Jag skriver så ofta om Bruket och inte minst om min framlidna, mot socialdemokratin obrottsligt lojala mamma Greta, att jag befarar att folk kan tycka att jag tjatar om samma sak gång på gång.
Men jag påminns, för att försöka försvara ett återkommande ämnesval, hela tiden om min uppväxt på 50- och 60-talet i Sandviken.
Det kan förhålla sig så att någon tar upp den i den etnologiska och idéhistoriska litteraturen, med tongivande namn som Ronny Ambjörnsson, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, förekommande idealtypen ”skötsamme arbetaren”.
Jag ser genast framför mig mina manliga släktingar, som aldrig anmälde sig sjuka - fattas bara. Plikttroget cyklade de ner i Verket, varje dag.
”Skötsam” var både ett honnörsord och en självklarhet i den socialdemokratiskt impregnerade arbetarklass jag härstammar från.
Man arbetar ”i sitt anletes svett”, gör rätt för sig, ligger inte samhället till last.Eller så nämner någon mitt rödvita favoritlag, Sandvikens IF. Åren flyr och jag är tillbaka på klassiska Jernvallen där matcher spelades under fotbolls-VM 1958.
Verkets blåsorkester tutar, blågula flaggor fladdrar på höga stänger, spänningen stiger inför avspark.
Jag går igång. Man kan ta Ekstrand ur Sandviken, men inte Sandviken ur Ekstrand.
Jag tror att det i allt väsentligt handlar om tillhörighet. En förlorad värld. Brukets mynt hade två sidor. Konformitet och utslätande anpassning den ena. Gemenskap, från vaggan till graven, den andra. Familjen och släkten i centrum. Vardag som helg.
Först på gamla dar, usch vad trist det låter men det är sant, har jag med stor saknad insett det senares betydelse.
Politiskt saknar jag sedan länge tillhörighet. De korrekta och rättänkandes samtid är inte min. Jag känner inte igen dem som kallar sig ”vänster”. Så långt från min ”68-hållning”.
Nå, den politiska ensamheten kan jag bära. Jag orkar leva med att jag är ”politiskt arbetslös” som Elof Luspa uttryckte det en gång uppe i Puoltikasvaara.
Värre med den existentiella.Om Sandviken och Bruket är en käpphäst (den litterärt begåvade sociologen Johan Asplunds begrepp för att tankemässigt sitta fast), är döden en annan.
Jag ordar ofta om döden, har kroniskt svårt att förlika mig med det oundvikliga. Anar hela tiden liemannens osynliga närvaro, när generationskamraterna en efter en går. Senast Nationalteaterns Ulf Dageby.
Snart bär det av till Nordjylland, fyra veckor invid Vesterhavet väntar. Gummistövlar införskaffade, för de dagliga morgonpromenaderna i det öppna landskapet.
Om så höstregnet piskar mot rutan, vinden viner runt husknuten, de hårt väder varslande svalorna söker skydd under taknocken.
Planen är att ännu gång skriva om den tyske allkonstnären Joseph Beuys. Med siktet, djärvt så det förslår, inställt på att få texten översatt till engelska.Skrivandet är min livboj. Så är det bara.
Bild: Nauticum Shop
Även publicerad på lindelöf.nu 240826
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar