Klasskamp är inte roligt!

Att kvista ner till Skånes huvudstad har de senaste åren blivit något av ett måste för den rastlöse skriftställaren, med myror i gammalmansben och en livsmeningshungrande själ. Kreditkortet må knorra hur mycket det vill avseende det hårt belastade saldot. 

Men åter skall jag. Till det Malmö som Östen Warnerbring besjöng, hans från Fazer och andra fabriker doftande barndomsstad och där en gång Kockums varv stod.  

Tidigare en genuin arbetarstad med hamnen som en viktig sysselsättare. Fredrik Ekelund har på basis av egna erfarenheter fångat stuveriets tuffa atmosfär i boken Stuv Malmö, kom! Även framlidne Kristian Lundberg i Yarden. 

Göteborg bär på en likadan historia med varv och hamn som betydelsefulla beståndsdelar. Och min hemstad Gefle, om än i betydligt mindre format.

I det senare faller gör beslutsfattarna allt för att gömma undan att Gefle faktiskt är en stad vid havet, en plats för båtar att, såsom tidigare, ankomma. Kranar står och rostar vid inloppet. Inre hamnen skars, idiotiskt nog, av med vad som inte är en höj- och sänkbar klaffbro. 

Effektivt förvägras därmed båtar något större än en eka tillträde. Hur tänkte de skattefinansierade "folkvalda" när de tryckte ned denna bro från kaj till kaj? Förmodligen inte alls. Verkade ha "glömt" allt vad risk- och konsekvensanalys heter.

Makthavarna i Gefle måste vara svenska mästare i att underlåta att ta vara på det som förtjänar tas vara på i en stad. Kulturhistoriska vandaler. Nå, nog om detta som jag har tjatat om många gånger. Vad hjälper det. Eller andra invånares ilskna protester och namninsamlingar. 

Att strunta i vad medborgarna tycker, det är väl det som betecknas "kommunal demokrati"? Nedpräntat utan minsta ironiska avsikt.

Från hotellfönstret i Västra hamnen, i skuggan av den omdiskuterade Turning Torso och med vad som kvarlämnats av Kockums inte långt härifrån, ser jag vid klart väder bron som sträcker sig över Sundet bort mot frihetlighetens land. Fort går det att ta sig dit med Öresundståget. 

Men det var roligare att färdas "brolöst" med färja på samma vatten! Kändes mer som att åka utomlands. Kittlande. Främmande och exotiskt, med vin och öl i livsmedelsbutikerna, röd pølse och illgul citronvand. Ett annat land. 

Och ett fullkomligt obegripligt språk för andra än de infödda.

Apropå ordet rolig som betyder något helt annat på danska. En gång för många år sedan deltog jag i en konferens med arbetarrörelseforskare, de flesta rödskäggiga SF:are [1], som hölls i Rødhus Klit i Jylland, havsnära beläget. 

Utlämnat till naturen och vindpinat, särskilt om vintern. Ändå uppfriskande att vistas där bland sanddynerna. 

Semesteranläggningen, vita hus för självhushåll, fönster från golv till tak som det plägar vara i danska feriehus, den gången ägd av danska LO, förmodligen såld sedan länge. 

Apropå en socialdemokratiskt impregnerad fackföreningsrörelse. Dansk socialdemokrati är inte bättre än den svenska. Lika avsomnad och förstelnad som politisk rörelse. Mette Frederiksen en dansk kopia av Magdalena Andersson. Om än med en mer proletär bakgrund.

Två förvaltare av status quo, ledande ett parti som övergivit upproret för köttgrytorna och salongsvärmen. Långt till pionjärernas revolutionära mål för partiet. Danielsson, Palm och Kata med flera torde vända sig i sin grav.

Jag ende svensk i den pålästa församlingen i Rødhus Klit. Ombads att hålla ett inlägg. Jag var uppfylld av Sture Ring som jag lärt känna. Grafikernas klubbordförande på DN brukade verbalt dribbla runt med direktörerna på samma tidning så det stod härliga till. 

De hade inte en chans vid munhuggning med honom, den snacksalige. Att få tyst på honom - omöjligt.

Påminde om Göte Kildén, sorgligt nog död sedan flera år, och grabbarna på Volvo i Facklig

Opposition. Fruktade av de intellektuellt undermåliga bilbolagschäferna. Varje förhandling en pina för de auktoritetsbefriade Volvo-höjdarna.

När jag fick ordet drog jag frejdigt på med: "Sture Rings skildring av grafikernas kamp för jobben på Dagens Nyheter, när ny teknik skulle införas, vittnar om att klasskamp faktiskt kan vara något roligt!" [2] Där fick jag till det. Jojo. 

Men de övriga, politiskt seriösa för att inte säga gravallvarliga konferensdeltagarna, blängde minst sagt förbryllade på mig. Höjde på ögonbrynen. Vad i helvede menar svensken? Långt senare kom jag på min fadäs. [3]

Jag utgår ifrån att den pinsamma insatsen på Rødhus Klit är preskriberad. Skammens röda kinder har bleknat. Så se upp, danskjävlar (citerar von Triers Stig Helmer i Riget), snart kommer jag till København! 

Men, som jag skrev till vännen, yttrandefrihetsförsvararen Knut Lindelöf i Upsala häromdagen, det blir mer och mer en myt att Danmark är så frihetligt. Tumskruvarna dras åt i det Europa som hetsarna vill kasta ut i ett nytt världskrig. 

Danmark inget undantag att avundas från en blågul horisont. Inte längre.

[1] SF står för Socialistisk Folkeparti.

[2] Läs Sture Rings roliga (!) Typerna och den datoriserade draken.

[3] På danska betyder roligt lugnt.