Tidens tänder gnager

Jag fastnar i en artikel i DN (250421), märk väl för ovanlighetens skull. Eftersom det annars inte hör till vanligheterna att jag frekventerar Dagens Nonsens som vännen Gunnar Adler Karlsson döpte om de rättrognas svårtuggade huvudstadsblaska till. 

Artikelns tema, som ventileras med hjälp av forskare, är hur rösten obevekligt åldras. Både hos oss vanliga svenssons och professionella artister.

För de senare ett besvärligt problem om de har just rösten som sitt instrument. I artikeln räknas ett antal vokalister upp. 

Mariah Carey (All I Want for Christmas Is You), Tom Waits (som själv hävdat att han medvetet rökte och drack sönder sin stämma, lägg till sena krognätter, för att få den hest och raspigt cool), The Boss och flera galande celebriteter.  

Tidens tänder gnager på stämbanden, oavsett om du gör som Tom Waits eller inte. Jag kan inte låta bli att tänka Mick Jagger och ännu mer guldstrupen Tommy Körberg, popmusikens Jussi Björling, förvisso även vad gäller kroppshyddan. 

Är de två exklusivt skyddade mot röstdegenerering? Man kunde få för sig det, kanske ur önsketänkandets perspektiv. Och för att förtränga sitt eget röståldrande. 

Nå, jag vet inte om Körberg vågar skicka i väg sin röst upp mot de riktigt höga, påfrestande tonlägena i Anthem längre. Och Jagger har väl alltid låtit som han gör. Åldras inte karln? Då bortser jag från oretuscherade närbilder på hans åttioplusskrynkliga ansikte.

I den underhållande, jodå trots att det är fråga om politiskt korrekta DN, drapan berättas anekdoten om när Kris Kristofferson fick sitt allra första skivkontrakt på ett bolag i Nashville. Han trodde inte sina öron när en dirre meddelade honom det. 

Men jag sjunger ju som en groda! Jo, men en sanningsenlig (sic!), sådan. Märklig dialog. Och som om skivbolagsdirrar inte skulle prioritera den kommersiella aspekten framför "sanningen"! Sidokommentar från Elake Herrn.  

Det blev en lång inledning, men sådan är jag, en omständlig figur med en Upsala-akademikers svårigheter att komma till skott, för att tala om att jag på nytt gästar Linköping under ett par dagar. Logi, som alltid, på förnämliga Stora Hotellet mitt i stan. 

Ett traditionsimpregnerat hotell med atmosfär och det förflutnas andar i väggarna. 

Bad om ett rum högt upp, med utsikt mot domkyrkan och det torg jag aldrig lär mig namnet på. Och det fick jag (305 om någon undrar, högsta våningen). Kanon! Hotellet har insett betydelsen av gästvård.

I Linköping bor sedan många år min äldsta dotter (med barn och barnbarn), skälet till att jag reser hit. Jag vågar påstå att hon som chef på ett försäkringsbolag - notera, inget ä i stavningen för här handlar det minsann om ledarskap och inte chäfskap - gör sin farsa stolt. 

Hon praktiserar det som farsgubben försökte lära ut på sina ledarskapskurser, utan att hon därför gick någon av dem. Ibland fattade studenterna nada. (Lättare gick det med äldre kursdeltagare med yrkeslivserfarenhet i bagaget.) 

"Ledarskap startar med självinsikt. Det finns inga genvägar till ett ledarskap. Och inga genvägar till självinsikt." Vad är det för vrövl, undrade ibland de vilsna, identitetssökande disciplarna. Pluggade bedrövligt ytlig, nordamerikansk managementlitteratur.

Tillbaka till tidens tänder. Min första hustru, dotterns mor, levde senast jag var i Linköping. Nu är hon död. Konstigt att förlora en människa man umgicks med redan i tonåren. Ett helt liv har därefter passerat. En existensens vind drog förbi, svepte bort alla år.

Och så får jag veta, det gör ont, att sociologen Göran Dahl i Lund dog under påskhelgen. Vi hade kontakt från och till. Jag googlar på hans namn, finner att han var yngre än vad jag är. Flera år, dessutom. 

Foto: Taget från mitt hotellfönster i Linköping 2018, sju år sedan.