En dag skall jag uppsöka Bo Widerbergs plats

Jag är en sådan där - hur nu en dylik figur skall betecknas, "djuping" kanske
- som letar upp adresser där intressanta, på olika sätt, personer bott. Personer som gjort skillnad under sin jordavandring, både på gott och ont. 

I Berlin satirikern Georg Grosz, poeten och läkaren Gottfried Benn, DDR-dissidenten, trubaduren Wolf Biermann bland många andra. 

Icke att förglömma Joseph Goebbels med sitt hus ute på Schwanenwerder i Wannsee. Namnet "Wannsee" för evigt ökänt genom att konferensen om "den slutgiltiga lösningen" hölls där 20 januari 1942. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich, "slaktaren i Prag". 

Goebbels bodde, ute på sin vackert belägna halvö, granne med den fala tjeckiska filmstjärnan Lida Baarová. Hennes hus en märkvärdig, arkitektonisk skapelse, ultramodern för sin tid, utstickande bland de andra husen på halvön. 

Goebbels utnyttjade sin maktposition inom kulturlivet i Tredje riket för att lägra skådespelerskor. Zarah Leander försökte han också med, men där högg han i sten.

Förförelseförsöket iscensattes i hans hus ute i Bogensee. 

Det var noga förberett med kandelabrar och allt för att framkalla en romantisk stämning, men gick sålunda åt skogen. Leander avvärjde skickligt den mäktiges sexuella trevare. 

I Bogensee har jag aldrig satt min fot. Ett storstilat hus, fotografier och videos demonstrerar detta, som varit till salu i många år, men få hugade spekulanter. Kanske ängslan för att "doktorn", som "chefen" alltid titulerade Goebbels, spökar? 

Eller för det bestående obehag som väggar och rum riskerar att inhysa.

Baarová var inte bara en i raden av erövringar. Goebbels bad Führern entlediga honom från posten som propagandaminister, han ville skilja sig från hustrun Magda och leva med Baarová, de var djupt förälskade. (Skildrat i filmen The Devil´s Mistress, 2016) 

Führern vägrade blankt. På Goebbels väntade enligt Hitler en "historisk uppgift" som icke kunde tillåtas förskingras. Führern hade därtill kontaktats av Frau Goebbels som bett honom ingripa mot makens planer. 

Baarová straffades hårt efter kriget för sitt samröre med mannen i nazitoppen.

Jag har bott på anrika hotell Savoy i Malmö ett par gånger, i högt upp med utsikt mot Centralstationen. Trivts som attan. På hotellet åt teamet (matsalen på bilden) som gjorde Bo Widerbergs Kvarteret Korpen middag varje afton under inspelningen. 

Keve Hjelm, smålummig hela inspelningstiden med regissörens goda minne, beställde, enligt Tommy Berggren, in lax med stuvad potatis varenda kväll. Omöjligt få honom att välja något annat.

I Malmö har stadens store son, den geniale filmkonstnären Bo Widerberg, förärats en egen plats. Nära Triangelns köpcentrum. Någon gång skall det bli av att jag uppsöker den. 

Liksom jag bara måste kika in på Kramer vid Stortorget där de tre skojfriska kumpanerna - Sten Broman, Piraten och Sigge Hommerberg - kunde iakttas i full fart med sina upptåg när det begav sig. 

Jag föreställer mig att när de tre musketörerna var i antågande steg förväntningarna hos personalen inför vilka hyss som skulle sättas i verket. I Paris lyckades de på en lyxkrog få hakorna att ramla ned på de högdragna kyparna. 

Jordgubbar beställdes in, själva bären ratades, blasten åts. Kyparna radade storögt upp sig, aldrig sett något liknande.

Innan det är för sent

Rafael och hans far Jörn Donner bestämmer sig för att skriva varandra och publicera brevväxlingen. (Innan du försvinner, 2018) Rafael vill lära känna sin far. Bortom den publika, mytomspunna bilden, såväl i Finland som i Sverige, av fadern. Innan det är för sent. (Donner dog 2020.)

Ett befriande projekt! För dem båda i första hand - men även för läsaren. Löftesrikt såtillvida att det visar att det går att nå fram till varandra, förälder och barn förmår göra det. Men det är sannerligen inte enkelt eller smärtfritt. Igenkänning infinner sig genast hos undertecknad.

Förutom att boken återuppväcker djup saknad efter min far, gick bort 1971, är det sorgligt att höra Jörn Donner vittna om en stark tomhetskänsla. Döden närmar sig, utan att låta sig hejdas. Krämpor har bosatt sig i hans åldrade lekamen. 

Bitterheten är oförblommerad. Men utan poserande pretentioner. Självutlämnande från Donner, men inte påträngande. Det är en gammal och trött Jörn Donner som adresserar sonen född 1990. 

Parallellt läser jag om - kändes som om det var dags att göra det för att muntra upp mig - den oförliknelige rabulisten Per Meurling. (Marxism och humanism, 1936) Snacka om befriande, härlig läsning! Det är polemiskt. Uppkäftigt. Oförskämt. 

Stilen! Den icke välkammade och återhållna. Engagerad, stundtals flammande. Jag njuter. Rena mäster Strindberg från och till. 

Inget för den goda smakens mesar, alla räddhågade opportunister, hovnarrar eller högdragna esteter. 

Blundar och minns som det var igår. Musiktemplet Valhalla, uppfört av bolaget 1908 med spännande arkitektur, i Sandviken. Tidigt 60-tal. Kan det ha varit skoldans? På scenen en stockholmsgrupp vid namn Hep Stars. Okända. Röda polotröjor. Svarta skinnvästar. 

Sångaren puckelryggig. Sammetslen röst. Rockigt blir det så huset gungar och skakar. Farmer John. Cadillac. Så fort tillfället bjuds skaffar jag mig Hep Stars skivor utgivna på Olga Records. På omslaget till en av dem lutar de sig nonchigt mot en äkta Cadillac. 

Kunde det bli coolare? Inte i mina tonårsögon. 

Häromdagen lämnade Sven Hedlund scenen. Via Värnamo lasarett. (Källa: Expressen) För gott. 

"Ännu en", skriver jag till C,  min kompis ända sedan 60-talet och gitarrist i vårt band Two Good Reasons. (Se gärna Rock 'n' Roll Magazine nr 8/2022.) När är det vår tur? Vi är ju också fyrtiotalister som Svenne. Han några år äldre. 

Riktat till mig själv och alla andra: Lev! För satan, lev! Innan det är för sent. Sjung med: "Yea, Cadillac ...Woah Cadillac!"

Foto: (c) Niklas Sandström (Aftonbladet)

Om detta må vi icke tala

 

Fotot ovan är hämtat ur Berliner Zeitung 6 juni 2021 och visar utgrävningar på Freie Universitäts (FU) campus i Dahlem, Berlin. Hur det uppdagats att det rymdes människorester i marken, det har undsluppit mig. 

Ganska snart föddes tanken hos utgrävarna att dessa rester skulle kunna kopplas till Auschwitz- Birkenau.

I Dahlem låg nämligen det rasbiologiskt impregnerade institutet för Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik. Huset står kvar. Det förnäma Dahlem, överträffas nog endast av Wannsee, förskonades från bomber. Minnesplatta på det forna institutets vägg. 

Jag har passerat det många gånger. Vid ett tillfälle kunde jag inte hålla mig, utan dristade mig till att kliva in utan att först knacka på den tjocka porten, som för övrigt var olåst. 

Numera inhyser huset en universitetsinstitution utan rasbiologisk koppling. Ingen sträng portvakt som annars i officiella tyska byggnader. Misstänksamma blickar riktades mot mig. Som om det anades varför jag rörde mig i huset. Samtidigt undrades över mitt uppsåt.

Institutet var nära kopplat till Joseph Mengele och de under hans ledning grymma experimenten på fångar. De rester som dök upp på campus bekräftades också efter omsorgsfulla efterforskningar ha sitt ursprung i Auschwitz. 

Medarbetare till Mengele har vittnat om hur de regelbundet skickade försändelser med mänskligt "material" till Berlin.*

För att användas i medicinsk forskning. Jag har för mig att dylik forskning baserad på Mengeles vidrigheter, framförallt med inriktning mot cancersjukdomar, pågick ända in på 70-talet. 

Avbröts när det kom till allmän kännedom att "preparat" från Auschwitz förvarades i huset.

 

Pinsamt med detta upptäckande för FU. En drivkraft bakom studentrevolten på 60-talet, med FU som bas, var att påvisa alla övervintrande, ostraffade nazister inom statsförvaltningen. Högt upp inom densamma, till och med nära förbundskanslern. Inte visste revoltörerna om deras eget campus mörka, underjordiska hemligheter.

Min uppfattning är att universitetsledningen snabbt försökte tysta ned det hela. När jag sommaren 2021 rörde mig på campus såg jag inga spår av utgrävningarna. 

I de forna diktaturländerna må tystnad äskas. Men marken, underjorden (på tyska "unter Tage"), lyder inte. I Spanien massgravarna efter inbördeskriget på 30-talet, i Tyskland spår av dödslägren i Tredje riket. 

För att citera en anonym lägerfånge: "Se nazismen utanför dig, sök nazisten inom dig."

* Se Miklos Nyiszli: Jag var Mengeles patolog (2022, först utgiven 1946).

Åter men inget varmt välkomnande

"Senare skulle de säga att de ingenting visste ... Och ännu senare att alltsammans var lögn." (Hédi Fried)

Jag läser nyss bortgångna Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv (1992) och tas av den välskrivande författaren till ett Europa som en gång var. Paradise lost. Den plats, Sighet i Rumänien (tillhörde Ungern 1940-44), där Fried växte upp tycktes på sidan om världen. 

Skyddad mot krig och ondska. Livet gick sin gilla gång. Vardagliga rutiner häktade i varandra. Människorna var lyckliga. Bekymmerslösa. Drömde. Framtidsplanerade. Bildade familj.

Men dylika, fredade platser existerar förstås inte. I radion hör de gaphalsen i Berlin orera och hota. Men han förefaller dem långt borta. En illusion. Avståndet krymper. Terrorn trappas upp.

Familjen Szmuk, Hédi och hennes närmaste, förpassas tillsammans med alla Sighets judar till ett upprättat getto. En tillfälligt uppehälle under svåra förhållanden. Men det skall bli värre.

Ty därefter väntar Auschwitz, som de aldrig hört talas om, med bolmande krematorieskorstenar. Selektionen på rampen. Att den selekterande mannen i elegant SS-uniform och välputsade, blanka stövlar heter Josef Mengele är de selekterade obekant. 

Frieds föräldrar mördas i Auschwitz. Eftersom hon bedöms vara arbetsduglig förflyttas hon efter en kort tid till det krigshärjade Hamburg för tvångsarbete. Året är 1944. Tusenårsriket sjunger på sista versen. De allierades bombplan utlöser flygalarm flera gånger i veckan. 

Till en början arbetar Fried i en fabrik tillhörande Oskar Schindler (klart man tänker filmen Schindler's list, 1993). Någorlunda drägliga förhållanden jämfört med dem i helvetet Auschwitz-Birkenau. 

Men snart upptäcks att Fried är judinna, ingen "vanlig" tvångsarbetare bland fransmän och andra. Drägligheten upphör.

Fried betecknades "Förintelseöverlevare". Hon fick ett långt liv, blev 98 år. Ofattbara skräckupplevelser med sig på livsresan. 

Vad med alla dem som undgick att deporteras till något läger? Alla som "ingenting visste"? 

Jag reagerar speciellt på en händelse i boken. När ryktet går att Frieds familj skall skickas iväg erbjuder sig en "vänlig" grannfru att tryggt och säkert förvara deras värdesaker tills de är tillbaka. Inga sådana är nämligen tillåtna att medföras av de deporterade. 

Naturligtvis är grannfrun ute efter att sno sakerna. Vilket Frieds föräldrar inte misstänker. De tror henne enbart om gott. Hur kunde de föreställa sig något annat? Erfarenheter av många års trevligt och hjälpsamt umgänge talar emot.

Jag har läst många skildringar av och om överlevare. Kanske den starkaste nobelpristagaren Imre Kertézs Mannen utan öde (1975). Även i hans självbiografi förekommer till synes goda grannar man umgåtts och trivts tillsammans med. 

Men som när kriget är över och lägren tömts helst ser att de fasorna överlevande aldrig återvänder. Kertézs tas inte välkomnande emot med öppna armar och glada miner, tvärtom. Han stör med sin blotta närvaro. 

Bäst om judarna aldrig mer dyker upp, så att de som "ingenting visste" kan sno deras saker, flytta in i  lägenheterna, utnyttja situationen till egen fördel. Var och en sig själv närmast. Medmänsklighet och humanitet, vem vinner något på det? Välviljans mask är kastad.

Jag minns när vi besökte det forna gettot i Budapest. Mer än femtio år efter andra världskrigets slut. Känslan av obehag. De elaka blickarna från de boende. Som om de genom oss påmindes om vad som utspelats i området. När glömska påbjudits och vårdats.

Hur vi kan vara så gemena mot varandra! Upprätthålla en tillfällig, falsk gemenskap som gömmer gemenhet. Utan dem som "ingenting visste" inga läger. Ingen förintelse.   

Ni behöver inte tro mig!

Helst stannar jag hemma på holmen vid sidan om världen och amatörfilosoferar under skyarna. Att kliva runt bland slocknade själar med tomma ögon i butiker i Gefle city, Åhléns och andra plastiga konsumtionstempel, är att förlora sig i uppgivenhet och misströstan. 

Alla dessa förslavade och tillknycklade bekommer mig illa att se. På tungan "inlärd hjälplöshet". Jag är medveten om att begreppet kan klinga nedlåtande. Men jag använder det tolkande och beskrivande, utan alla moraliserande, fördömande anspråk. (Upphovsman: Martin Seeligman.) 

Enkelt uttryckt: vi håller tillbaka, omyndigförklarar varandra. Fabrikstyranniets lydiga barn. En barndom som förblir.

Fullt med allsköns julprylar, en hel del Made in China. Tack och lov ännu inte utlagd tortyrmusik med Adolfsson och Falk, Triad och allt vad plågoandarna heter. Och som alltid får mig att tänka: vad är det egentligen för fel på kinesisk dropptortyr? 

Minns i november, månadens sista dag, den ljuva september. Nå. Julhandeln, hysterin, är sedan ett bra tag igångsparkad. Kollektiv köppsykos stimuleras, nödvändigt med nyanställningar samtidigt hos kronofogden. Alltfler panka undersåtar.

Glömmer aldrig, om än inte det exakta året, en julskyltning i Flensburg. Men då snackar vi Tyskland och riktiga grejer. Det jag möts av i Gefle verkar, vad skall jag säga, mest pliktskyldigt. Ingen större glädje eller entusiasm bakom. Kanske en kollektiv året runt-känsla.

Något eller någon har lagt sordi, stulit löken från laxen. "Inflationen" som spökar? Kriget? Putin? "Elkrisen?" SD? Välj själv. Men inte är det som vanligt. Försök inte inbilla mig det. 

Jag minns år då sinnesstämningen lättades markant av att det lackade mot jul. Jag tyckte om att knalla runt i butikerna. Helst kvista ned till Berlin, omslutas av kvalificerad julskyltning. Doften av Glühwein och rostade kastanjer utmed Unter den Linden. Stämning!

Som att flyttas in i Barndom i Berlin av Walter Benjamin. Vem har - på rak arm - skrivit innerligare om Berlin, fångat dess själ, än Benjamin som nazisterna tvingade i landsflykt?  (https://www.adlibris.com/se/bok/barndom-i-berlin-kring-1900-9789197905787) 

Förutom David Bowie - berlinare föds man inte till, det blir man - i Where are we now?  Den som inte ryser  och får ståpäls av att höra denna ljuvliga, nostalgiska kärleksförklaring till Bowies Berlin är redan jordgubbe. (https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4)

Nog ser jag fram emot, det sticker jag inte under stol med, att första december återknyta kontakten med skrothandlare Albert Karlsson, sonen Herbert och hästen Herkules på Skolgatan 15 i Göteborgs Haga. Tradition sedan långt tillbaka. Ett måste. Jag räknar ner.

Gudskelov finns de på Öppet arkiv hos SVT.

Njutningen i att förflyttas tillbaka till det levande Haga, befolkat av kreativa men även vinddrivna existenser, som jag hann uppleva innan det gentrifierades och ockuperades av folk med flis i "bostadskarriärer". Fy fan, förlåt min franska, för "samhällsutvecklingen"! 

Stenöken numera, atmosfär och trivsel borta med spekulationsvurmen. Det Haga jag upplevde finns inte mer. Har sällat sig till gentrifieringens offer i stil med Stockholms Söder, Prenzlauer Berg i Berlin och Köpenhamns Vesterbro. 

Nå, vilken europeisk stad kan konkurrera i juletid med mångas älskade Berlin? "Ni behöver inte tro mig", som Persbrandt väser fram i den fåniga reklamen för 365bet. Jag lånar formuleringens andemening. Åk till Berlin och se själv!

PS. Säg den julefrid som varar. I ett obevakat, fort gick det, ögonblick när jag råkade titta bort, det vill säga i min mobil, stals min tämligen nya laptop. Detta skrivs på en äldre modell, flera tangenter saknas. Morr!

Foto på Unter den Linden: (c) tyskland.nu

Men vad är det karln säger!

Hur skall fenomenet förstås, ringas in? Det är ju inte fråga om direkta osanningar, "fake news" säger man nuförtiden, och som fick härdade journalister att mitt under en presskonferens i Vita huset spontant utbrista: - Men ni sitter ju och hittar på, mr President! 

Bekymrade inte forne B-skådespelaren Ronald Reagan det minsta: - Mina väljare vet vart jag vill komma.

På en högskola norrut hade jag en rektor som uttryckte sig fullkomligt obegripligt. Kastade in ett och annat modeord eller en anglicism att krydda soppan med. En kollega spelade en gång under ett personalmöte i smyg in svadan och transkriberade den ordagrant rakt av.

Det var i skrift ännu mer obegripligt, omöjligt att bringa någon som helst reda i ordmassan. Jag tänkte tyst: är det, efter att ha gått managementkurs, en "modern" ledningsstrategi han tillämpar? Vi underställda skall sväva i ovisshet om vad han planerar.

På en högskola söderut fanns under samma tak som undertecknad en forskningssekreterare  som lät  likadan som rektorn. Drapa på drapa utstöttes som i bokstavlig mening var komplett obegriplig. Det enda vi kunde göra var att hjälplöst skaka på huvudet åt den verbala gröten.

I SVT 26 november hör jag Johan Pehrson intervjuas efter att officiellt ha valts till ny partiordförande. Partiet är splittrat i synen på samarbetet med SD. Inte blev det bättre efter Pehrsons hätska utfall mot SD inför partikamrater i Sandviken. 

Vad tycker han egentligen? Att vara liberal är att vara kluven, som företrädaren på partiledarposten, Gunnar Helén, sa?

Jag lyssnar med spetsade öron till vad han säger i intervjun, försöker verkligen begripa. Men det är omöjligt. Jag kommer genast att tänka på de ovan anförda exemplen på - ja, vad?

Vad de tre personerna har gemensamt är att de, medvetet må jag antaga, uttrycker sig på ett sådant sätt att det inte går att nagla fast dem vid någon ståndpunkt. 

De glider undan, gömmer sig bakom ordkaskaderna, gör det svårt att förhålla sig för den som lyssnar. Mumbojumbo? Bludder? Pladder? Nja. Värre än så, min misstanke. 

Pehrson strävar inte efter att vara tydlig. Beträffande SD säger han en sak, sedan en annan. Strävar inte efter att kommunicera så att ett samtal kan uppstå. Jag finner inga klara argument att bemöta, det är hit och dit - som att brottas med en inoljad. 

Och en sådan samtalssaboterare är inte bara partiledare, han är statsråd. Med skolan som hjärtefråga.

Samtidigt som jag skriver detta får jag veta - känns som ett tecken mot bakgrund av de icke-kommunicerande - att Hans Magnus Enzensberger, vän med Lars Gustafsson och en av mina husgudar, är död. Han som efter nazismens antiintellektuella mörker spred stilistiskt ljus. 

En bärare av den kommunikativa redlighet som var landsmannen Jürgen Habermas ideal, enligt honom en demokratins grundsten. Förvisso inte genomsyrande den verbala praktik Pehrson och andra utövar.

Bild: (c) Deposit.Photos

"Dom heter ofta något konstigt"

Nu tjötas det i statsmedierna om att Johan Pehrson tagit bladet från munnen och öppet talat illa om samarbetspartnern SD inför partikamrater från Sandviken. Inte intresserar det mig särskilt mycket. 

Men man kan ju undra om han i sin enfald trodde att han talade för obrottsligt lojala kumpaner som kniper i alla väder. Icke minst i kontakten med skandalhungrig press.

Eller sa ha det han egentligen tycker - i ett vad han trodde obevakat ögonblick långt från huvudstaden? Ingen tunga som slant. Eller var det ett listigt, dubbelsidigt drag från rådgivarna: håll SD-kritikerna inom partiet lugna samtidigt som Tidö-avtalet gäller. Var kluven!

Inte vet jag, men inte blir jag klokare av att lyssna på den där Pehrson. Någon stor talare eller god retoriker är han inte. Stapplar sig verbalt fram, krånglar in sig, kläcker ur sig plattityder. Älskar säga "sött och salt" om förhandlingar. Låter som en godispåse.

"Liberalerna" kallar de sig numera. "Folkpartiet", säger jag. 

I Sandviken var alla, ja nästan, socialdemokrater. Läraren i historia på gymnasiet, utrustad med punschnäsa och fluga som skrattande inför oss elever kallade socialdemokratiske handelsminister Lange "fula gubben", var höger. 

Jag tog illa vid mig, men sprang inte kränkt, som var och varannan är nuförtiden, till rektorn och anmälde honom. Sa dock inget till mamma. Bäst så. Hon satt i styrelsen för Hem och Skola. 

Folkpartist var någon enstaka lärare. Eller egen företagare. Ej sprungna ur de kollektivanställdas led.

"Dom heter ofta något konstigt", visste min mamma, en socialdemokratins dotter. "Det är nog taget." Hur kunde man bara vara något annat än socialdemokrat? Obegripligt i hennes röda ögon.

När min syster kom hem med en käresta som läste Expressen fick mamma nästan spader. Det gjorde man bara inte. Och när jag började medverka på kultursidan i Gefle Dagblad var det inte populärt. Svika Arbetarbladet! Och Rörelsen.

Samarbeta med en redaktör som var oorganiserad! Vad hade hänt med sonen! Var det Uppsala och universitetet som satt griller i skallen på honom? Bäst om han stannat hemma på bruket.

Nå, den där surrkusen Pehrson ger jag inte mycket för. Folkpartist eller icke. 

Bild: (c) Markus Oscarsson