Ulf "Vanheden" Brunnberg, ingen favoritskådespelare vad mig anbelangar men det hör inte hit, uttryckte sig lustigt i en intervju. När han fick frågan om han hade någon ny kvinna: Nej, jag lever solo. Det är ingen som står ut med mig. Det är knappt jag gör det själv.
Jag skulle kunna säga det senare om mig själv. Om än överdrivet, förstås. Egendomlig, om jag använder det svävande ordet för att ringa in min karaktär, finner jag mig dock vara i mer än ett avseende.
Ett exempel. Om jag ramlar över en recension som sablar ned en bok eller en film, tänker jag genast att jag måste läsa boken eller se filmen.
Boken, eller filmen, måste ha något som recensenten missade eller nedtonar. Men som jag säkert skulle tilltalas av och vilja lyfta fram. Knasigt, eller hur?
Att då ge mig i kast med den tyske författaren Daniel Kehlmanns Ljusspel (2025) torde ur ovanstående perspektiv framstå som märkligt och motsägelsefullt. Översatt till vårt språk har den ju överösts med lysande recensioner på svensk botten. Inte sablats ned.
Men huvudämnet lockar mig: hur en uppburen filmregissör, Georg Wilhelm Pabst (1885-1967), gör sig till medlöpare i Tredje riket. Säljer sin själ. Klart man tänker Goethes Faust. Eller Gustaf Gründgens. [1]
Pabst, samtida med Metropolisregissören Fritz Lang och arbetade med storheter som Greta Garbo och Leni Riefenstahl, försökte att göra karriär i Hollywood, i en helt annorlunda filmmiljö än den typiskt tyska i Potsdam-Babelsberg.
Men floppade och det rejält. Och i Hollywood är man aldrig bättre än sin senaste film.
I boken, jag frestas kategorisera den "dokumentärroman", återvänder Pabst med svansen mellan benen till Tyskland och propagandaminister Goebbels som håller sin järnhand över kulturlivet.
Samtidigt som han sexuellt utnyttjar skådespelerskor - bakom sin rygg heter han "Bocken i Babelsberg".
Men med Zarah Leander går Goebbels bet. Efter ett klumpigt förförelseförsök i villan ute i Bogensee. Avvisningen förlät han näppeligen aldrig.
En afton ser jag, samtidigt som jag läser Kehlmann (svår att lägga bort) en brittisk dokumentär: Förintelsens första vittnen (2025, på SVT Play)
Den skildrar hur engelska arméfotografer kommer till Bergen-Belsen våren 1945 som just de första att bevittna grymheterna. Kriget är förlorat för Tyskland. Men lägret utanför Celle är ännu inte utrymt.
De närgående bilderna på nazismens offer, utmärglade lik som kastas i massgravar av väktare som kommenderats till det, är fruktansvärda. Varför fortsätter jag att titta? Trots att jag börjar må illa.
En spontan reflektion från teamet mitt i lägret fastnar. Vad är det för fel på det tyska folket som kunde begå detta rysliga mot andra människor?
Och alla som inte aktivt deltog i mördandet, varför ingrep de inte och stoppade det? Varför tigande och medbrottslighet? Genom passivitet legitimerande skändligheterna.
Undran omformuleras i dokumentären, i retorisk och generaliserande riktning, till vad som börjar etablera sig som en insikt, en skrämmande sådan: Kanske riskerar vi alla att bete oss som dem i Tredje riket, om bara omständigheterna är de "rätta"?
Medlöparen är vår tvillingsjäl. Eller hur det ska formuleras. Inget carte blanche utfärdat för mig. Jag har ju aldrig prövats, aldrig på allvar. Inte som Pabst. Alltför lätt att fördöma honom. Från en trygg och ohotad position.
[1] Klaus Mann ägnade sig åt det uppburna men anpassliga teatergeniet, makten tjänande, i boken Mefisto (1936).
Foto: GW Pabst (Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar