Vandrande referensbibliotek

Jag skäms inte att avslöja det. Även om jag med brukssamhällets modersmjölk insöp uppmaningen "sätt inte en ära i din skam". Men finns det verkligen någon anledning till skamsenhet i det jag avser att återberätta nu? 

Skam över att jag kände mig "stor" och duktig? Kärig på sandviksmål. Äh, glöm det.

Vad jag syftar på är ett informellt korridorsamtal med en akademiskt välmeriterad kollega. Efter att ha spörjt mig om en boktitel, delgivits klart besked med författarnamn, år och allt, utbrast hon imponerat: "Du är ju ett vandrande referensbibliotek!" 

Klart jag sträckte på mig. Utan att skämmas det minsta för det. Vare sig vid tillfället eller retroaktivt. Jag var ju, för guds skull, referensstinn. Med rätt att känna mig kärig.

Det var då, det. När minnet fortfarande levererade, för att säga det på fulaste nysvenska. Numera sviker det och jag skulle tvingas gräva inne i skallens mörkaste irrgångar efter namn på författare och boktitlar - om någon mot all förmodan konsulterade mig. 

Det stannar inte därvid. Häromkvällen slet jag för att försöka komma på vad butlern i The Nanny heter. En ganska så roande sitcom om en välbeställd New York-familj. Fadern, mister Sheffield, engelsman och en pappas gosse. Tät men obegåvad. Titulerar sig "teaterproducent".

Det gick bara inte att pressa fram det, sådan ansträngning lönar sig ju heller aldrig som bekant. Och jag vägrade att göra det lätt för mig genom att införskaffa uppgiften via genvägen Google. 

Men i morse, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken men avslappnad, kom det helt plötsligt inseglande: Niles. 

Det flotta huset på Upper East Side´s herre, om än i praktiken, som när Fran Fine, hon som spelar the nanny iförd den kortaste av kjolar och krigsmålat ansikte, frågar efter hans efternamn svarar: "Det är som med Cher. Jag heter bara Niles."

När jag, uppvuxen i en hederligt arbetande, socialdemokratiskt röstande familj utan akademiska traditioner, storögd och riden av bildningskomplex, ankom Upsala och universitetet höstterminen 1968 trodde jag att man måste läsa hela böckerna. 

Noggrant från första till sista sidan. Allt annat var fuffens. 

I de först inmundigade böckerna, från den intellektuell oskuldsfulla premiärtiden i lärdomens stad invid Fyrisån, är så gott som varje rad understruken med linjal och blå kulspetspenna. Omöjliga därför att låna ut, vilket heller aldrig sker. 

Folk läser ju inte nuförtiden, påstår vetenskapliga rapporter. De föredrar att "lyssneläsa". Bekvämast så. Och att slippa tänka. 

Men, låt oss inte sticka under stol med det, med risk för att jag stämplas som en gammal, förbittrad uv: för att utveckla sin förmåga att tänka måste man läsa, och läsa riktiga böcker som ger hjärnan något att bita i. Heidegger - inte Läckberg.

Efter många års extremt flitigt läsande, bok på bok på bok på bok ("får du inte ont i huvudet", undrade försiktigt min syster), avslöjade en kollega att han aldrig gjorde det: slukade böcker från början till slut. Han skummade och plockade ut det han "hade användning för". 

Jag stirrade misstroget på honom. Men så gör man väl ändå inte! Och hur visste han vad han behövde? Till skillnad från en kvinna jag kände i Upsala saknade han fotografisk blick. 

Nämnas bör att han, fuskpellen, sedermera blev professor, om än i ett weird bindestrecksämne. (Handikapps-sociologi.)

Jag minns, det minns jag bland alla mindre trevliga saker i mitt långa liv, när vi i "röda gardet" på Sociologen "ertappade" en person som doktorerade på en avhandling om arbetslivet med att hänga på och stoltsera med referenser som han aldrig läst. Snacka om lånta fjädrar.

Efter att ha tagits på "bar gärning", under själva disputationsakten i universitetets vördnadsbjudande sal X och inför alla hans anhängare, avskydde han oss, pålästa som sjutton i hans speciella ämne, om möjligt ännu mer än han gjort innan.

Preskriberat är vårt oborstade agerande, utgår jag ifrån. Nå, hur som helst. Nuförtiden är det försvinnande få som använder Ekstrand som referensbibliotek. Wikipedia och sedan AI har gjort mig arbetslös som kunskapskälla. För att inte tala om redan nämnda Google. 

Riskfyllt att dra till med något, om jag nu skulle få för mig det, för att verka bildad och imponera. Bara att kolla (fulsvenska igen) det sagda med hjälp av någon av de ovanstående källorna. 

Apropå Google. Jag försöker, där är vi igen, komma på vad han hette, Toby någonting, en kändis nästan i klass med Truman Capote, som skrev i Vanity Fair. 

Och informerade om att det första man gjorde när man i hans innekretsar träffade en ny, obekant person var att så fort som möjligt kolla (jag försöker vänja mig) om densamme fanns på Google. Och vad som stod där att förhålla sig till. 

Framförallt om personen kunde anses viktig eller inte.

Finns man inte i Google, finns man inte. Så bäst att kolla. Apropå det. Göran Palm kallade det "ögononani" när man letar upp, sedan sitter och stirrar på sitt eget namn i spalterna.

Foto: Ett sittande referensbibliotek - boborg.se