backar om våren, som förekommer i Jarls filmer. Och där det naturlyriska inslaget spelar en central roll. 

"Själen för fan" hyllad överallt där den gått upp på vita duken. Men Sveriges Television vill, hur obegripligt dumt det än kan tyckas, inte sända den.

Stefan Jarl är en av våra absolut främsta dokumentärfilmare. Vem minns väl inte hans modstrilogi om ett bakgårdens Sverige som vi vanliga, hyggliga medborgare helst vill slippa höras talas om? Olof Palme en av dem som betonade filmernas angelägenhetsgrad.

Jarls andra dokumentärer lika angelägna. Bland dem "Underkastelsen", om alla kemikalier  som vi får i oss och härbärgerar i våra kroppar utan att veta om det. Den skarpt samhällskritiska "Godheten". 

Anständigheten, som också Alandh understryker, har varit ledstjärnan. Hur ser det anständiga livet ut? Icke minst tydliggörs reflektionen i det ömsinta porträttet av Bo Widerberg i "Liv till varje pris". Ett anständigt samhälle? Präglat av jämlikhet och inte dominerat av profitörer?

Jarl har jag alltid uppfattat som en etiskt sinnad filmkonstnär. Han har aldrig dagtingat med detta. Den djupare liggande politiska dimensionen har funnits där, inbakad som en röd tråd i hela hans filmproduktion. Om det så gällt naturscenerierna. (Arne Sucksdorff en inspiratör.)

Det som bekymrar mig när jag läser Alandhs artikel är att han nyligen träffat Jarl. Och att denne då givit ett modstulet, uppgivet intryck. Han som alltid otåligt brunnit, drivits av upprördhet. Nu verkar det som att han kastat in handduken, menar Alandh.

Vad var det för ett muppigt stolpskott på SVT som avböjde visning? Alandh åberopar delar av ett mejl från SVT  till Jarl som leder mig till att tänka: har åldersdiskrimineringen slagit till igen? 

Jarl är fyrtiotalist. Född 1941. Jag utgår ifrån att stolpskottet tillhör de väsentligt senare födda. 

Kanske aldrig hört talas om Jarl? Inte sett någon av hans filmer? Inte förstått Jarls storhet. Men Fredrik och Filips cyniska film om den gamle, utnyttjade och sjuke fadern till den sistnämnde - den visar man gärna. 

De båda har ju med den juvenila samtidens mått den rätta åldern inne. 

Jag vågar, själv fyrtiotalist om än en sen sådan (född 49), påstå att vår generation var (märk att jag som tempus använder imperfekt och inte presens) utstickande på ett sällan skådat slag. Tom Alandh, född 1944,  en av oss. 

Jag bortser ifrån att jag egentligen är tveksam till generationsbegreppets användbarhet.

Kanske viktigare i detta fall det statliga studielånet som förklaringsfaktor. Möjligheten att läsa och bilda sig. Oavsett social bakgrund. 

Med risk för att förblindad tala i egen sak. Begåvning och kreativitet utmärkte många fyrtiotalister. Samhällsmedvetna och pålästa. Allt enligt dåvarande tidens anda. Men nu ska vi av åldersskäl och inget annat sopas bort. 

"Köttberget" som Nuder föraktfullt hasplade ur sig. Tärande varelser för de yngre att försörja. Hotande, det redan urholkade, pensionssystemet genom att insistera på att leva för länge.

Jag har själv upplevt det. Att enbart på grund av siffrorna i prästbetyget osynliggöras. Glömmas. Förbises. Kunskapsförskingring pågår.

De som kommer efter oss, vad utmärker dem? Tillåt mig tvivla, med risk för att kallas förstockad gubbstrutt och en det förflutnas romantiserare. Ekande att allt var bättre förr.

Ungdomarna drömmer om rikedom och kändisskap. Vill bli så kallade "influencers". Marknadsföra sig själva. Egot prioriteras framför samhällsengagemanget. Man vill synas utan att behöva anstränga sig. Hamna i strålkastarljuset bortom meritokratiska anspråk. 

Det har smått alarmerande talats om en analfabetisering hos de unga, bokläsandet har markant avtagit. I samtidens tendenser anar jag utslätning och likriktning. Intellektuell och andlig nedrustning. "Själen", vad i hela Härjedalen är det?

Hur sjutton kommer jag åt att se "Själen för fan"? Och kanske borde vi nästa gång, under en av våra årliga turer till Lisch, stanna till i Forshem och knacka på hos Jarl. Innan det är för sent.

Foto: Wikipedia

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-04

 

Varför reste han sig inte upp och gick?

Det är lätt, ordet känns malplacerat, att bli en persona non grata i Sverige. Man måste "bara" skilja ut sig från alla som löper åt samma håll. 

En samtyckandets ylande flock. Det svartvita kalla krigets femtiotalspolitiker och agendasättande ideologiproducenter till murvlar, de flitiga nyttjarna av sociala medier. 

Trump och hans vicepresident Vance´s mediebevakade behandling i Ovala rummet häromdagen av presidenten från Ukraina har framkallat en hjärnblödande upprördhet. 

Den där Trump, vilken clown! Till och med ”rövhål” som skällsord har förekommit. De ilskna kan inte lägga band på och hejda sig, utan låter som den förkastliga.

Nu måste en ny ledare för den ”fria världen” utses! Samstämmigheten är stor. Vad som menas med denna fria värld är mig både obekant och främmande. 

Och var finns denna ledare? Skulle det vara isdrottningen, EU-byråkratins högsta höns von der Leyen? Den nya förbundskanslern i Tyskland som likt en vindflöjel från en dag till nästa ändrar ståndpunkt i migrationsfrågan? 

Jag varken önskar eller ser någon ledare. Snarare betackar jag mig.

Och jag ser heller ingen avgränsad europeisk identitet som somliga pratar om och anser skall vårdas. Europa, med ländernas historiskt betingade diversifiering, är ett lapptäcke. 

Jag håller med om att Trumps bryska, oförskämda uppträdande strider mot hur man diplomatiskt bör bete sig enligt konstens alla regler. Det internationella samtalet smutsas ned. Det är den mannen bäst i klassen på.

Men varför reste sig inte Zelenskyj helt sonika upp och gick? Varför satt han där som en slokörad liten skolpojke och lät sig förnedras på värsta vis av de båda mäktiga herrarna? De sista resterna av auktoritet som bortblåsta. 

Anade han, vagt, att detta tillknycklande kunde gagna honom?

Jag tror inte att den förnedringsrit som Trump och Vance ägnade sig åt var något spontant. En stundens ingivelse. Det var planerat. De vill ha bort Zelenskyj. Och kanske är det bara en tidsfråga.

Förlåt, men jag har svårt att bli så upprörd som alla andra som glömmer allt vad reflektion och tänkande heter. Det jag mest oroar mig för nu, när jag lyssnar på de blågula politikerna som sitter på skattemedel, är att det skall vräkas kompensatoriska pengar över Zelenskyj. Pengar som kunde användas inhemskt.

Man tycker synd om Zelenskyj. Patronizing heter det inom genusdiskursen. Kanske en typiskt svensk hållning. 

Bara att fortsätta underhålla dödandet i ett fullkomligt onödigt krig.

Se där, nu gjorde jag mig till persona non grata i Konformistan!

Bild: dreamstime.com

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-02