När jag avslöjade att jag skulle åka till Linköping för att i egenskap av gammelmorfar (!) träffa den lilla nytillkomna, fick jag genast höra: "Men hur vågar du åka dit, med alla explosioner och skjutningar?" Samma reaktion brukar utlösas av mina resor till Malmö.
Det är som om Sverige förvandlats till en mardrömsversion av Vilda Västern. Och det bästa vore att stanna hemma bakom låst dörr. Inte utsätta sig. Ingen går säker. Men inte ens hemmet är fredat, har det ju visat sig. Mardrömmen stannar inte utomhus.
Väl på plats i den stad där Tage Danielsson föddes skjuts det för att döda både i grannstaden Norrköping och i Linköping. I det senare fallet i Berga, ganska långt från där mina släktingar bor.
Avståndet går att använda för att hålla det otäcka borta. Det drabbar någon annan. Vi klarade oss även denna gång.
Och det är väl så vi gör, skjuter (!) det otäcka och skrämmande ifrån oss. Det organiseras inga protester mot det utbredda våldet, eller mot statsledningens oförmåga att bortom fal retorik få bukt med det.
I vårt förhållande till våldet väljer vi den individuella lösningen. Har bara jag klarat mig så har jag. Men det är knappast någon trygghetsskapande lösning. Ängslan för att oförskyllt drabbas viker därför inte undan.
Grannen Danmarks regering har tröttnat på att få in kriminalitet från Sverige och tar den blågula statsledningen i hampan, samtidigt som gränskontroller på nytt införs. Omyndigförklarar dem som förväntas skydda oss.
Professorn i tankeformernas
Saker och ting kommer av oss att uppfattas som normala, det kan inte vara på något annat vis.
Om det så gäller bruksanda eller våldet i samhället.
Normalisering betyder både avtrubbning och anpassning. Jag frånhänder mig allt ansvar som inte handlar om mitt eget öde. Eller mina närståendes.
Jag har vistats en hel del i Sydafrika med gated communities och patrullerande väktare dygnet runt. Första gången i landet reagerade jag på det och att jag bestämt uppmanades inte lämna bostaden efter mörkrets inträdande.
Det kändes som att sitta inlåst på anstalt. Men sedan vande jag mig, det blev normaltillståndet att låta sig kringskäras, inte kunna röra sig fritt. Inget att fundera mer på.
Jag har pratat om att det sker en sydafrikanisering av Sverige. Samma grova våld, samma kriminalitet, här som där. Men vi gör inte som sydafrikanerna, beväpnar oss, tar lagen i egna händer, i övertygelse om att polisen förlorat sitt våldsmonopol och att politikerna är hjälplösa.
Kanske bara en tidsfråga innan det sker även här.
”Världen förändras inte av sig själv”, läser jag på Kårhuset Kollektivets vägg mitt i stan. Så sant.
Foto: Aftonbladet
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-16/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar