Ring, Rickard, ring!

Efter att poeten Robinson Jeffers mottagit ett stort arv som gjorde honom ekonomiskt oberoende, flyttade han till den amerikanska västkusten, närmare bestämt till Carmel. På den tiden en ödslig plats, inget nedslitet tillhåll för beatnicks och kändisar, turister och surfare. Jag har hyst en plan om att besöka Jeffers hus, liksom jag skulle vilja vandra omkring på det mytomspunna Berkely´s campus, men jag inser att det aldrig kommer att ske.

Jeffers, med det förpliktigande förnamnet, vände med pengar på kontot den föraktliga civilisationen ryggen, skrev vidunderlig och svindlande poesi. När jag läser kan jag omslutas av evighetskänsla, känslan av något som är större och mer varaktigt än vi människor med vår snöpligt korta stund på jorden. Känslan av oföränderlighet, enär klippor, vågor och skyar består, medan vi människor kommer och går. Vi är bara mycket tillfälliga och inte särskilt väluppfostrade gäster, utan oss skulle planeten ändå bestå. Med tanke på klimatet kanske det vore det bästa om vi bara försvann.

Samma känsla som när jag besökte vännerna Gunnar och Marianne på Capri. Att sitta däruppe på Anacapri, där de har sitt hus, och blicka ut över vågorna, på andra sidan det blå havet vulkanen Ischia. På sätt och vis en förminskande känsla, men därför inte otrygghetsskapande. Det jag ser, om jag vågar släppa in vyerna, är det som kommer att finnas kvar efter mig, vart jag däremot tar vägen, det visar sig. Men jag lär inte återkomma med en rapport om hur det är. Det är problemet med den förbaskade döden, förutom att den antagligen varar mycket länge, att ingen återrapporterar så man kan fatta ett beslut om hur förhålla sig: skjuta sig omedelbart eller härda ut och göra det bästa av jordavandringen.

När jag föreläste på Västbanken, likaså i Egypten, hörde jag talas om sådana som längtade efter att bli martyrer, Jag hade velat prata med någon av dem om varför de inte känner dödsskräck, om det nu förhåller sig så. Kanske de är skickliga på att förtränga, som alla vi andra.

Evighetskänslan kan också infinna sig varje sommar i Danmark, när vi vistas i det skimrande Krøyerland, ett ljus som ingen annanstans. Vinden som smekande stryker genom det mjuka gräset, det oceaniska Vesterhavet borta vid horisonten, aldrig tyst och stilla.

Politiken må vara för min del, det är ett avslutat kapitel. Allt vad samhällsengagemang innebär, förutom skrivandet. För det mesta kurar jag i min slitna fåtölj med datorn i knäet, går motvilligt ut för att handla mat. När den där Sjöberg äntligen ringer från Postkod, pengarna är fixade, gör jag bums en Robinson Jeffers.

Nordjylland - her kommer jeg!

Robinson Jeffers, foto: Edward Weston

Det kommer alltid ett efteråt

Inifrån Stadsbiblioteket i Göteborg, nedsjunken i en av de bekväma fåtöljerna med datorn i knäet, skådar jag ut mot Stadsteatern. Affischer signalerar att de spelar Körbärsträdgården med den smått förbryllande eller kanske fyndigt fångande, om man är förtrogen med pjäsens handling, underrubriken Vår tid är nu. En gång var jag förtjust, för att inte säga betagen, i Tjechov. Onkel Vanja. Tre systrar. Minns uppsättningar med skickligt uttolkande skådespelare som Lena Granhagen, Toiwo Pawlo och Keve Hjelm. Vari bestod förtjusningen? I vemodet, var det den vemodiga sidan i min personlighet som anropades och eliminerade all kritisk reflektion, jag som tidigare aldrig kunde se teater utan att ha de ideologiska glasögonen på? Klassmässigt var ju dessa gestalter, socialt på nedgång och på väg att berövas det privilegierade livet, hos Tjechov ingenting jag hade något gemensamt med. Lidande överklass - who cares? Får de inte bara vad de förtjänar?

Vad med det allmänmänskliga, bortom snävt klassperspektiv? Den bitterljuva saknaden efter det som var. Sorgen över det som förändras, därmed förloras. Vägran att inse att det måste komma ett efteråt. Obönhörligt. Vi kan inte stanna i det som är.

I mer än tjugofem år har vi känt varandra, den man jag besöker på åldringsboendet i Dicksons Hus i Örgryte. Så mycket roligt vi gjorde tillsammans under dessa år. Nu är det efteråt men vi kan inte prata om det som var, minnas tillsammans och fylla i åt varandra, som när jag träffar ungdomskamrater och vi reser bakåt, både skrattar och känner hjärtat fyllas av nostalgisk värme. Den här gången är det bara jag som minns. De minnesbilder jag framkallar väcker ingen som helst reaktion, det är som om allt är bortraderat, borttaget.

När jag med tunga steg promenerar från Örgryte in mot staden, passerar Rondo där Lena Philipson spelar hela våren 2017, och Liseberg, minns jag plötsligt när Bush skulle komma till Sverige i samband med EU-toppmötet 2001 och det samlades till ett protestmöte i Göteborg. Vi gjorde ett framträdande på lördagskvällen inför en stor publik bestående av mestadels ungdomar. Efter en kort stund, när de lyssnat till oss, tröttnade de och avlägsnade sig, vände oss ryggen, vi fick ingen kontakt, det hade inte gått många minuter, de uppfattade oss som oangelägna, två gamla stofiler som satt där och surrade. I detta fall är jag glad att det definitivt är efteråt.

Det vassa förlaget i Lilla London

I Mina delade städer avslöjade jag att jag förknippar städer med melodier, hör jag ett stadsnamn, tonar genast en melodi fram. Göteborg kopplar jag inte ihop med Håkan Hellström, skall genast tillfogas. Snarare med Sonya Hedenbratt, Nynningen och ännu mer Nationalteatern, be mig inte reda ut varför. 

Lilla London. Kålleboda bör man däremot inte säga, om jag förstått saken rätt. Det finns gränser även för den godmodiga göteborgshumorn. 

Jag har checkat in på mitt favorithotell sedan några år, det utomordenligt trivsamma Spar i Majorna. Den stadsdel där man förr kunde se Kent Andersson vandra utmed gatorna, plastpåsen med manuskript i handen. Sedan länge tillhör han skuggorna, liksom Cederhök, Totta och andra som gjorde en kvardröjande skillnad under jordavandringen. 

Detta Göteborg, som de senaste åren skakats av gängkrig och skjutningar, tillhör mina absoluta favoritstäder och har gjort så ända sedan jag var barn. Stockholm, beläget på fel kust, har jag däremot inte mycket till övers för. Göteborg besöker jag minst en gång varje år. Förutom att vi passerar här på natten till midsommardagen varje sommar, för att ta färjan till Frederikshavn och det väntande Krøyerland. 

När Stena Jutlandica lägger ut från kajen, lättar det i sinnet. Jag längtar annexet där jag sitter och skriver om förmiddagarna med datorn i knäet, längtar höra Vesterhavet brusa borta vid horisonten, längtar låta blicken följa kretsande örnar högt uppe i skyn. 

Som student och ung doktorand i sociologi fanns det ett förlag som jag och mina radikala kamrater satte framför alla andra: Korpen. Där härskade den legendariske Gert Nilson, han som skrev en okonventionell avhandling i sociologi som det blev akademiskt ståhej omkring. Så kunde väl ändå inte avhandlingar se ut! Och vilka ämnen sedan, bland dem Hylands Hörna! Var det verkligen seriöst?

Korpen gav ut litteratur som inget annat förlag, litteratur balanserande på gränsen mellan konst och vetenskap, tankestimulerande litteratur. Och på Korpen fanns Johan Asplund, den välskrivande, litteräre sociologen. (När en kritiker en gång skrev att jag näst Johan var den mest litteräre sociologen i Sverige, glänste jag i flera dagar). Den styve stilisten, när det vanliga annars är att samhällsvetare inte kan skriva, de kan skatta sig lyckliga att det inte delas ut stilpoäng. 

När jag fick min första bok utgiven på Korpen, Eolus & Herakleitos (1993) hamnade jag i ett lyckorus. Det blev inledningen till ett mångårigt samarbete med Gert Nilson, tillika en mångårig vänskap (en mer varmhjärtad och generös vän än Gert kan man inte ha). Vi höll kontinuerligt kontakten, talades vid på telefon så gott som varje vecka, det var alltid Gert som ringde upp. 

Vi gjorde så förbaskat mycket roligt tillsammans: på Göteborgs konstmuseum, stadsbibiblioteket i Göteborg, Valand, en projektverkstad i Haga, Dals Långed, Trollhättan, Kulturhuset i Stockholm, Nollendorfplatz i Berlin - för att bara nämna ett axplock. Föreläsningar, workshops, upptåg. Många skratt. Full fart på den snacksalige och maniskt kreative Gert, som alltid. Han som förespråkade infinita spel och lekar, där man inte på förhand kan veta var man ska hamna, var det ska sluta. Livet som ett äventyr, ett konstverk, ett pågående sådant. 

Gert - den oförliknelige projektmakaren. Ständigt nya projekt på gång. Tillsammans startade vi nätverket VMEK, akronymen efter min bok om Joseph Beuys, Varje människa en konstnär, trycktes 2015 i en tredje upplaga. Vi erbjöd möjligheten att registrera sig som legitimerad livskonstnär, många passade också på att göra det.

Gert kunde inte leva utan sina projekt, det var en passionerad livsstil och det viktiga var att dra i gång dem, det viktiga inte att slutföra. Idéstadiet var det avgörande. Ingen jag känt har varit så idérik som Gert, det bubblade hela tiden. Han levde sina projekt.

Till min glädje förvaltas arvet efter Gerts tid på Bokförlaget Korpen av David Karlsson.

Ett avgörande skäl att resa till Göteborg denna gång är att besöka Gert. Men även Jan Milch, alltför självständigt intellektuell för det trångbröstade universitetet, den beläste Jan en av Guds gåvor till mig. 

Och när jag om söndag lämnar för att i juni snabbt svischa förbi: gråt inte för mig, Göteborg!

På rödvästarnas tid

Jernvallen i Sandviken 1953


Vajande, blågula fanor som fångats av vinden, höga, svajande stänger. Uniformerad mässingsorkester som kraftfullt och tonsäkert tutade, förlänade matcherna en högtidlig inramning, förväntan inför avspark stegrades, spelarna snart inspringande mot mittpunkten för att hälsa publiken. Slingrande cigarettrök. 

Därnere på löparbanan Jacob med välvårdad tangorabatt, vit båtmössa käckt på svaj och korvvagn som det ångade ifrån, en i stan känd figur som påstod att han serverat på de finaste krogar i kungliga huvudstaden. 

Får vara hur det vill med det, Ekendialekt låg han i alla fall inne med. Jolligt, muttrade vissa av de kollektivanställda. 

Rödvästarna, Sandvikens IF, höll vi på i min familj, med eleganta lirare som Arne Hodin i spetsen, fick aldrig den chans de förtjänade i landslaget, de bodde ju fel. 

Uteslutet, av för mig i dag okända skäl, att hålla på SAIK, Sandvikens AIK, rivalerna, det lag som hade bildats först av de båda. Holger som bodde i samma uppgång som vi höll på SAIK, när de hade förlorat hälsade han inte på pappa, teg surmulet med böjt huvud, svarade inte på tilltal. 

Fotboll - det var allvar och identitetsskapande. En viktig del av vardagslivet på Bruket. Spelarna jobbade på Verket eller hos brandkåren. En Working Class Community som Brian Jackson skrev om och som inte längre existerar.

Sällsynta gånger låg SIF och SAIK i samma division och möttes för ett derby. Det kunde inte bli bättre, spänningen på morgonen när det var matchdag. Farsan, medan han omsorgsfullt knöt slipsen: - Vad tror du Lars Gösta, ska vi satsa på att det blir 4-1?

Sedan gjordes bandyplan av den klassiska arena som var omtalad för sin skönhet, den ödelades. Det på 50-talet stolta, framgångsrika SIF hade börjar sjunka i divisionerna och fick nöja sig med en fjuttig plan i närheten av den klassiska, en klar markering, ett ofrånkomligt erkännande av att deklassering skett. 

Aldrig mer blir det som förr, allsvenskan har rödvästarna lämnat för gott.

Bandymatcher utomhus kunde förstås också vara en höjdare, det ska tillstås. Stämningen. Ljuden från isen därnere. Portföljerna. Åkarbrasorna. Gemenskapen i kall vinter, frusna fötter under öppen himmel. 

Men så byggdes Göransson Arena. En "gåva" till Sandvikens kommun, en gökunge. Ingen hade förutsett de driftskostnader den skulle generera. Tydligen gjordes ingen ordentlig risk- och konsekvensanalys. 

Familjen Göransson kan därmed postumt fortsätta kasta sin järnhårda skugga över staden, släpper aldrig sitt förslavande grepp om invånarna. De senare förefaller stå i en evig skuld till Göranssons. 

Strax över 1 000 personer för det mesta på bandymatcherna, inte fler, trots att svartvita SAIK med ett förpliktigande S, som i Stålmännen, på bröstet tillhör de främsta. Ödsligt, gapande hål på läktarplats, övergivna stolar. Portföljförbud. Men dyr alkohol kan intagas i en restaurang. 

Och det lär väl finnas loger för höjdarna, om jag inte tar miste. Inte längre den folkets sport, bortom stora pengar och kommersialisering, som en gång i tiden till och med kunde spelas på sjöis.

I centrum av Sandviken tomma butikslokaler, ständigt uppstår nya. En stad på nedgång. Och ingen vet hur bryta den. 

Hur många "näringslivsutvecklare" eller "strateger" man än anställer, hur många "workshops" om hur "skapa ett bättre företagsklimat" man än anordnar. Entreprenörer och driftiga vänder staden ryggen. Liksom dess invånare, som det verkar. Ingen bryr sig.

Att åka förbi Jernvallen, eller genom min uppväxtstad, någon enstaka gång beträda dessa för mig affektionsladdade gator, inger mig känslan av något oupphörligt förlorat. I min svagaste stunder frestande känna paradise lost, men det är att låta vemodet enkelt segra över den klara insikten. 

Efter Gottsunda - polarnatten

Gottsunda, Uppsala

Lennart hette en kompis som bodde i Gottsunda. Han var fena på klassisk gitarr och älskade starkbira. Död sedan några år. Jag besökte honom flera gånger i Gottsunda, den stadsdel jag minns väl när den byggdes, jag bodde då fortfarande i Uppsala. Inte fann vi den farlig, snarare trist och ett ställe dit man flyttar för att man saknar bättre alternativ. Men nära till naturområden.

Nu råder närmast laglöst land i Gottsunda. Det knarkas öppet, stjäls och rånas lika öppet. Polis och brandkår attackeras med stenar om de försöker ta sig in i stadsdelen. De människor som sköter sig är förtvivlade, de känner sig lämnade i sticket. 

Förr kunde man som ung människa inte leva rövare, det fanns uppfostringsanstalter och barnavårdsnämnd, en samhällsapparat värd namnet. Samhället höll ögonen på dig. I dessa dagar känns det som om det inte finns någonting, samhällsproppen har dragits ur, den urbana djungeln breder ut sig. Ett samhälle i fritt fall.

Politikerna gör ingenting. Rättssamhället har havererat, det förmår inte lösa allvarliga samhällsproblem. Rättsapparaten står inte i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Bovar och banditer, våldtäktsmän och andra, går fria. Eller döms, i bästa fall, till skrattretande låga straff. De som borde utvisas, tillåts bli kvar. Handfallenheten är slående. Som om det tänktes: detta land är inte värt att försvaras, inte med några medel. Låt skutan sjunka.

Läget ropar på undantagstillstånd och internering av dem som förstör samhället. Men vem skall genomföra det som krävs?

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt skrev om suveränen som är den som kan införa undantagstillståndet, liksom han skrev att makt är rätt. Varför löper min association så ofta till honom? Och, ja, jag vet att han inte anses riktigt rumsren, att han har kallats nazist. Men ingen har skrivit bättre om vad som i ett kritiskt läge måste göras. Och vi befinner oss i det läget. 

Löfven som suveränen, handlingskraftig och samhällsförsvarare? Glöm det. Han verkar ha gått under jorden. 

En annan tysk, sociologen Max Weber, förutspådde polarnattens inträde. Så känns det. Vi är på väg in i polarnatten. 

Maktens cyni(S)m

 Foto: Aftonbladet

Den oförliknelige Gunnar Adler-Karlsson är sedan många år min djupt avhållne vän och inspiratör. En gång talade jag i en recension om honom som ”Mannen på ön”. Dels för att han, lyckosten, äger ett hus uppe i Anacapri, inte så långt från Axel Munthes San Michele, svindlande utsikt mot blått hav och, kanske men man kan aldrig vara säker, för evigt slocknade vulkaner. Men också för att han med sin intelligens och utblick härskar i ensamt majestät, som en ensling på det kritiska förnuftets ö mitt i det korrektas hav. 

Vi har varit oeniga om vilka det är som når de högsta positionerna i ett samhälle. Hur man ska se på det. Enligt Gunnar, med den biologiska bias som kommit att prägla hans samhällsreflektion, sker något slags naturligt urval i ett samhällssystem. Det är de bästa och smartaste som ofrånkomligt blir makthavare. Här råder inte den medelmåttans chefstyranni som jag har observerat, och haft på huden, inom högskoleväsendet efter att otyget New Public Management infördes. Nå, jag håller inte med Gunnar. Enligt mig återfinns de skarpaste, de mest intelligenta, bland dissidenterna, de som avstår makt. 

Förundrad, allt mer förstämd, har jag bevittnat turerna runt den socialdemokratiska arbetarrörelsens, både ”arbetare” och ”rörelse” borde för övrigt strykas om man inte har en fallenhet för besk ironi, makthavare. Det tjatiga exemplet Mona Sahlin, med sitt återkommande snyltande och ljugande, är bara en. Jag har dem även på nära håll, där jag dväljs i Staden vid havet. De pimplar champagne och käkar flotta middagar på skattebetalarnas eller medlemmarnas bekostnad, de vräker sig, skulle min mor sa sagt. 

Är dessa förespråkare av jämlikhet och skyhöga skatter korrumperade, eller har de ”bara” råkat gå vilse, bländade av det tjusiga liv som de plötsligt har inom räckhåll? Nä, inget ursäktande. Klart de är korrumperade! 

Vad kommer först. Korrumperar makten, eller är det korrumperade figurer, åtminstone in spe, som armbågar och myglar sig fram till köttgrytorna? Osökt går tanken till Jan Myrdals porträtt i  Myglaren (1967) och Karriär (1975). Myrdal som inifrån, som bekant, kunde studera det socialdemokratiska etablissemanget. 

Politiken och fackföreningsrörelsen, minns i det senare fallet Kommunals förbundsledning och hur de förment förtroendevalda skrupelfritt använde de lågavlönade medlemmarnas avgifter, möjliggör bekväma organisationskarriärer med vidhängande privilegier. Något som man annars inte kunde få. Jag vill minnas, från när jag var fackföreningsforskare, att det var Ilja Wechselmann som en gång i tiden drev tesen att det är det välbeställda livet som lockar människor att göra sig till företrädare för andra. Inga ädlare motiv, inte att man känner sig kallad eller vill uträtta något. 

Väl i toppen glider man in i en bubbla, isoleras från medlemmar och väljare. Omges, jag kan inte tänka mig något annat, av usla rådgivare som saknar fingertoppskänsla och omdöme. Lika korrupta de.

Makten berusar, så är det. Men jag vill lägga till den cynism som utmärker dessa S-märkta organisationskarriärister. Cyniskt tar de för sig, utan att låta sig hejdas, när chansen finns. Som om de fullkomligt saknade skam i kroppen, förutom inre kompass. Skylla ifrån sig eller klämma ur sig usla bortförklaringar är legio. Eller försöka sig på en pudel, när inget annat fungerar. Det gjorde Kommunals Annelie Nordström inför öppen ridå. Patetiskt och pinsamt så det förslog. Vad hade hon inbillat sig?

Jag mår illa över de korruptas framfart, denna maktens cyni(S)m.

Reeperbahn eller stenen i skon? Var blev drömmen om det autonoma universitetet av?

En av högskolorna och universitetens av staten ålagda uppgifter, förutom att det skall undervisas och forskas, är att det skall samverkas med det omgivande samhället. Tidigare hette det ”den tredje uppgiften”, numera kanske den första och viktigaste. Eliminerad är den vackra drömmen om det fria, kritiska universitetet som en gång närdes av oss rödskäggiga studenter runt om i Europa. Drömmen om det autonoma universitetet, en fredad oas i ett det instrumentella förnuftet och ekonomismens krassa samhälle. Bildung für alle, som en av de stolta parollerna löd.

Det kan tyckas självklart att skattefinansierade, statliga inrättningar skall vara till nytta för samhället. Staten och medborgarna vill väl få någonting för pengarna? Men dessa två begrepp, nytta och samverkan, är definitivt icke självklara, utan behöver problematiseras. 

Högskolan i Gävle, som jag tillhörde under många år, satte en ära i att samverka med det regionala näringslivet, verkade vara det som menades med ”samhället” och ingenting annat. Forskningsprojekt bedrevs i samarbete med och på uppdrag av Sandvik, Ericsson och andra mäktiga aktörer med feta plånböcker. Lägg till yrkesutbildningar för blivande mäklare, kurser betalda av branschen. Det hände att jag under föreläsningar inte kunde låta bli att syrligt undslippa mig något om ”rena Reeperbahn”. 

Aldrig någonsin att vi medarbetare kritiskt diskuterade vad som kunde eller borde avses med samverkan, eller om vi avsåg samma sak. Jag gjorde fåfänga försök på min institution att få till en sådan diskussion, det var inte särskilt populärt. Konsensus fick inte brytas, jag uppfattades som en avvikande röst som vägrade foga mig i vad majoriteten ansåg, utan att det hade formulerats.

I högskolestyrelsen, där jag satt som facklig representant, försökte jag ett par gånger kasta in Lars von Trier och det han sagt om att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”: irriterande.

Det väckte inget större jubel när jag föreslog att högskolan borde vara som stenen i skon i en tankemässigt och intellektuellt trögflytande region, inte bara stryka medhårs och bekräfta färdiga föreställningar och ideologier. 

- Kanske den bästa formen av samverkan är den som stör och upprör?

Jag möttes med kompakt tystnad. Fler än en av ledamöterna skruvade besvärat på sig, ordförandens blick närmast hånfull. Den konflikträdda rektorn såg ut som om hon ville sjunka genom golvet. 

Det hade varit roligare om frågan bordlagts, som om den stora frågan om högskolans mening, vad vi överhuvudtaget skall ha en högskola till, skulle bordläggas. Men kanske det som har skett i praktiken. 

Vid Högskolan i Gävle tillsattes en oförskämt högt avlönad ”samverkanschef”. Nota bene, utan att ett protestens ord hördes från de professionella medarbetarna, professorer och andra. Inte minsta knyst. Som vore de nöjda med tingens ordning, kanske inte vågar annat när New Public Management är förhärskande.