Lås in fanskapet och släng bort nyckeln!

Det är inte ofta vi ses IRL, i verkliga livet. Vi brukar med ojämna mellanrum, det kan gå riktigt långt mellan gångerna, stöta ihop när hon är på väg till garaget, jag till "sorteringsboden" eller vad sjutton klimatextremisterna kallar det gamla, hederliga soprummet nuförtiden. 

Tillfällets spontana oplanerade möten, naturligtvis de allra bästa. Jag blir alltid glad av att stöta på I och det har jag inte försummat att framföra till henne. Hon livar upp mig där jag existentiellt lufsar omkring, grubblande över om det finns någon mening med det hela.

Hon är rak i sin kommunikation, kanske inte lika rak som en Autobahn med fri fart, men inte långt därifrån. Och det är befriande. Svenskar i gemen är ju inte sådana. Detta tröga, surmulna folk. Blicken i backen, knytnäven gömd i byxfickan, förslavade varelser. 

Håller inne med vad de tycker, lider av verbal förstoppning. Det tvingar fram gissningar. Ännu mer osäkerhet.

Silence is golden. Jag är, har tjatat om det nästan till leda, uppvuxen med tystnad. Brukets signum. Kroppsspråket ordens kassaskåp. Uppväxten ett enda långt tolkningsarbete. Det värsta är att denna tystnad i smyg packades ned i mitt bagage när jag drog från Bruket. 

Hela livet har jag tvingats jobba med att försöka bryta den. Alltför lätt att återfalla. "Vad går du och tänker på?" Vresigt tillbaka: "Äh, det är ingenting." Inte direkt en intellektuellt stimulerande hållning, om man säger så.

I är djupt troende kristen och aktiv inom Svenska kyrkan. Hon påpekar alltid att utan tron skulle det inte gå att vistas i jämmerdalen. 

Jag minns vid ett tillfälle när jag på Gefle Dagblads kultursida avhandlade Josef Fritzl (bilden), österrikaren som spärrade in sin dotter Elisabeth i källaren och höll henne fången där bakom dörr med kodlås i tjugofyra år. 

Förgrep sig år ut och år in på dottern, gjorde henne gravid. Sju barn resultatet av hans incestuösa förgripanden.

Min undran i texten: kan man förlåta en sådan djävul i människohamn. Är inte mannen bortom förlåtelse - bortom mänsklig gemenskap? Har inte han, detta avskyvärda monster, för gott straffat ut sig och måste betala priset? 

I tog med sig artikeln till kyrkan för att diskutera frågan med prästerna.

Dessförinnan hade hon ringt mig direkt efter att ha läst krönikan, det föreföll som om detta med förlåtelse var något av en knäckfråga för hennes tro. Jag minns inte om hon återkom med något besked om vart diskussionen med prästerna landat. 

Och om hon i så fall var tillfreds med utfallet. I Sandviken hade det varit en icke-fråga: "Lås in fanskapet och släng bort nyckeln!" Inget att orda om. "Han är ju inte som folk."

Foto: SVT Nyheter