Det långa liv som mig av en högre makt förunnats, med särskild betoning på uppväxten i ett själen tuktande brukssamhälle, där det inte var tillåtet att bara känna lite hursomhelst, har lärt mig att jag har rätt till mina känslor. Är de där, så är de. Basta.
Om den förra skulle jag tidigare prompt ha kastat ur mig "befogat klasshat", lät i mina öron både tjusigt och progressivt.
Om den senare "av kärlek framkallad". Nog låter det vackert och litet 1700-talsaktigt à la den sig själv mördande superromantikern Heinrich von Kleist? Eller Arvid Stjärnblom i Hjalmar Söderbergs bitterljuva, självbiografiskt baserade, roman "Den allvarsamma leken".
Eller så skulle jag ha trixat till det som under mina akademiska år i lärdomens stad. I universitetets salar förväntades man att göra just detta. Vrida och vända på saker och ting - "problematisera" - tills man blev nästan snurrig på kuppen.
Ju krångligare, desto bättre. Som om torr begreppsanalys kunde upplösa starka känslor.
Angående svartsjukan ("stundom ett försiktighetsmått" enligt August Strindberg), ett otäckt ord, minns jag från den sexuella lössläppthetens tid att svartsjuka fick man absolut inte känna. Småborgerligt ägandebehov. Fy och skam. Du kan inte äga någon annan.
Mot samtiden lojala människor led alla helvetets kval, när de försökte att surfa på en urspårad tids promiskuösa våg. Uppträda "frisinnat" och "tolerant" som man förväntades att göra, knipa fast det sved och gjorde ont i hjärtat.
Få, vågar jag påstå, lika övertygat utåtagerande som aktörerna i Pedro Almodóvars hämningslösa filmer efter Franco.** Måste tillägga, som inbiten hetero, att han aldrig tillhört mina favoriter bland regissörer, förutom hans självutlämnande film "Smärta & ära".
Nå, även "Allt om min mamma" förtjänar väl att nämnas, där de skamliga massgravarna efter inbördeskriget förekommer i handlingen. Äntligen en politiskt radikal gest från regissören!
Känslans fiende är förnuftet, denna överkucku. (Det där med "emotionell intelligens" har jag inte orkat sätta mig in i, tårta på tårta?) Ännu mer normer och socialitetens inhägnande krav. Man måste ju fogligt anpassa sig om man ska få ingå i den sociala gemenskapen.
Känslans fiende är förnuftet, denna överkucku. (Det där med "emotionell intelligens" har jag inte orkat sätta mig in i, tårta på tårta?) Ännu mer normer och socialitetens inhägnande krav. Man måste ju fogligt anpassa sig om man ska få ingå i den sociala gemenskapen.
Typ får i en hage.
Andra människor riskerar därmed, det blir konsekvensen, att ställa sig i vägen för bejakandet av mina känslor. Så välja gemenskap, om än falsk och ytlig sådan, tiga för att få "vara med", eller erkänna känslors autenticitet? (Fint ord, jag kan jag med.)
Länge tillhörde jag dem som kniper om sina känslor, jag svek mig själv. Slut med det. Jag känner både avundsjuka och svartsjuka. Och tänker inte försöka att "arbeta" bort eller förneka någon av dem. De utgör drivkrafter, alstrar energi.
* I boken "Tio Guds bud reinvented" (2012) vände konstnären Erling Öhrnell och jag på budorden. Avundsjukan "försvann", inte svartsjukan.
** Passar på att rekommendera den sevärda dokumentären på SVT Play: "Antonio Banderas och Almodóvar".
Bild: Edvard Munch, "Svartsjuka". Wikipedia
Spännande text, bäste Lasse. Jag tror kanske inte det är så långt mellan känslor och realitet. Kaos är granne med Gud? De känslor du nämner ligger ofta nära det mer konkreta begreppet rättvisa. Själv brukar jag ofta checka av mina (negativa) känslor, i den mån det går, utifrån rimlighet och rättvisa. Ofta, i alla fall för mig, har känslor sin grund i orättvisa. Sedan finns ju känslor åt andra hållet, glädje m.m. De checkar man ju inte så ofta av men de kan ju också ha sin grund i skadeglädje, en orättvisa som gynnat mig etc.? Men oftast handlar de ju mer om någon form av kärlek till någon eller något man älskar. Om Bajen vinner är jag ju lika glad om det sker på ett snyggt sätt eller om det sker tack vare t ex ett domarmisstag. För utifrån ett rättvisetänkande vet man ju att det där med misstag för det mesta jämnar ut sig över tid.
SvaraRaderaTack för dina intressanta blogginlägg./Pedro
Tack, bästa Pedro! För uppmuntran och för, som alltid, kloka synpunkter. Vissa känslor som jag hyser, störs jag av. Ville bli kvitt dem, utan att jag lyckas. Framför allt känslan av förnärmelse. I en mening är jag långsint, det är ofrihetsskapande. Men, det är inte andra som gör mig ofri, det gör jag så bra själv.
SvaraRadera