Inte gick det att osynliggöra Moa!

Adlibris

Av för mig svårbegriplig anledning får jag inte låna på stadsbiblioteket i Gefle förrän på måndag. Det har hänt mig en gång förut att jag upplysts om att jag redan hämtat ut min tilldelade ranson. Som på motbokens tid. Svårt för en bookaholic. 

Egendomligt när det i samtiden varnas för neo-analfabetism. 

Att vi svenskar läser på tok för litet.

Av de tre lånade böcker jag samtidigt hade på gång, Sven Olov Karlssons om Norberg, Kjell Johanssons om Midsommarkransen återstår nu bara en. Ebba Witt-Brattströms om paret Martinsson, Moa och Harry. 

På tåget från Malmö i går, upp mot de mörka skogarna, griper jag på nytt mig an den sistnämnda.

Ett par mitt emot mig i kupén, som gnager chips och äpplen utan att låta sig hejdas, förmår ändå inte störa mitt idoga läsande. I datorn. Det är en e-bok.

Känslan infinner sig att jag läst den förut. Vilket jag inte gjort. Men historien om de två är mig i stora drag välbekant. Hur "världsnomaden" och naturdyrkaren Harry Martinsson, i trashankens skepnad, dyker upp hemma hos Moa i torpet i Sorunda. 

Där hon dväljs med sina barn under de torftigaste förhållanden. Rena misären. Två söner drunknade när isen på sjön brast. Hennes första man tog sitt liv.

En bragd att hon orkar. Samtidigt skriva. Men så är det med starka arbetarkvinnor, de förmår allt. Som på Bruket i Sandviken.

Moa tar Harry under sina vingar.  Mannen som kämpar med inre, onda andar. Han blir med tiden, efter en lång inkörningsperiod, en uppburen författare. Umgås med stora namn som Artur Lundkvist och andra.

Placeras på en stol bland de aderton i Svenska Akademien. Tilldelas tillsammans med Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur. Ett minst sagt omdiskuterat beslut. Han tar sitt liv. Hur mycket den hårda kritiken spelade in lämnar jag därhän. Redan dessförinnan jagades han av själsliga plågor.

Var sympatierna ligger kan man räkna ut, utan att ha läst feministen Ebba Witt-Brattströms bok. Det var männen som intog parnassen och satte diskursen. Helga Maria Johansson, Moas rikliga namn, placerades i skuggan. Nedvärderades. Osynliggjordes. 

Ett särskilt ont öga hade Ivar Lo-Johansson till henne. 

Hon ogillade nämligen de skrivande karlarnas primitivism, det romantiserande hyllandet av driften och sexualiteten.  Kvinnan som enbart objekt för manlig lust. En idealisering som bortsåg från barnsängar och slitna kroppar. 

Värst var nog samme Ivar Lo som tyckte kvinnorna borde släppa till.

Dessutom hade Moa mage att skriva om proletära kvinnor. Det var ju arbetarförfattarnas domän! En proletär är en man och inget annat. Problemformuleringsprivilegiet tillhörde patriarkatet.

Även akademiska litteraturvetare med professorstatus drog sitt strå till stacken.

Men det var Moa som älskades av folket, hennes böcker såldes i upplagor gubbarna bara kunde drömma om.

EWB gör Harry Martinsson till en minst sagt ömklig figur. Det är med den feministiska blicken påkopplad hon, nästan karaktärsmördande, skärskådar honom. Och nog förtjänar karlsloken en omild behandling. Av alla andra, förutom hustrun, togs det i den ömtålige med silkesvantar. 

En parnassens gullgosse.

Hans otroheter och ljugande för Moa skyddades av de såta kompisarna. 

Plötsligt slår det mig att jag, när jag satt i Boston och skrev på mina "Olydnadparagrafer", att Moa Martinsson angavs av mig som ett exempel på "felstavningens feminism". Utan några illvilliga baktankar. I EWB:s bok är det ofta felstavat i Moas brev som hon läst. 

EWB markerar detta med ett (Sic!). 

Jag önskar att hon struntat i sitt anmärkande, inte betett sig som en sannskyldig petimäter med den vässade pennan i sin hand. Det ser ut som kriarättning från en skolfröken.

Jag minns, och det gör ont, min mor, rörsliparens dotter, som uttalade utländska ord fel som ordförande i Husmodersföreningen. Damerna i samma förening, från borgarklassens Hedgrind, log i mjugg. De som fått gå många år i skola. 

Till skillnad från min mor som läste Moa Martinsson. En syster.

BOK Ebba Witt-Brattström: "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" (2024)