Från Tipp-Ex till Putte

Jag tillhör de framtidsorienterade, förlåt, jag skojar som den konservativa, bakåtsträvande gubbstrutt jag egentligen är, som hälsade datorernas skärmbestrålade intåg med applåder och glada utrop. En teknologisk revolution! Ingenting mindre. 

Hallelujah. Rena frälsningen. Befriandet av alla inspirationens ord som pockade på förlösning.

Till soptippen, jag menar den kommunala återvinningen, med den mekaniska Facitskrivmaskin som jag envist hamrat på. [1]

Bort även med de elektriska, kanske ska det heta elektroniska, maskinerna! Som jag även hann nöta tangenterna på. Under vad jag nu förstår som en övergångsfas mellan den mekaniska och datoriserade tidsåldern. 

Bob Dylan påstås avsky att tvingas göra mer än en tagning när han spelar in en skiva. Otålig som jag är av naturen orkade jag aldrig skriva om mina manus. Den skarpögde som, av obegriplig anledning, får för sig att kontrollera tidiga alster av mig riskerar att upptäcka det. 

Tipp-Ex, som glyttarna förstås aldrig hört talas om, var till viss hjälp. Men bara viss. Än idag kan jag, blundande, erfara hur de små flaskorna och penslarna luktade efter att de senare förberetts för applicering. 

Man kunde känna sig lite som en målare, överdriver förstås, när man kluddade på. Strök över rader.

Nå, jag vrider om sanningen lite. Inte hänfördes jag när de klumpiga belätena

ordbehandlarna, vilket förskräckligt ord, kom. Och alla kolleger började att traggla med dem, slet med obegripliga kommandon som måste till. 

De vågade inget annat. Lojala mot arbetsgivaren och alla diktat uppifrån. När Apple, MacIntosh Classic med den lilla glasrutan, dök upp - då jublade Ekstrand! 

De kreativa Apple-parhästarna Jobs och Wozniaks geniala affärsidé var att klura fram en dator som alla kunde skriva på. Inklusive en teknisk idiot som undertecknad. Och snygg skulle maskinen vara. 

Stanfordstudenterna, entreprenörssjälen Jobs hoppade av utbildningen på elituniversitetet, jag vet inte om kompanjonen Wozniak gjorde likadant, var inte för inte esteter. 

Fram till dess ägde programmerare och "IT-experter", som de titulerades, problemformuleringsprivilegiet. På högskolorna var de eftertraktade och kunde begära saftiga "marknadslönetillägg", vilket retade oss andra lågavlönade anställda som trälade på. 

Men nu var det slut med det! 

Jag tog entusiastiskt Jobs och Wozniak på orden: det är bara att slå sig ner och skriva. Glöm krångliga manualer på ett språk som liknade kinesiskan. Just do it. Vad väntar du på?

Detta att utan att behöva sätta i nya papper hela tiden kunna putsa och fila på en text! Sedan få det att se ut som om den skrivits bara en gång. Roligt. Och svårt.

Klart korrigeringsmöjligheterna kan leda till överdrift. Gert Nilson på Bokförlaget Korpen berättade om en författare som hade enormt svårt att släppa ifrån sig en text. Han kunde aldrig anse den publiceringsmogen och drev Gert till förtvivlan. 

Jag utelämnar den extremt petnogas namn. Men haft stort nöje av hans sparsmakade böcker. Aldrig mångordiga med långa texter.

En smart phone, fåntratt på svenska, har jag också i min ägo. Om än ingen iPhone, utan en Samsung. Jag läser till och med e-böcker i den, gärna fler samtidigt för att kunna växla mellan dem. Men när jag ska skriva på den, sms eller något annat, jädrar vad jag trycker fel. 

Gång på gång. Hjälper inte att använda duttpenna. 

Någon gång ska jag ägna en längre textfundering åt alla dessa, smått irriterande, feltryckningar och den tid som går åt för att få det rätt. Vad förtjänar den i rättvisans namn att kallas? Spilld eller eftertänksamhetens? I det senare fallet, tvingas stanna upp och kanske omformulera. 

I detta hänseende bra att trycka fel. Coola ner sig. Få de rätta orden på plats. Och vad är livet annat än en massa feltryckningar i sökandet efter den rätta? Förlåt en amatörfilosofisk utvikning.

Jag betraktar i smyg ibland, på tåg eller i flygplan, unggloparna och hur de använder tummarna för att kommunicera med sina fåntrattar. Fort som attan går det. Hur bär de sig åt? Mina pekfingrar får duga. Och fel blir det ofta, som sagt.

Min MacBook Air, snacka om kärlek! Min allra första laptop döpte jag till Putte. [2] När skärmen började slockna och Putte obönhörligt var på väg till datorhimlen bröt jag nästan ihop. Sommaren 1992 följde han med till Potsdam. 

Därefter reser jag ingenstans utan min dator. 

[1] Jan Guillou och Ulf Lundell vägrar att överge sina mekaniska apparater. Stilistiskt är ingen av dem någon överdängare. Kanske dock inte maskinens fel.

[2] I antologin Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag 2021, red. Fredrik B Nilsson) brer jag ömsint på om Putte i mitt bidrag.

Bild: Kontorsgiganten

Jag känner en stigande oro

Och då inte i främsta hand för den vansinniga, jag finner inget bättre ord, upprustning som Europas politiska ledare (det tar emot att använda det positivt laddade ordet) bestämt sig för.  Storleken på de pengar man anser behövs, alla tusentals miljarder, framkallar nästan svindel. 

Det är som att förflyttas tillbaka till det kalla kriget under femtiotalet. Russofobin har dammats av eller väckts till liv på nytt. Inga tveksamma eller avvikande röster hörs i vårt land. Konsensus råder i maktens boningar. 

SD och S nästan omfamnar varandra i ett krigshetsande samförstånd.

Till och med Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets svärmorsdröm, nå i ovårdat skägg och uppåt krypande hårfäste kanske inte lika mycket en sådan, förespråkar kärnvapen i kampen mot Ryssland.

Som Stefan Lindgren häromdagen uttryckte det: tomma tunnor bullrar mest.

Ändå inte upprustningen eller russofobin som oroar mig mest. Även om det förstås är illa nog. När jag läser om ett lagförslag att det ska bli brottsligt att filma och förolämpa - anser förslagsställarna att det är samma sak, eller olika? - myndigheter går det kalla kårar efter ryggen.

Vem ska stoppa ett dylikt förslag med alla dess riskabla implikationer? Hur riskerar det att inkräkta på vår grundlagsfästa åsikts - och yttrandefrihet? När är en förolämpning eller förolämpning? 

För att ta ett exempel: Om jag kritiskt yttrar mig om skatteverket efter en underkänd deklaration, riskerar jag därigenom åtal?

Orwells 1984 - Sverige 2025?

Lagrådet får förslaget på remiss. Och?

Omedelbart minns man den så kallade "gymnasielagen". När regeringen körde över lagrådet, för att ensamkommande "barn" (inom citat på grund av osäkerhet om uppgiven ålder) från Afghanistan skulle få stanna. Det blev en flopp. 

Inte många som tog sig igenom de gymnasiestudier som lagen skulle möjliggöra. Men det kunde man förstås räkna ut på förhand.

Om lagförslaget kommit till som en följd av påskkravallerna, när poliser angreps och måste backa, kan jag hysa viss förståelse. Men jag kan inte läsa ut om det är den speciella bakgrunden till förslaget. Och hur kommer "förolämpningar" in i bilden?

Karl Popper, som skrev The Open Society and Its Enemies, varnade för de små stegens tyranni. Är det inte detta som just nu sker i Sverige? Inskränkning i små steg, tja, små och små, av våra grundläggande rättigheter.

Och inte bryr sig folket. Som jag härom morgonen svarade en av mina läsare som undrade vad jag tyckte om vice president Vance när han läste lusen av europeiska politiker och generaler. 

Jag svarade: i sak har jag inget att invända. Det Vance påtalade är ju det som skett i Sverige efter 2015. 

Men, det är inte politikernas advokatyr som är problemet. Utan folket. Den medborgerliga medvetenheten är pinsamt låg. 

Undersåteriet och lydnaden, däremot, är utbredda fenomen i folkdjupen. 

Hur låta bli att känna stigande oro i denna galna samtid?

Arnstbergs sista försök?

Språkforskaren Victor Klemperer överlevde på plats de allierades terrorbombningar av hemstaden Dresden i andra världskrigets slutskede. 

I egenskap av tränad filolog besatt han instrumenten för att lyhört analysera hur tvåspråkighet kom att prägla vardagen i Tredje riket. (I avhandlingen Lingua tertii imperii, på svenska: Tredje rikets språk, 1947.)

Den goebbelskt högstämda retoriken, det officiella språket, syftade till att försköna den bistra verkligheten och slå blå dunster i ögonen på undersåtarna. Särskilt när krigslyckan definitivt vänt efter det fatala nederlaget i Stalingrad.

 
Efterhand lärde sig alla Volksgenossen att genomskåda de vackra orden och vaska fram vad som dolde sig bakom dem. 

Inget man dock vågade prata högt om i ett angivarsamhälle. Sanningens icke-officiella och otillåtna språk måste man vara ytterst försiktig med att bruka. 

Det stämplades som defaitism att ocensurerat tala om hur saker och ting egentligen låg till. Att insinuera att slaget var förlorat för Hitler och hans anhang.

Risk för dödsstraff som påföljd. Ända in i det sista jagade bödlarna flyende från det sjunkande naziskeppet. (Tydliggörs i filmen Der Untergang, på svenska: Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, 2004.)

Tidigare professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Karl-Olov Arnstberg, har inte velat begränsa sig till att skriva endast för akademin. 

Populärvetenskapligt inriktad har han länge betraktats som ett svart får i det offentliga samtalet, snarast portförbjuden och utestängd. 

Ända sedan han dristade sig till att undersöka ”zigenarnas”, romernas skall det numera heta, avvikande levnadssätt. ( Svenskar och zigenare, 1998).

Arnstberg har vägrat att anpassa sig, rätta in sig i ledet, kompromissa med sin integritet. Han har förblivit kontroversiell och utanförstående i de välanpassades ögon. 

I samarbete med journalisten Gunnar Sandelin har han publicerat sig invandringskritiskt. Därmed ännu mer framstått som det svarta fåret och ”omöjlig”. Böckerna har, såvitt jag vet, inte recenserats i gammelmedia. (Två delar: Invandring och mörkläggning, 2013 och 2014)

Det har inte hjälpt att han, tillsammans med den nitiske Sandelin, baserat sitt resonemang på offentligt material som låter sig källkritiskt granskas om man så vill. Tillgängligt för alla och envar.  Inga påhittade ”fake news”.

Författarna har helt enkelt tyckt ”fel” och kommit på tvärs med hur det skulle tyckas i det nya Sverige. 

Efter att vi av en moderat statsminister uppmanats att okritiskt och reservationslöst öppna våra hjärtan. Genom detta förvärva benämningen ”humanitär stormakt”.

Åsiktskorridorens, ett begrepp myntat av en statsvetare, dörr drogs igen för Arnstberg och Sandelin. Tyck som vi, var konform eller stanna ute i kylan. 

Arnstbergs, med en ironisk (?) huvudtitel försedda bok, Ordet är fritt. Ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag 2025), som sammanfattar debatten, eller kanske snarare den i väsentliga drag uteblivna dylika, om massinvandringen till vårt land och dess konsekvenser, leder mig osökt in på Klemperer. 

Från och med 2015, med migrationsströmmarna in i Sverige, har vi hamnat i en tudelad verklighetsbeskrivning. 

Dels maktens ideologiskt färgade och normativa, uppbackad av tongivande medier. Särskilt DN och Aftonbladet. Därtill i flera fall av domstolarna som beivrat konsekvenserna av att inte respektera det från centralt håll påbjudna. 

Inlägg på sociala medier har definierats som ”främlingsfientliga” och ”hets mot folkgrupp”. Därefter har den som delat detta på nätet tagits till tinget och domar utfärdats.

Som en kontrast till maktens har vi så den verklighetsbild som förtjänar att kallas den realistiska och som kommer sanningen närmast. Samtidigt den mest kontroversiella. 

Besynnerligt nog. Som om verkligheten måste beslöjas, liksom i Tredje riket. Och vi medborgare skyddas från sanningen.

Även om en svängning håller på att ske. Med vilka konsekvenser? Det återstår att se. 
Alltmedan vi fortsätter att tvingas leva i ett samhälle där våld och kriminalitet är förhärskande. Närmast vardagsmat och ett normaliserat tillstånd.

Arnstberg och Sandelin har inte i ensamt majestät försökt att ställa diskussionen på en mer saklig grund. Skrämmande att inse hur alla dessa som gjort detta har behandlats. Visste de vad de satte på spel? Har jag undrat många gånger. 

Hur har de orkat? Kostnaderna har ju varit höga.

Deplattformeras, berövas anställning och utkomst, påhängas ett skamfilat rykte, förtalas och avfärdas, nätmobbas genom att drev kickas igång. 

Människor har i beröringsskräck brutit med sanningssägarna. Även vänner, i flera fall till och med barnen till dem som vägrat tiga.

För den samhällsengagerade bjuder inte Arnstbergs fullmatade bok, där bland mycket annat nationalism, kulturarv, kön, intelligens men även Sveriges Nato-anslutning avhandlas, direkt på något nytt. 

Men boken, med nyckelordet försök i undertiteln, utgör en värdefull sammanfattning och sammanställning av hur illa - och fort - det kan gå i ett land som envisas med att kalla sig ”demokratiskt”. (Arnstberg föredrar benämningen ”värdegrundsdemokrati”.) 

Med en alltmer beskuren yttrandefrihet. Ett land där islamkritiska Koranenbrännare döms till fängelse. 

Allt mindre värnas de fri- och rättigheter som vi inbillade oss var orubbliga och självklara. Det universella synsättet trängs undan av ett partikulärt. Den egna gruppen prioriteras på bekostnad av det allmänna och gemensamma. 

En följd av att tillämpa den mångkulturella ideologi som enligt Arnstberg fragmenterar och bryter ned samhället.

Lätt att känna sig uppgiven. Känna att vi befinner oss beyond the point of no return. Även om Arnstberg vädrar en förhoppning om att han och de övriga dissidenterna ska få rätt till slut, gentemot det ”normativa vansinnet”. 

Fa´n trot. Flyger Minervas uggla fortfarande i skymningen?

Vad hände med det land som vi en gång var så stolta över? Och som tjänade som en internationell förebild, ett ideal för andra länder? 

Arnstberg och hans gelikar, som tidigt såg vartåt det barkade, förtjänar retroaktivt ett erkännande och en upprättelse. Det lär de knappast få.  

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-21

Har du det långsamt, Lars?

Ingen öppen fråga. Snarare en bekymrad undran. Inte bara en pliktskyldig sådan, för att det skulle så vara enligt oskrivna regler. Från den som bar ansvar - och gjorde det mer än gärna - för hur den gästande pojken från staden österut hade det under denna temporära vistelse. 

Irma ville att jag skulle ha det bra. Inte längta hem. I brist på meningsfullhet. 

Och hon behövde inte oroa sig. Även om jag inte minns att jag besvarade frågan. Den krävde ju heller inget svar. Och jag hade inga problem med att förstå vad "långsamt" betydde. (I mitt lefverne har det mer och mer kommit att värderas som något positivt, det långsamma livet.)

Jag hade det bra hos Irma och Brynolf. I det lilla samhället på sidan om världen, där alla karlar gick till skift på fabriken. Denna spred en träaktig, spetsig lukt över alla. Natt som dag. Morgon som afton. Det luktade jobb och försörjning. Och livegenskap. Sälja sin arbetskraft. 

Ibland kan jag få för mig, med den anakronismens fantasi som spiller över på allt jag hågar, att det jag kortfattat berättar om utspelade sig på 1930-talet. Långt innan jag var född. 

Det lilla samhället med herrgård - på himlen totalitarismens sig ihopsamlande mörka molnformationer - och maktens artefakter inbjuder till sådana fantasier. 

Förekom det en ridande brukspatron på en vit häst? En koncentrationslägerskommendant? 

[Varför måste, instickaren känns nödvändig, Treblinkas kommendant, Franz Stangl, bildligt våldföra sig på och solka ned idyllen? Och varför måste jag hela tiden återkomma till Tredje rikets barbari? Mitt medvetande är dissociativt, splittrat. Inte associativt som jag inbillat mig.]

De var så bra, Irma och Brynolf, med barn. Med mig. Lät mig vara i fred. Pyssla med mitt. Trängde sig aldrig på. Intuitivt förstod de hur jag ville ha det när jag var på besök hos dem under någon vecka. Kanske två. Aldrig längre. Utan att vistelsens längd på förhand bestämdes.

Deras sätt att förhålla sig mot mig färgades av respekt och hänsynstagande. Det skulle inte pjåskas och hållas på. Pojken var som han var. Kanske inte som andra. Ingen dussinpojke. Han sitter tyst och funderar på något. Men det ska vi inte rota i. Det angår inte oss.

Du är väl inte hungrig, Lars? Ska jag bre några smörgåsar och koka choklad? Har du kikat i nya Året Runt?

De kunde undslippa sig. även när min mor hörde, "han är som en sön för oss". Jodå, det ska vara prickar över o:et. Det gjorde uttalandet starkare. Känslan blev nästan bokstavlig.

Ännu hade inte oborstade Herr Olust oinbjuden trätt in i mitt liv. Och stannat kvar. En existentiell inneboende som inte låtit sig vräkas och köras på porten. Han väntade in mina tonår för att sedan smita in. Jag får väl vara tacksam att han lämnade min barndom i fred.

Där, hos Irma och Brynolf i det lilla samhället på sidan om världen, hade han inte mage att anmäla sin ankomst. Och jag hade inga som helst föraningar om vad livet hade i beredskap för mig. Det var för tidigt för onda aningar. 

Inte ens när jag stod nere vid den rofyllda sjön som samhället mynnade ut i via en park där det om midsommaren dukades upp ett stort kaffebord med jordgubbstårta för fabrikens alla anställda med familj. 

Jag speglade mig i vattnet. Allt kändes lugnt och problemfritt. Mitt ögonblick på jorden. En våg tog spegelbilden. Framkallade ingen ängslan. Insikten sannare än formuleringen. 

FOTNOT Hos Peter Handke i boken om modern, som begick självmord, läst för andra gången,  fastnade jag i ordet "långtråkigt". Det genererade en text.

Bild: Wikipedia

Silfverberg och Ingrosso - två influerare

Jag minns när förre coachen Kjell Damberg och jag begav oss upp till Gavlerinken för ett möte med Brynäs juniorer och till dem försöka sälja in högskoleutbildningen Sport Management. Salig i åminnelse. Eller kanske inte. 

Träbockarna till chäfer på högskolan fattade inte (?) att den borde vårdats i ett den utbredda idrottens län. Kunde även lockat studenter från utombys. Den försvann efter blott något år. Trots att den hann uppmärksammas nationellt. Förutom stort uppslaget i lokala medier.

Många äro kallade, men få utvalda. Vi trodde oss veta att i bästa fall en av hundra av de unga gör professionell karriär på isen och landar i en NHL-klubb. [1] Tjänar de riktigt stora pengarna. Kan skaffa lyxkåk på Guldkusten utanför Gefle.

Vi försökte därför förmedla till de förhoppningsfulla att de borde skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på. Om de nu inte skulle lyckas att göra en Silfverberg eller en "Bäckis". Och att det kunde med fördel vara en utbildning som vår, det vill säga en sportsrelaterad sådan. 

Men inte lyckades vi övertyga. De närvarande från juniorleden sa inte mycket, men jag registrerade ändå det starka motståndet i rummet. Och hörde tysta invändningar: "Alla andra kanske inte lyckas, men det gör jag."

Jag är en stor beundrare av Silfverberg som hockeyspelare och ledargestalt. Men om han som förebild och idol får unga grabbar att väva drömmar som förmodligen aldrig någonsin kan bli verklighet. Och slarvar med sin framtid. Utan att förstå det själva. Nja.

En kväll sitter vi som klistrade vid den brittiska serien Adolescense på Netflix. Ruskigt bra och berörande. Omöjligt att inte tänka mästerregissören Ken Loach och hans samhällskritiska realism. 

Mycket biter sig fast. Inte minst scenerna inifrån en skola där allt vad ordning och disciplin heter lyser med sin frånvaro. 

Lärarna är totalt maktlösa, har förlorat all kontroll. Respekten för auktoriteter som bortblåst. Det gapas, bråkas och slåss. Mobbas och skadas. Djungelns lag råder. Det kunde vara en svensk skola. Lika urspårad. 

Och jag tänker i mitt stilla, snarare bekymrade, sinne att så går det i ett samhälle som har förskingrat sitt överjag, allt vad gemensamma normer och värderingar heter. Och de sanktioner som måste följa om de inte efterlevs. 

Skolan betyder ingenting. Alla vill bli kändisar och framgångsrika. Utan att behöva lägga manken till.

Influencers och youtubare tjänar multum. Och det noterar ungdomarna. Drömmer om att bli likadana. Bianca Ingrosso ett samtida ideal. Inte behöver man plugga och förkovra sig! Sikta på att bli som Bianca! Köp hennes dyra smink till att börja med! Låt dig bländas och förföras!

Silfverberg och Ingrosso. Två idoler. Ljusår mellan dem. Aldrig trodde jag att jag skulle diskutera dem på en och samma dag. 

[1] En av de talangfulla:  https://www.gd.se/2025-03-15/15-aringen-ar-brynas-nasta-supertalang/

Bild: Omni 

TV4 vänder sig till en relativt välbeställd medelklass

Jag brukar inte läsa DN, Dagens Nonsens som framlidne vännen Gunnar Adler Karlsson skrockande benämnde huvudstadsavisen. Söderreservatets riktmärke för vilka åsikter man bör hysa för att kvala in som politiskt korrekt. 

Genom att snylta på min yngsta dotters inloggning har jag kunnat ta mig in på nätet till DN. 

Det händer, om än mycket sällan, att jag, i brist på annat värt att läsa, kikar in på kultursidan. Plötsligt en intressant, om än lite väl romantiserande, artikel av Per Svensson om Jan Stenbeck. (DN 250317)

Med anledning av SVT:s dramatisering av "Husse", som hans underlydande kallade honom, och hans oförskräckta bravader i det avmonopoliserade medielandskapet. 

Husse i smyg, förmodligen. Svenska löneslavar tillhör ju släktet ryggradslösa superfegisar. Men jag tror inte att Stenbeck skulle haft något emot det. Kanske kände han till det. Management by fear hans ledningsfilosofi. 

Han älskade att sätta skräck i sina underlydande. Och att köpa gamla rödskägg. Han fattade att de hade huvudet på skaft. Och saknade tillräcklig integritet. Strömhopp från Gnistan och andra revolutionära publikationer, när Husse viftade med plånboken.

Stenbeck, mediemogulen, gav oss skräp-tv. Jag minns när Robert Aschberg, också han ett gammalt rödskägg, blossade på ciggisar i rutan och som programledare härmade Jerry Springer i USA. 

I den senares våldsamma debattprogram, jag såg dem under en vistelse i Boston, mindre debatt, mer att de i publiken rök samman, ibland med knytnävarna. 

Vi brukar slå på TV4:s morgonprogram till frukost. När jag är ensam hemma tittar jag på SVT1. Därmed slipper jag reklamen. Ljudet sällan på i det första fallet. Utom när det vankas nyheter och väder. Eller den underhållande ICA-reklamen med Kjellman och kompani.

Reklaminslagen annars rena hjärntvätten, upprepas gång på gång till förbannelse. Till vem riktar de sig? Till alla som har råd.

Kanske bättre uttrycka det som att snarare de som har råd att skuldsätta sig med räntetunga lån, därigenom skaffa el-bil, åka på utlandssemester eller skidsemester till fjällen om vintern. 

Inslagen med kockar är direkt provocerande i ett Sverige med skyhöga  matpriser. Cyniskt så det förslår när den ena efter den andra läckerheten dukas upp. Glöm blodpudding och falukorv. Ingredienserna generöst tilltagna. 

Här snålas det inte. Och ofta förnämliga viner till dryck. Fast det är tidigt på dagen. 

TV4 vänder sig oblygt till en relativt välbeställd medelklass. Det är målgruppen. Mycket medvetet vald. Den som har knappt med stålar, eller är arbetslös, göre sig icke besvär. Jo, vänta. Det finns faktiskt en chans för den fattige att sluta vara det. TV4 visar vägen.

Jag höll i hastigheten på att glömma trisskapandet och reklamen för Postkodslotteriet i rutan. Glöm facklig kamp, kollektiv och solidaritet. Du är din egen lyckas smed, du arma tittare. Snabbt kan ditt liv bli bättre.  

TV4 spelar en viktig roll som ideologiproducent. Stenbecks ovärdiga arvtagare.

Foto: Journalisten

(S)kvadern behöver Greider

Pausfågeln, som framlidne Kjell-Olof Feldt kallade honom, eftersom dåvarande ministern tyckte att han förekom så flitigt i etern, Göran Greider skriver ledare i Dala-Demokraten och Arbetarbladet. 

Båda socialdemokratiska. Den sistnämnda husorgan i mitt föräldrahem. 

Gefle Dagblad tillhörde borgarna. När min mor upptäckte att min tillkommande svåger köpte Expressen, lika illa i min mors ögon som GD, uppmanade hon med sträng röst min syster att ta itu med det.

Jag brukar inte läsa Greider. Men så får jag i studiesyfte för mig att skumma hans ledare i Arbetarbladet som jag genom att prenumerera på GD, enbart för bevakningen av hockeylaget Brynäs och fotbollslaget Sandvikens IF, får med på köpet. 

Båda tidningarna, de forna ilskna konkurrenterna, ingår numera i Schibstedkoncernen. 

Och jag får vatten på min kvarn. Det jag länge anat besannas. Greider, ingen oäven skribent, framstår som ett radikalt, rödfärgat alibi för den socialdemokrati som sedan länge spelar en dubbelroll. 

Att vara liberal är att vara kluven, lär förre Fp-ledaren Hélen ha sagt. Detsamma kunde sägas om S.

Identiteten är en skvader. På 1 maj sjungs Internationalen och demonstreras det mot klassamhälle och orättvisor. Dock inte mot att socialdemokratiska yrkespolitiker tjänar betydligt mer än fotfolket och lever i en annan verklighet. 

Den politiska klassen exkluderas från den högstämda retoriken. S står ju för jämlikhet!

Samtidigt som partiet sjungande eldar på samhällskritiken, ”många rovdjur på vårt blod sig mätta”, strävar S efter att vara statsbärande och ta ett samhällsansvar. 

Det kan skrytas med dess statsbärande kompetens, utvecklad genom många års regeringsinnehav. 

Väljaren skall veta var man har S. Bokstaven S signalerar  stabilitet. Men ingen ko för helig för att inte slaktas. Bästa exemplet Nato och alliansfriheten. I den slakten gick det fort. Som att vända på en femöring.

Med ignorans av konstitutionens krav, som publicisten Stefan Lindgren, i tämligen ensamt majestät, har understrukit gång på gång.

Den kriminalitet som numera plågar Sverige bär S en icke föraktlig del av skulden för. På näthinnan får man osökt Morgan Johansson och andra S-politiker som bagatelliserat att samhällets skyddsnät rämnar. 

Men nu läggs plötsligt förslag fram från S om en betydligt hårdare politik. Bort rehabilitering och kriminalvård, det som S värnat om. 

Skvadern behöver Greider, han ger socialdemokratin ett förlorat ansikte. Numera är pausfågeln en av återkommande tyckare i tv-sofforna. Åldrad och till utseendet allt mer påminnande om Skå-Gustav Jonsson. 

Ibland kan man elakt undra om Greider någonsin hinner hem mellan allt medverkande.
 

Foto: Ordfront

Även publicerad på lindelof.nu 250318