Jag vågar nog påstå att jag sett alla Ken Loach´s filmer. Varenda gång berörts av hans radikala tilltal på vita duken. Han tillhör mina stora favoriter bland samtidens regissörer. Med starkt socialrealistiska och samhällskritiska filmer som Jag, Daniel Blake (2016) och Sorry We Missed You (2019).
Alltid på arbetarklassens sida, utan att det blir plakatpolitik eller proletärromantik av det. Med skådespelare som direkt hämtade från vardagsverkligheten. Inga amerikanska, ansiktssläta ”skyltdockor”.
Sorry We Missed You fångar den växande gigekonomins grymhet på kornet. När du förväntas vara stand by tjugofyra timmar om dygnet, mobiltelefonen måste alltid vara på. Totalt utlämnad till arbetsmarknadens godtycke.
Ingen som helst anställningstrygghet, daglönarsystemet har återuppstått och var är facket? Förödande effekter på hälsa och familjeliv.
Loach hyser, om jag förstått det rätt, sympatier för trotskismen. Hans film Land och frihet om det spanska inbördeskriget, med sin skarpa kritik av stalinisterna, hur de enligt filmen inifrån målmedvetet splittrade folkfronten mot Franco, beskylldes på sina håll för ensidighet.
Jag har sett filmen flera gånger, dessutom fördjupat mig i samma inbördeskrig. Nog har Loach sina poänger, men bilden av varför folkfronten förlorade detta blodiga krig, som drog till sig frivilliga från hela världen, kan nyanseras.
Länge har jag velat se hans senaste film The Old Oak (2023). Namnet på en sådan där typisk, gammal brittisk pub i ett gruvsamhälle som föröddes av Thatcher i hennes klasskamp mot de militanta gruvarbetarna.
Kolgruvan lades ned, av en blomstrande working-class community blev ett spöksamhälle utan framtid och hopp.
Arbetslösa män hänger dagligdags på puben, försöker dränka sin besvikelse i pints. Och letar syndabockar att skylla sitt bittra öde på.
Äntligen kan jag se filmen, gratis, på Cineasterna. Men lite av en besvikelse blir det. Syrianska flyktingar ankommer den lilla staden i norra England. Möts av rasistiska tillmälen från invånarna.
Men så kommer någon på att man ska laga mat tillsammans, den vägen lära känna varandra. Utan att kunna prata med varandra, språklig förbistring råder. Matlag, som under den stora gruvstrejkens tid. Först maten, sedan moralen, som Brecht skrev.
Jag kan förstå Loach, anar hans kroniska förtvivlan över hur de undertryckta ger sig på varandra istället för att sluta leden och ta gemensam strid mot överhet och makt. Samma visa som på 80-talet, när ”scabs” förgiftade och bröt sammanhållningen.
Loach, jag dristar mig till att sätta en femma på att hans alter ego är den varmt medmänskliga pubägaren som sliter som en hund för att få det att gå ihop och har allvarligt funderat på självmord, vill visa hur solidariteten konkret kan se ut i praktiken.
Det känner jag stark sympati för. Han vill demonstrera att solidariteten går över etnicitetsgränser, övervinner främlingshat och räddhågad småskurenhet. Bara de som rids av det senare vill, lägger manken till.
Filmen känns inte, vad ska jag säga, riktigt trovärdig. Annars Loach ́s adelsmärke som filmkonstnär. Den berättar, förbaskat hantverksskickligt som alltid, om Loach ́s vackra dröm om hur det skulle kunna och borde vara i en migrationens gränslösa, senkapitalistiska värld.
Han släpper socialrealismen. Hans främsta tillgång.
Men hjärtevärmande är filmen på sina ställen. I en iskall samtid. Varför kunde det inte vara så här "enkelt"?
/Även publicerad på lindelof.nu 2024-08-05/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar