Fotografiet ovan föreställer järnvägsstationen i Sandviken (huset ser likadant ut än i dag) och uppges vara taget runt 1920. Det känns faktiskt en smula konstigt, jag finner inget lämpligare ord, att försöka föreställa sig att min morfar samma år som fotot togs fyllde hela trettio.
Och han hade då jobbat nere i Verket sedan han var tretton. Evigheter sedan. Ändå inte. Det förflutnas skuggor fortsätter att falla över mina ord.
Jag tror att morfar skickades ner, ödesbestämmande uttryckt, i Verket för att som minderårig gå skift, även nattetid (den mot bolaget i alla väder lojale företagsläkaren utfärdade med vänster hand ett intyg att pojken var redo för detta), när hans mamma avlidit.
Och fadern lämnats allena med barnen.
Tufft för honom att som änkeman ta hand om sin familj. Kunde han laga mat? När min mormor dog, klarade inte morfar ens av att koka ägg. Mormor Elin hade skött om allt som rörde hushållet i enrummaren på Bruket. Det var kvinnogöra: reproduktionen av arbetskraft.
Utan kvinnorna, deras "servande" av mervärdesproducenterna, hade Verket inte stått en enda dag. I praktiken fungerade Bruket som ett matriarkat som hölls under armarna av tåliga kvinnor.
Jag har, förgäves, försökt att ta reda på exakt hur stor syskonskaran i familjen Stake var. Och vilka som ingick.
Den ende jag säkert, nåja, kartlagt är morfar Alfreds bror Otto. Honom intervjuade jag med bandspelare när jag skrev på min avhandling om facket. [1] Han mindes storstrejken 1909.
Jag tror mig också veta att det fanns en syster i Gefle, hårfrisörska med adress i borgerliga Villastaden.
Men de övriga, de var väl flera? Och vad med morfars föräldrar? Modern, när avled hon och med vilken dödsorsak? Vem kan jag fråga? Mina frågor försvinner likt uppgivenhetens suckar ut i rymden.
Bröderna Alfred och Otto Stake var storväxta från hjässa till fot. Jag har 46 i skor, det hade inte räckt på långa vägar för dem. Brorsorna drygade ut inkomsten från Verket genom att tjäna extra som utkastare, lämplig kroppsbyggnad på båda, i Jädraåparken utanför Sandviken.
Där tjänstgjorde också min mor som servitris. Jag har sett foton på henne som vän, ung flicka i den rollen. Osäker på hur länge hon tillhörde parken. Osäker - även vad gäller detta. Trist att tvingas konstatera hur litet jag vet om de mina, vars gener jag ärvt. Längden efter morfar.
Det är som om de bortgångna vägrar att kliva ur fotoalbumens förstelning. Kommunikationen med dem genomsyras av ett postumt tigande. Foton och minnen allt hastigare förblekna, för att travestera John Berger.
Mamma begåvades med läshuvud, ville fortsätta sin skolgång, men pengarna fanns inte för detta. Det hjälpte inte att en överlärare, Hamrin (?), knallade hem till Stakes på Seegatan och försökte övertala min morfar att låta dottern få gå kvar i skolan.
Läshuvud satt på båda mina föräldrar. Båda måste nöja sig med kort skolgång, trots att de ville annorledes. Det var aldrig, när det var dags, tal om att jag måste "gå ner i Verket" eller "börja på Kontoret" för att bidra till försörjningen.
Självklart skulle jag studera! Och kompensera för mina föräldrars uteblivna studier. Så - mot Upsala för att "ligga vid universitet"! Verket och Kontoret kunde jag, tack vare mina föräldrars uppmuntran, vända ryggen.
Jädraåparken har sedan länge lämnats tillbaka till naturen. Enligt ryktet hivade de armstakla bröderna en gång ut den överförfriskade sonen till en höjdare på Sandvik när han levde rövare inne på området. Om det renderade dem några efterräkningar vet jag inte.
Om de, i likhet med mormors far, kallades upp till Konsuln i en egen hög person för att svara för sina handlingar. Mormors pappa, ironiskt nog med samma efternamn som högsta hönset, beordrades upp efter att ha iakttagits av bolagsspioner på ett möte med agitatorn August Palm.
Tänk om han smittats av socialismbacillen! Konsuln ville sätta p både för socialister och fackföreningar på Bruket. Drömde om det konfliktlösa mönstersamhället - utan klasskamp. [2] "Bråkstakar" och upprorsmakare svartlistades, förvägrades begravas på Sandvikens kyrkogård.
Jag vet överhuvudtaget inte mycket om morfar och hans bror. Den förstnämnde, det vet jag i alla fall, drog med sig broder Otto på diverse upptåg på arbetstid. Alfred den frejdige anföraren, Otto den mer försiktige och bromsande. Typ Åsa-Nisse och Klabbarparn.
Som när de en bister vinter under ett förmiddagsskift frös ute i fabriken, sökte värme inne på basarnas kontor. Överförmannen, ett par huvuden kortare än de huttrande, fick inte ut dem. Tvingades ringa efter morfars svärfar, alltså min pappa, för "handräckning".
Snacka om att tappa ansiktet och förlora auktoritet. Gubbarna vid löpande bandet, som bevittnade spektaklet och överförmannens snöpliga nederlag, skrattade gott.
Morfar kunde vara le (elak), utrustad med en sylvass tunga, skrämde folk. Jag har fått för mig att det var ena sidan av myntet. Den andra sorgen och besvikelsens. Över det liv som inte blev. Han drömde om att emigrera till USA, ansluta sig till släktingar där.
Farfadern emigrerade. Begav sig till Amerika, andra försöket, med båt från Oslo. Enligt en släktforskare gott om Stakar i Chicagotrakten. Så morfars längtan inte långsökt.
Hela tiden måste jag reservera mig beträffande morfars livsöde. Luckorna gapar stora. Kanske var det så att min mammas födelse 1911, mormor fyllde arton samma år, satte käppar i hjulet för en emigration. Och ett annat liv än det inhägnade på Bruket, fabriksmänniskans liv.
Kanske därför som det dröjde något år innan mamma hamnade i kyrkböckerna och erkändes. Och kanske därför hennes mormor Katarina blev så viktig för henne, uppfostrare och förebild. Kanske, kanske. Ni hör. Jag spekulerar och famlar. Eftersom jag inte vet.
På körrgårn i Sandviken vilade mormor (död 1959) och morfar (död 1964) bredvid mina föräldrar. Sedan fick en släkting, av svårbegripliga skäl, för sig att flytta dem till minneslunden och anonymiteten. Som att förpassa dem till en de okändas massgrav.
Att stå där bland träden i samma lund fyller alltid mitt sinne med förtärande ensamhet. I lunden vilar också min syster och hennes man. Någonstans under gräset. Vinter som vår. Inte ens minsta viskning från där de är.
[1] Från Konsul Göranson till MBL. Om lokal facklig kamp i Sverige, Uppsala 1979.
2] Sune Sunesson om ett dödfött (?) försök att vid brasans sken samtalsmässigt komma överens: "Onsdagsklubben och klasskampen: Från tjugotalets arbetarrörelse i Sandviken", Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (1977).
Fotot: Stationshuset (Calegi via Sandviken Film & Foto )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar