När jag skulle ta studenten 1968, samma månad som de franska studenterna revolterade under röda banderoller, tjatade ihärdigt mina föräldrar, så fort de hann, om att jag måste klippa mig.
För att "se ut som folk" vid detta celebra tillfälle.
Jag stretade emot, frontman i ett rockband och "behövde" det långa hår som var obligatoriskt musikermode då.
Det slutade efter mycket gnat och tjat med att mammas timida hårfrisörska fru Mörk, under den förras stränga övervakning, klippte mig. Inte så mycket, egentligen bara topparna, ändå för mycket i mina ögon.
På foton från examensdagen ser jag inte glad ut. Jag har slängt dem. Föga minnesvärda.
Studentmössa införskaffades fem i tolv, fel storlek eftersom Sandegårds klädbutik i Sandviken nästan sålt slut på alla. Påminde om en för liten kapsyl på för stor butelj. Jag hade i tonårstrots och för att avvika vägrat både klippning och mössa. Stretade emot så länge jag orkade.
I Sandviken fanns en frisör som hette Svahn. Givet att det busringdes. "Är det Svahn på Köpmangatan? Ja. Ut och flyg, då!" Och så snabbt på med luren.
Pappa, alltid välkammad med pomada i det svarta håret, och jag gick tillsammans och klippte oss hos honom. Förmodligen fick vi rabatt.
En gång knallade jag av okänd anledning dit ensam. För att snagga mig inför sommaren.
En ung, nyanställd och skönlockig medarbetare vid namn Blom (hade alla frisörer korta efternamn på den tiden?) tog sig an mitt barr.
Vi konverserade om fotboll och stadens stolthet SIF (Sandvikens IF för den okunnige). En småputtrig, trevlig stund där i frisörstolen.
Väl hemma igen fick pappa ett utbrott efter omedelbar besiktning av sonens frisyr: "Men hur fan ser du ut!" Missnöjd med snaggningen. Jag förstår än idag inte varför. Minns inte om han ens uppgav det. Var håret för kort, eller för ojämnt klippt? Vad hängde han upp sig på?
Släpade med mig till salongen, skällde efter noter ut den stackars medarbetaren som blossande röd om kinderna stammade fram något ohörbart.
Om jag ändå kunde sjunkit genom jorden! Allt utspelade sig med mig generat hukande vid dörren. Pinsammare kunde det inte bli. Inte osannolikt att mitt genom livet bestående utseendekomplex grundades i samma stund som farsan ryckte ut med svavelosande ord.
Det har hänt att min närstående klippt mig. Med en proffsig apparat införskaffad för dyra pengar. Argumentation startande med "hur mycket ska jag ta?" har varit legio. Jag har önskat kortklippas så mycket som det bara går.
För att likna min husgud Michel Foucault. Kal som en golfboll på skulten.
De senaste gångerna har jag till seniorpris klippt mig hos en kvinna med iranskt ursprung som tillsammans med en landsmaninna övertog Gefles äldsta frisersalong. Och med det alla attiraljer, all inredning från anno dazumal. Det känns som att på nytt gå till Svahn.
Hon är barsk, säger knappt någonting medan hon snabbt med hårda händer tar sig an mig.
Hon har dock tinat upp något de senaste två tillfällena. Men tystnaden mellan oss består. Jag vågar inte framföra hur jag absolut vill ha det. Hon klipper ändå som hon tycker.
"Vill du ha vax i?" För att kunna kamma håret bakåt, det hår som envist strävar framåt och vägrar lyda. "Nej, jag använder inte det." Hon har i vax.
I Iran tillåts inte en kvinna klippa en man. Om vi vore där, skulle moralpolisen genast knacka på, förmodligen arrestera henne. Runt halsen bär damfrisörskan ett stort kors, signalerar att hon är kristen. Har hon flytt det islamistiska landet och mullorna?
Jag skulle nyfiket vilja fråga henne om det och mycket annat. Men något i hennes ansikte gör att jag inte törs. En av alla starka kvinnor jag mött i mitt liv. Inte den första med sax i sin hand.
Överst suddigt, beskuret foto. På kyrktrappan 1968 års abiturienter. Ekstrand står där med mustasch, långt (!) hår och på tok för liten studentmössa.
Även publicerad på lindelof.nu 240824
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar