Seriestrategen spanar!

Strategen i arbete Under min första tid i lärdomens stad utvecklade jag ett bokberoende. Inskriven vid traditionstyngda Uppsala universitet. Det skedde medan Erik Gustaf Geijers staty kallt vände ryggen åt proceduren.  Vilket riskerade att uppfattas symboliskt av en grabb från Bruket som befann sig i främmande terräng, utan karta och kompass. Fram till Upsala hade jag inte läst särskilt mycket. Annat frestade. Musiken mer än tjejerna. Men nu blev det sannerligen fart på läsandet! Jag tror att jag har nämnt det förut. Inga ädla motiv föranledde mig att dyka ned i böckerna. Ingen bildningssträvan. Underlägsenhetskänslor gentemot kurskamrater som verkade så belästa. Jag skulle allt visa dem! Läsandet som medel i en självhävdandets akt förbleknade ganska snart. Lusten att läsa, ett mål i sig, tog över. Samt, kanske ännu viktigare, att jag upptäckte att världen såg mig, för att parafrasera Göran Palm.  Samhällsengagemanget vaknade. 68-miljön radikaliserade den socialdemokratiskt fostrade recentioren. Rödskägg odlades. På Lundeq fylldes hyllorna på med debattböcker till ett överkomligt pris. Efter införskaffandet raskt hemåt för att med understrykningspennan i hand ta mig an dem. Det dröjde inte många år så fick min dåvarande hustru och jag vårt första barn. Vi studerade båda, obligatoriska föreläsningar på schemat för hennes del på psykologprogrammet, turades om att ta hand om den lilla i vår bostad i en ruffig kåk på Kolargatan.  När hon sov någon timme så läste jag. Ett snabbläsande befrämjades. När jag recenserade böcker i Gefle Dagblad utgjorde det en tillgång. Flera har nyfiket frågat hur man gör för att bli en snabbläsare. Jag vet inte. Jag kan inte lära ut det. Nå, det skulle inte handla om min bookaholic. Någon tolvstegsmodell har jag heller inte behövt i behandlande syfte. Ingen AB-grupp, Anonyma Bookaholics. ”Hej, jag heter Lasse, jag är en bookaholic.” Böckerna, läsandet, har fått allvarlig konkurrens av tv-serier och filmer. Jag använder mig av SVT Play, Netflix och TV4 Play. Eller så hyr jag på SF Anytime eller TriArt Play.  Jag såg den aktuella filmen om min favoritregissör Bo Widerberg, för guds skull se den!, på den sistnämnda plattformen.  Tack för det, för till ”Regnmannens” Geflebiografer, förlåt om det låter arrogant, verkar den inte komma.  Det handlar inte om förströelse, inte heller om brist på intressanta böcker att låna på folkbiblioteket. Även om ”mitt” bibliotek uppger sviktande resurser. Jag går seriöst till väga. Scannar tablåerna, noterar i min mobilalmanacka produktionsår, regissörer och huvudrollsinnehavare, söker först recensioner på nätet. Ni hör, jag tar det på blodigt allvar. Knut Lindelöf har varit inne på att jag kanske skall agera vägledare eller orienterare, kanske bättre tipsare, på lindelof.nu. Ingen dum idé. Jag lockas. Under vilken rubrik i så fall? ”Nörden spanar”? Men ”nörd” låter nedsättande. Det är ju, som sagt, på allvar det här!  Vad med ”seriekommunikatör”? Kanske ”seriestrateg”. Ännu bättre. I takt med tiden.  Knut har berättat för mig att han inte kan titta på TV på dagtid. Mitt svar är att man måste, hur annars hinna med allt? Förutsätter att man är ledig och inte behöver knalla i väg till ett arbete, själv kan planera sina dagar. Och, ”titta på TV”? Datorn duger lika bra. Med den i knäet kan jag se tillbaka på världen. FOTNOT Seriestrategen älskar serier med huvudpersoner med en  ”egen” personlighet, inte en kopia av andra. Just nu föreslår han den brittiska ”Film Club” på SVT Play. Men Aimee Lou Wood i huvudrollen. Hon är briljant. lindelof.nu 2026-02-07

Förr proletariatet - nu prekariatet?

Bild: Süddeutsche Zeitung

P O Enquist beskrev en gång vad han uppfattade som den då, kanske ännu mer giltigt i dag, förhärskande tidsandan med orden "de inställda upprorens tid". Spontant tänkte jag, handlar det om ett uppror som ställts in av något aktivt eller medvetet skäl? 

Eller kom det "bara" av sig? Varför inställt? Och vad menar vi egentligen med uppror? Vad förtjänar benämningen?

Utan att kvalificera begreppet mer än så, och därmed undgå att låta som den gamla upsala-akademiker jag är. Uppror är, åtminstone i mina ögon, en positivt värdeladdad term. Och jag skriver gärna under på studentrevoltörernas slogan på 60-talet: "Det är rätt att göra uppror". 

Metaforiskt förstärkt av de franska studenternas smått poetiska "Sous les pavés, la plage!". 

Det följer något bättre efter upproret. Som gör det värt att iscensätta. Det är legitimt. Upproret gör människan till människa, kunde vi, parafraserande Friedrich Schiller, säga. Albert Camus var inne på samma tanke i "Människans revolt". 

Upproret som något existentiellt, en principiell hållning till tillvaron. Motsatsen till uppgivenhet.

Jag minns att Enquist, i boken som bar titeln ovan, porträtterade den danska kommunisten Aksel Larsen, mer samarbetsvillig med de tyska ockupanterna än vad han önskade skulle framgå efter kriget. 

Ingen helhjärtad upprorsman, för att knyta an till temat för dagens krönika.

Samtidigt är det alltför lätt att i efterhand moraliserande fördöma Larsen. Vad hade jag själv gjort i samma situation? Inför Gestapos tortyrredskap. Den som aldrig prövats bör vara ödmjuk.

I ett annat kapitel tar Enquist upp Josef Bachmann som försökte döda ledaren för studentrevolten på Freie Universtät i Berlin, Rudi Dutschke. Han överlevde Bachmanns kulor men med bestående skador.

Högerextremisten Bachmann påstods vara ett byte för Springerpressens extremt antikommunistiska hets. I fängelset bombarderades han med brev från människor som i missriktad sympati och förståelse underströk att han inget annat var än ett offer. 

Det slutade med att han tog sitt eget liv, genom att dra en plastpåse över skallen.

Vilhelm Moberg skrev, med storstilade anspråk, det svenska folkets historia. Jag tror att han främst syftade på allmogen, bland dem de som utvandrade till Amerika. Och som han ägnade tjocka volymer, mycket lästa.

Om vi pratar om "folket" i dag, som jag själv gör, när jag utbrister att jag i och med den uteblivna protesten mot politikernas försämring av pensionerna definitivt har givit upp om detta folk - vilka kan räknas dit?

Arbetarklassen? Men vilka ingår? Fabrikernas folk, en krympande andel av den arbetande befolkningen? Den offentliga sektorns etniska underskikt? Prekariatet, talas det ibland om. Alla dem som befinner sig i ett prekärt, det vill säga utsatt tillstånd inom arbetslivet.

Professor Guy Standing anses vara den som myntat det kanske alltför amorfa begreppet. 

Men redan Karl Marx skrev om reservarmén, överskottet på arbetskraft. Alla arbetslösa under kapitalismen som håller tillbaka löneanspråken. Kapitalisterna behöver en reservarmé. De prekära är inget nytt fenomen.

Även om i denna tid åsamkas allt fler anställningsotrygghet, även bland de välutbildade. Otryggheten späds på av den allt flitigare, den levande arbetskraften förintande, användningen av AI. 

Prekariatet, om vi använder termen, utgör en föga homogen, snarare brokig skara. Utgör de en klass? Marx skiljde på en klass i sig och en klass för sig. Jag skulle inte påstå att prekariatet, om vi nu kallar dem en klass, skulle vara en klass för sig.

Desorganiserat och splittrat. Fackligt anslutna? Knappast? Företrädda av vem? 

När vänstern, det bär emot att använda beteckningen, under sin pågående ökenvandring föredrar att syssla med identitetspolitik och könsfrågor.

Från denna heterogena icke-klass, fick jag lust att skriva, inget samlat motstånd att vänta. Var och en sin egen lyckas smed. Inget kollektivt medvetande utvecklas bland löshästarna. Ken Loach fångar det i den socialrealistiska filmen "Sorry, We Missed you".

Folket är frånvarande i mer än en mening. Det blir den dystra slutsatsen.

Men, vänta nu. Å andra sidan. För att tänka dialektiskt och inte deterministiskt. Varifrån skall upproret komma om inte från dem som inget har att förlora? Förr proletariatet, som enligt Marx endast hade sina bojor att förlora. 

Nu prekariatet, som endast har sin anställningsotrygghet och utsatthet att förlora.

Men det förblir ett teoretiskt resonemang, vad sker i praktiken? Jag kan inte se det. Det enda jag ser är dem med stora utkörningspaket på baksmällan. En föga hoppingivande observation.

Publicerad på 8 dagar 2026-02-26

Sluta prata om fattigpensionärer!

Bild: Arbetet

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Fenomen som inte borde hållas för att vara normala, utan snarare framkalla upprördhet och protester, blir genom ordens makt det ändå. De normaliseras, ”det är som det är”, och vi slutar att fundera på hur saker och ting skulle kunna vara. En drivkraft för förändring.

Ord föregår och ”skapar” verklighet. Därför politiskt viktigt vilka ord vi väljer att använda. Ta de välkända exemplen arbetstagare och arbetsgivare. Vem ”tar” och vem ”ger” - egentligen? 

Och vad betyder de, i daglöneriets och gigekonomins nyliberala tid? Med löshästar och timanställning. Det anses av de ideologer som verkar för anställningsotrygghet inte längre normalt att ha en fast heltidsanställning.

Vid sin professorsinstallation i Paris uppehöll sig Foucault vid begreppet ”diskursens ordning”. Enklare uttryckt kan man säga att en social ordning uppfattas som självklar, utan att ifrågasättas. Den styr i tysthet.

Det liv som mina morföräldrar fick, var det ett normalt sådant? Enligt vilka normer? Borde det inte ha varit annorlunda? Och varför blev det inte så?

Nånstans i mina sprängfyllda hyllor gömmer sig en kopia på bouppteckningen efter morfar, som gick bort 1965. Efter att i sex år varit änkling.

Den visar att det var sannerligen inte mycket mormor och morfar samlade på sig efter att ha levt efter den socialdemokratiskt normaliserande principen ”man måste göra rätt för sig”. 

Morfar gick ned i Verket blott tretton år gammal och blev kvar där till pensionering. Inte kompenserades han som tack för att han under alla år slet ihop ett mervärde åt bolaget. Med fem barn, och morfar som ensamförsörjare, gällde det att vända på slantarna.

De bodde aldrig större än i ett rum och kök. Sista åren, mormor dock inte särskilt länge innan kräftan satte punkt, i ett kommunalt pensionärshem med alla bekvämligheter.  Dessförinnan saknades dessa.

1938 kom den lagstadgade rätten till två veckors semester. Det året fyllde morfar fyrtioåtta.
De lyckades bygga den enklaste sommarstuga ute vid Storsjön. På bolagsmark. Överallt kastade bolaget sin skugga.

Jag reser alltid ragg när människor i Sandviken hyllar företaget och dess grundare Konsul Göransson. Som om han var godheten själv. Patriarken som drömde om att uppföra ett klassamarbetets mönstersamhälle, fritt från fackföreningar och socialister. 

Med övervakning och svartlistning av misshagliga. Begravas fick de senare inte på körrgårn mitt i stan, utan i Högbo några mil bort. Där, på sidan om allfarvägen, står deras gravstenar.

Jag frågar igen: var det liv mina morföräldrar levde normalt? I så fall normalt enligt Brukets disciplinerande principer. Således ett relativiserande begrepp.

Låt oss sluta prata normaliserande om fattigpensionärer! Säg hellre lurade, eller bedragna. Av de mäktiga herrarna, Göran Persson och kompani, som har sitt på det torra.

8 dagar 2026-02-05
 

Medmänniskan - vårt enda hopp

Bild: TV Tablå

 

                                                                                 

Magdalenahem var namnet på institutioner, drivna av nunnor, bortom offentlig kontroll och insyn, med syfte att rehabilitera ”fallna kvinnor” som de nedvärderande och skuldbeläggande benämndes.

De fanns på Irland ända fram till 1996. Runt 56 000 kvinnor uppges ha omhändertagits. 

Disciplinen på hemmen var mycket hård, de ”fallna kvinnorna” skulle tuktas.
Många barn till dessa ensamstående kvinnor adopterades bort mot mödrarnas vilja.

Även massgravar med barnlik, nära hemmen, har upptäckts på Irland. Vanvårdade kroppar nedgrävda i jorden.

Med vetskap om dessa hem, och de förskräckliga förhållanden som rådde där, börjar jag titta på filmen ”Small Things Like These” från 2024, den kan hyras ett dygn för överkomliga 59 kronor på SF Anytime.

Ett mörkt, som om mörkret aldrig ville vika undan och dag råda, kargt och fattigt Irland träder fram och intar blickfånget. Miljöskildringen kunde inte vara mer deprimerande och inlåsande.

Filmen kopplar ett mentalt strypgrepp från början på mig och jag befarar att det inte skall släppa. Var finns en utväg ur tröstlösheten?

Huvudpersonen, spelad av Oillian Murphy och jag tänker att ingen annan kunde som han, med ett ansikte som säger mer än vad repliker förmår, ha gjort denna karaktär, äger en liten kolfirma, kör med ett rejält begagnat fordon ut blytunga kolsäckar till kunder.

Vid arbetsdagens slut försöker han att skrubba bort smutsen från sina av kolhanteringen missfärgade händer. Tvagningens procedur är stigmatiserande. Smutsen är ingrodd. Liksom fattigdomens eländiga villkor.

Hustrun, i familjen med fem döttrar, oroar sig över att han går upp mitt i natten, sitter och stirrar djupt försjunken ut genom fönstret, Det förflutna, uppvuxen faderslös med en moder som tjänade hos en välbeställd kvinna, kastar långa skuggor. 

Hans dagars upphov dör tidigt och han är utlämnad till sig själv.

Han kommer i samband med en leverans till ett av hemmen i kontakt med en av dessa ”fallna kvinnor” som har gömt sig i ett förtvivlat försök att rymma från den nedbrytande behandling hon utsätts för. 

Emily Watson, slog igenom hos Lars von Trier i hans "Breaking the Waves", är lysande som en maktfullkomlig, grym mother superior med mildhetens genomskinliga mask påklistrad.
Med små gester framkallar hon rysningar hos åskådaren. 

Det räcker med att hennes kalla ögon borrar sig in.

Mannen, Bill, varnas av omgivningen för att hjälpa kvinnan, det kan försätta honom i svårigheter. Nunnornas samhällsinflytande är stort. Och var en sin egen olyckas smed. 

Solidaritet råder icke. Gå samman heller icke. Men filmen slutar med att han ändå inte kan låta bli att komma till undsättning.

I det till synes hopplösa en strimma av nådens ljus, den nåd som icke den katolska religionen kan erbjuda, endast människor. Medmänniskan - vårt enda hopp. Om Jesus vandrade omkring på jorden, så gjorde han det i Bills gestalt.

Strypgreppet lossnar.

Motståndets nödvändighet

Ordfront

 

Jag har ofta samarbetat med judiska intellektuella, en var min kollega på högskolan under många år. Samtliga på vänsterkanten. Belästa och stimulerande att umgås med. 

Det är nog bara att skriva under på, utan att hemfalla till etnisk mysticism, att det lästa och skrivna ordet betyder mycket inom judendomen. ”I begynnelsen var ordet”, enligt Johannesevangeliet i Den heliga skrift.

Bröderna Hermele, Bernt och Kenneth, tillhörde inte min bekantskapskrets. Jag skriver 

”tillhörde” eftersom den senare gick bort 2025. På tok för tidigt. 

Båda har jag läst. Liksom Göran Rosenberg förstärker de uppfattningen att det naturligtvis inte kan avfärdas som antisemitism att vara kritisk mot den israeliska staten. 

Definitivt inte vad gäller folkmordet i Gaza. Eller förtrycket av palestinierna på Västbanken. Varken det ena eller andra kan legitimeras med hänvisning till Förintelsen. 

Det är ren rasism som utgör statens ideologiska vägmärke. Men tillskyndarna vägrar att inse det. För dem är palestinier och Hamas samma sak. Och de får bara vad de förtjänar. Kvinnor och barn ej undantagna.

 

Jag vet inte hur det är med dessa tre ovan nämnda. Men jag vet att min kollega fått lida för sin kritiska, ”illojala”, hållning gentemot Israel. Släktingar har tagit avstånd, han har inte varit välkommen att besöka dem

. 

Han ville, liksom jag, uppleva Västbanken inifrån, se med egna ögon.

Men avråddes på det bestämdaste av palestinierna där. Får bosättarna veta att du är här, fara för ditt liv. Samma bosättare som på universitet Birzeits mur, utanför Ramallah, med stora svarta bokstäver aviserat: Blod skall flyta! Inget tomt hot. 

Kanske det viktigaste jag har lärt mig av Hermelebröderna, framförallt av Kenneth i ”Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen”, är att judarna inte lät sig utrotas av Hitlers hejdukar utan att göra motstånd. 

En myt som har underhållits av foton från rampen i Auschwitz, hopfösta grupper av människor, somliga med väskor i händerna, efter transport i förslutna godsvagnar,  i väntan på selektion av doktor Mengele och kompani. 

Till synes passivt och fogligt. Som på kö.

Men motstånd förekom, både i det lilla och det stora, det dokumenterar Kenneth Hermele med all önskvärd tydlighet i sin bok. Vad gäller det sistnämnda fanns judiska partisaner med vapen i hand.

Det känns minst sagt hoppfullt att få denna myt krossad. I en mörk samtid. Präglad av de mångas uppgivenhet och tystnad.

8 dagar 2026-02-02 (i en något reviderad version)

Tankar på födelsedagen (nota bene inte min)

Storsjön (Foto: Visit Sandviken)

                                                                                     Will you still be sending me a valentine, birthday greetings, bottle of wine? (The Beatles)

Min vän C, sandvikentjej - vilket är viktigt att framhålla för såna tjejer är av ett alldeles särskilt slag, vilket man bara vet om man själv vuxit upp i den lilla stan i skuggan av Verket, och i tonåren, utan vidare framgång, kurtiserat dylika - fyller år och jag grattar henne på Facebook. 

Det är så man gör i denna digitaliserade samtid. Glöm PostNord och brevlådor (sällsynta för övrigt). Och frimärkena, vem minns dem?, betingar numera ett skrattretande, med ett hån före skratt, pris.

Apropå raden ovan, från "When I´m sixtyfour" med Pålle och grabbarna. Den förre, trallglade muntergöken och Per Gessle-förebilden, skrev den. Även om John var med och delade på royalties. Alltid Lennon-McCartney, you know. Som Nanker Phelge. Jagger och Richards.

Hur många år fyller nämnda, sköna dam? Det spörjer inte en gentleman. Inte ens en oborstad från Sandviken. Och utflyttad.

C är lönearbetsbefriad, liksom jag. Utstämplad från tjänsten som chefredaktör på den lokaltidning som var konkurrent med Arbetarbladet, innan de, båda allt tunnare i papperseditionen och glidande in i digitalisering och online, hamnade under samma tak. 

På den förra blaskan fanns en annan vän till mig, den bullrige B, som kulturredaktör.

Det är nog inte att säga för mycket att han med C som chef fick stort handlingsutrymme. Och vad jag vet, åtminstone enligt uppgift från honom, något jag aldrig kontrollerat och varför skulle jag, hade han under alla år han tillhörde tidningen aldrig något anställningskontrakt. 

Mannen, med Hemingway som sin store idol, kom och gick som han ville. Bestämde arbetstiderna själv. Gled in i tidningshuset på Ruddammsgatan, Gefles Fleet street, en bra bit in på förmiddan. Efter ett par timmar med huvudstadsdrakarna i sängen. Och några tekoppar. 

Och inte var han med i någon fackförening. Kallade sig "liberal", vad han nu menade med det, mig sade det absolut ingenting. Ingen vän av kollektiv och solidaritet, direkt. Störde mig, med generna från metallarbetare, facklig aktiv och röde morfars ögonsten till grabb.

C bor numera, jag tror att hon länge gjort det, permanent en bit utanför Sandviken, med Storsjöns vågor  skvalpande inte långt från hustomten. Nära badplatsen Mölle, där man alltid fick sand mellan tårna. Vi var, när vi hade sommarstuga där, grannar med hennes familj. 

Min mamma sålde den, när pappa gick bort. Annars kanske jag kunde ha tänkt mig att slå mig ned där, året runt. Att bo vid vatten skänker själen ett lugnande evighetsperspektiv. Helst skall det förstås vara vid ett hav. För den rätta feelingen. Som vid Vesterhavet i Danmark. 

Nå, förutsatt att det gistna huset vinterbonats. Och rustats. Det hade krävts en hel del, och mer än så, fixande för att omvandla det till ett bekvämt året runt boende. Men utsikten, people, utsikten! Milda maränger. 

Att varje morgon, mer eller mindre sömndrucken, kliva upp och i blickfånget ha den glittrande Storsjön! 

Nå, om vintern gnistrande is. I fjärran bergen och skogarna. Slocknade fabriksskorstenar. Lyckost är hon sannerligen, min C.

Så många minnen förknippade med huset i rött trä. Nära ned till strand, vassruggar och gammal, hederlig träeka. Alla människor som rörde sig i det. Mina föräldrar. Min syster och hennes man. 

De är borta, alla är borta, döden tog dem alla, utan förbarmande. Jag står på tur, ättestupan väntar. Det är ingen trevlig tanke. Försvinn!

Jag säger som jag brukar säga, när missmodet växer och nedräkning pågår, strunta i år, vårda varje dag. Men fasligt vad många år som har gått sedan vi var grannar med C och hennes familj. Livet flyr. Men Storsjön förblir. 

Grattis än en gång, kära C!

Tove Janssons "Sommarboken" på engelska

Bild: Wikipedia

I likhet med de flesta förknippar jag Tove Jansson främst med de härligt finurliga böckerna om Mumintrollen. Dem läste jag högt för mina barn vid sänggåendet. 

Vi var alla tre lika förtjusta i trollen, skrämdes därtill av Mårran (Jan Myrdal liknade i sina barndomsböcker Alva Myrdal vid henne). 

Trollen som en motvikt mot de förment progressiva barnböcker det hörde till att uppfostra sina barn med på den tiden. Liksom det var nästintill obligatoriskt att medbringa dem på 1 maj-demonstrationerna under Röd Front. 

Om så i barnvagn. De kunde alltid mutas med glass där på Vaksalatorget i Upsala.

"Lotta i Hallonby" typexempel och mönsterbildande. Socialrealistiskt skulle det vara, verklighetsnära och fantasifritt. Sedelärande. 

Lotta växer upp i en stockholmsk förort, "Hallonby" väl en omskrivning för Hallonbergen, besöker sina morföräldrar på pensionärshemmet. 

I Lotta-böckerna ingår den tidstypiska kampen för daghemsplatser, "ropen skalla - daghem åt alla" skanderade vi i demonstrationstågen, och besök på den kommunala återvinningsstationen. Det skall böjas i tid det som miljömedvetet skall bli.

Kanske är det mer den socialdemokratiska välfärdsstaten än Lotta som är huvudpersonen. Den välfärdsstat den nyliberala Tidöregeringen är i färd med att definitivt smula sönder.

"Sommarboken" av Tove Jansson läste jag på 70-talet. Presenterad som en vuxenbok. Tyckte mycket om den. Men nog skär det sig att se en filmatiserad version från 2024 (finns på TV4 Play), där det talas engelska. 

"Eriksson" och "Kristoffer" nämns med födelsenamnen intakta. Nästan korrekt uttalade. 

Minimal amerikansk brytning.

Glenn Close minns jag från filmen "Fatal Attraction" med Michael Douglas. Han spelar en gräsänkling som vänstrar och råkar ut för varje vänstrande, äkta mans mardröm: den tillfälliga älskarinnan, spelad av Close, släpper inte sitt grepp. Allt mer hämndlysten och farlig.

En eftermiddag när familjen intet ont anande kommer hem möts de av att barnets kanin kokas i en kastrull. Mannen måste avslöja för familjen vad han ställt till med.

I "Sommarboken" gestaltar Close den med käpp mödosamt gående farmodern. Jag kan inte låta bli att googla. Född 1947, blott två år äldre än jag. Framstår jag också så där stapplande och gammal i omgivningens ögon? Är det sådan de ser mig? Hemska tanke. 

Nå, jag får för mig att Close agerar utifrån hennes föreställning om hur en gammal kvinna är. I vissa scener rena karikatyren. Som när hon plockar ut och visar löständerna. Scenen saknar dramaturgiskt motiv. 

Men hon vågar att visa sig som Gud skapade henne, i samband med ett havsbad. Utsatt för jordens dragningskraft, det mesta hänger slappt som det gör på oss åldrade. Det ger jag henne kredit för, som det heter. Om det inte är en stand-in.

Den brådmogna lilla flickan, Tove Janssons altergo antar jag, utgör filmens behållning. Världen är till för att upptäckas med nyfikenhetens strövtåg som fordon. Hennes far är inkapslad i sorg efter hustruns död. Orsaken får vi aldrig veta. Som all död obegriplig. Svår att förlika sig med.

Det vilar något ödesmättat från första sekvens över filmen. En plötsligt sig uppiskande storm över Finska viken hotar den bräckliga idyllen. Existensens utsatthet i de kraftiga vindarna. Risk för övertydlighet. 

En regnig midsommarafton, med sill traditionsenligt på bordet, väcker sverigeminnen. I mitt fall alla midsomrar i rospiggarnas Öregrund.

Den finska skärgården är svindlande vacker. Evighetskänsla framkallas av öppet hav och släta klippor. Men filmen lyckas inte riktigt slå an den vemodets grundton jag tror att den är ute efter. Att inget är beständigt. Sorgen över de frånvarande mäktig. 

Orden skingras och upplöses som tunna moln på sommarhimlen.

Filmens budskap, som jag fattar det, är att vi måste besinna att vår stund på jorden, som i Vilhelm Moberg älskade bok, är kort. Och att vi, över generationsgränserna, måste vara rädda om varann. 

Ändå är den långsamt sig framvaggande berättelsen, i bakgrunden hör jag "Air" av Bach, ett sömnpiller. Det märker jag på att jag börjar hålla på med min dator.

Läs hellre boken!

lindelof. nu 2026-02-01