Prick klockan 22.00 slutar livet

"Antingen så lever vi, eller så dör vi." Replik krokar sig fast ur en härlig, svartvit brittisk film från 50-talet. Som jag, samtidigt slukandes lakritsbåtar, njuter av i datorn om aftonen under gårdagens becksvarta höstmörker i Tversted.  

Mörkret på den danska landsbygden är kompakt. Bryts av fönsterljusen från ett hus därute på heden. Vesterhavet mullrar i fjärran, hörs men syns inte.

Inget mörker som skrämmer, snarare värmer och omfamnar. Minns farsans uttryck som jag ofta lånar: "Mörkt som negerslagsmål i en tunnel." Det var på den förkorrekta tiden. Idag skulle väl farsgubben åka dit. 

Inhämtar att Anders Lönnbro är död. Ännu en av alla dem som fanns där under alla år. Och som man trodde skulle finnas för alltid. Och ännu en fyrtiotalist. Den kryper för nära. Döden flåsar fyrtiotalisten, även i Skriftställarens fall, om än född sent i decenniet, i nacken. 

Nyss begravdes vännen H, fyrtiotalist. Och fyrtiotalisten D, vaktmästaren i det hus jag flyttade till i Gefle 1991. Herregud, vad fort åren går apropå det sista årtalet. Jag kan känna panik. Vad måste jag bara hinna med innan skylten plockas ned? Rastlösheten kryper lätt i mig. 

Jag hörde om järnverksarbetaren som ägnat hela sitt enda liv åt grottekvarnen Sandvik och var så tacksam för sin pension, blygsam skall tilläggas. Få betalt utan att arbeta! 

Den ekonomiska aspekten, såsom tillhörande dem vars goda ATP-pension förskingrades av Godsägarn och kompani, hur beakta den? 

Leva för dagen och strunta i att pengarna rullar, eller vara "försiktig" som min  mamma sade? Hon, bruksjäntan, hade aldrig mycket kosing. Men generös med den hon hade. Snåla människor det värsta hon visste.

Jag minns hösten 1993, vi bodde på Alte Jacobstraße i Kreuzberg i Berlin. Det kunde vara livat och högljutt i huset, klackarna i taket, ända in i det sista. Klockan 22.00 måste det enligt reglementet, formellt formulerat anslag på en tavla strax innanför ytterporten, vara tyst. 

Och exakt på klockslaget 22.00 var det knäpptyst, även om det sekunderna innan glammades. Lika tyst som i graven. Jag fascinerades av denna järnhårda, tyska disciplin. 

Kanske förhålla sig så till livet, leva till varje pris, för att travestera Bo Widerberg. Högljutt och muntert ända in i kaklet, som det heter på nysvenska. Alla kommer vi ju att hamna på klockslag 22.00.

Antingen så lever jag, eller så dör jag.

Bild: Utsikt i skrivande stund från annexet där Skriftställaren sitter i sin korgstol om förmiddagarna.

Rapport från morgon i Krøyerland

This is my life / Just show me the light / And I´d go there (Kim Larsen)

Arla morgon, klockan strax efter 07.00, på Spættevej några kilometer utanför Tversted by i Nordjylland. Lätt, svävande dimma över det fortfarande sommargröna gräset när vi kliver ut  för en rask promenad. 

Etnologen och antropologen Claude Lévi-Strauss teoretiserade, följande den amerikanska ursprungsbefolkningens kosmologi, om dimman som ett gränstillstånd. Transformation sker, du förvandlas och träder ut ur dimman som någon annan.

En gång närde jag en idé om ett skådespel rubricerat "Dimmaskiner". Inspirerat av de maskiner som i Hitlers Berchtesgaden stod beredda att framkalla konstgjord dimma i avsikt att störa fientliga flygplan om de hotade Örnnästet. 

Tanken var att i skådespelet skulle inifrån dimman de rysligaste, anonyma röster höras, utstötande det mest förbjudna och tabubelagda. Inte som annars, när talesmannen kan identifieras och straffas.

Fyra hjortar betraktar oss avvaktande på avstånd, klara att fly. Den gamla historien, jag kan inte låta bli. Mannen på älgpass. Älg springer förbi. Han skjuter. Bom. "Spring du bara, ändå såsen som är godast!"

Numera reser vi till Krøyerland några veckor om hösten, tidigare alltid somrarna som gällde. Noterar att det verkar som om småfåglarna även denna höst redan påbörjat sin resa söderut. 

Men kallt är det inte i luften, snarare milt och behagligt. Inga tecken på annalkande vinter.

Vi spanar som alltid efter örnar i skyn, härstammande från reservatet ett par mil bort. Med sin mäktiga vingbredd himlavalvens okrönta kejsare. 

Ljuset är vidunderligt i Krøyerland. (Därav dess namn efter den ljuset fångande "Skagenmålaren" Søren Krøyer.) Som på ingen annan plats på jorden. Skimrande. Magiskt, för att använda ett slitet ord. 

Och aldrig mår jag så bra som här, i detta välsignade ljus. Anden befrias. Oro och ängslan viker undan. Kunde jag stanna tiden, gjorde jag det. 

I fjärran det aldrig tysta Vesterhavet, förmedlar ett evighetsperspektiv. Havet fanns före och kommer att finnas efter mig. Egendomligt nog en rogivande känsla. Blott ett fotspår på sandstranden är jag. Som vågorna snart sköljer över, suddar ut. 

In till annexet för att läsa Magnus Utviks bok om när han var stalinist. Skriva om den med datorn i knäet. Slår mig ned i en knarrande korgstol. Ända hit in når bruset från det eviga Vesterhavet. 

Bild: Eva Åsén-Ekstrand

Tankar om ordens makt denna valdag

På omslaget till Lars Forssells Oktoberdikter (1971) Vladimir Lenins målmedvetna nuna med sträng blick. Skulle vara otänkbart idag. När det ilsket bråkas offentligt om det så kallade Leninpris som varje år delas ut i Varberg. 

Den excentriske hotellmiljonären Lasse Diding står för fiolerna. I år blide Carl-Göran Ekerwald pristagare. Ett något förvånansvärt val. Vad med kopplingen till ryska revolutionens hårdföre arkitekt? Men kanske inte nödvändigt.

Hur i hela världen kom Forssell på att han skulle skriva sina oktoberdikter, anspelande på den ryska revolutionen - med ett inte särskilt kritiskt anslag? Förlåt mig, men bortsett från hans poesi, fann jag honom tämligen opportunistisk. Lite av salongssocialist när det passade sig.

Akademien och dess aderton ledamöter hånade han å det grövsta så fort han fick chansen, med uttryck gränsande till oförskämdhet. Sedan lät han sig utan protester väljas in som en av dessa.

Nå, strunt med det. Från boken stannar kvar hans rader, fritt återgivna eftersom jag inte har tillgång till texten: "Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er lyssna till ord." 

Andemeningen, bortsett från hänsyftningen på ett dåtida analfabetiskt Ryssland, var att han betonade vikten av att söka de korrekta orden. Sökandet, ansträngningen, nog det primära.

Viktigt att vara språkligt medveten. Inte slarva, göra det lätt för sig. Gäller inte bara poeter, förvisso.

Marie Cardinal vittnade i en populär och vida läst bok om ord som befriar. I den psykoterapeutiska kontexten. Orden som den psykiskt lidande hjälpande. Utan ord ingen befrielse. Men, nota bene, det måste vara den lidandes egna ord. 

Terapeuten får inte lägga ord i hennes mun och ta över läkandets process. Terapins ord må aldrig vara bestämmande maktord.

Ord skapar inte verklighet, min position inte den filosofiskt idealistiska. Men ord definierar verkligheten. Och påverkar hur vi förhåller oss till densamma. Ord är därför aldrig oskyldiga, aldrig godtyckliga. Och förklarar att jag retar mig på slafsiga nyhetsuppläsare i SVT,

Idag går Sverige till val. Själv befinner jag mig i skrivandets stund på rödvit mark, närmare bestämt i Tversted invid det evigt brusande Vesterhavet i Vendsyssel, Nordjylland. I en skimrande trakt jag sedan decennier älskar och döpt till Krøyerland. 

I mina öron ekar Magdalena Andersson som gång på gång mässar om en krigsvinter. Hon frammanar, jag kan bara förstå det som att hon syftar till det, en beredskapsstämning. Utan att vi, vad jag vet i alla fall, befinner oss i krig. Men förväntas agera som om vi vore det. Anpassa och ställa om oss. 

Apropå krig. Omgrupperar sig eller retirerar ryssarna borta i Ukraina? Hörde om truppförflyttningar igår i dansk tv. Beror väl på vem man frågar. Ordens makt. 

Nä, här blir inga barn gjorda!

 

"Nä, här blir inga barn gjorda", som gubbarna deklarerade på Sandvik när den korta kaffepausen var över. De sista dropparna i muggen slängdes, sedan tillbaka till maskinerna. 

När jag höll kurser i ledarskap kunde jag dra till med att "somrarna på Sandvik lärde mig allt om organisation och ledarskap. Jag hade inte behövt ta lån och studera på universitet." Nå, jag överdrev. Men inte bara. Jag lärde av egen erfarenhet, även genom att lyssna till andras.

Ta den nyutnämnde chefen (en i raden av förhoppningsfulla gossar), kvalificerad utbildning på högre läroanstalt typ Handels eller Chalmers, som fick för sig att nyordna på sin avdelning. Vid introduktionsmötet: "Ska vi inte sätta oss i ring och strunta i bord, det räcker vi har stolar." 

Det muttrades så han hörde. "Jobbar vi på dagis?" Högre: "Var ska vi ställa kaffekoppen?" "Ställ den på golvet, vetja." " Om jag vill anteckna, var lägga blocket?"

"Ja, men skit i det, då! Vi gör som ni brukar."

Den moderne, skolad i anti-auktoritärt tänkande, chefen som ville ha dialog med medarbetarna, för det hade han läst i managementböckerna att man skulle: "Jag sätter ut en dator i fabriken så kan ni anonymt skriva en fråga om precis vad ni vill och jag lovar svar inom 24 timmar." 

Och, jodå, frågorna kom haglande: "Varför måste Sandvik ha privata ägare?" "Borde inte kapitalismen avskaffas?" "Varför lever vi, vilken är meningen?" 

Jag försågs av min kompis tråddragaren med en utskrift av mejlen. En rejält tjock bunt. Jag brukade ta med och visa som "bevismaterial" för kursdeltagare. 

Till slut behövde chefen ägna merparten, och mer än så, av sin tid åt "dialogen". Knepiga frågor tarvade betänkande och utförliga svar. Ledde inte sällan till följdfrågor. "Dialogen" avbröts. Datorn plockades bort. 

Ta gröngölingen, utan erfarenhet från golvet, som ville imponera på överordnade. Vaktade intill stämpelklockan vid utstämpling en arla morgon. När en person dök upp glad i hågen med  en bunt för att stämpla åt flera: "Det där är förbjudet! Ta hit korten! Det här blir det rapport, på."

Snabbt upp till högre chef med korten i nypan, triumferande och inväntande beröm: "Titta, vad jag har avslöjat!" Inte den respons han räknat med: "Ställ tillbaka korten ögonaböj. Vad i helvete sysslar du med?"

Långt senare inhämtade jag teoretiska begrepp som auktoritet, legitimitet, företagskultur, förändringsobenägenhet och andra centrala sådana för att förstå organisationslivet och människors agerande. (Stördes av teorierna att de inte "luktade" människa.)

Jag hade redan mött begreppen - i verkligheten. Men hade då inte ord för dem. 

Vill tillägga en viktig insikt. Jag lärde mig allt om effektiv, respektive ineffektiv, tidsanvändning. Om natten var jag klar med mitt ackord efter kanske tre timmar. Men måste stanna i fabriken skiftet ut, slå ihjäl tid. Knalla runt, lägga mig och sova, ingen kontrollerande bas ute.

När jag utbildade studenter var jag noga med att inte till varje pris hålla på tills passet enligt schemats angivelser skulle vara slut. Satte punkt, avbröt, när det kändes att vi inte kom längre tillsammans, det intellektuella syret tagit slut, vi trampade vatten.

Kunde undslippa mig, syftade förmodligen på mig själv: "Inte bara studietid ni bränner här, även livstid. Om ni inte finner det meningsfullt, lämna och gör något annat, viktigare." Alla stannade. 

Och så klart, frihet under ansvar vägledande princip på varje ledarskapskurs. Inget dikterande. Inget omyndigförklarande. Förtroende. Ledarskap i praktiken!

Jag vill välja ett annat folk på söndag!

Två av mina husgudar, som jag ständigt återvänder till för förklaringshjälp, heter Michel Foucault och Johan Asplund. Med hjälp av den förste fördjupas förståelsen av hur människor agerar, snarare inte agerar, med hjälp av begreppen normalisering och självdisciplinering. De två hänger ihop.

Normalisering innebär att vi upplever det som vi inte borde uppleva som normalt och naturligt som om det ändå vore det. Vi trubbas fortlöpande av, resignerar och finner oss i sakernas tillstånd, anpassar oss efter dem. Tag dödsskjutningarna i Sverige. Eller inflationen. 

Genom självdisciplinering, att vi fogar och lägger band på oss, hjälper vi normaliseringsprocessen på traven. I den meningen är vi våra egna motståndare.

Från sociologen Asplund lånar jag begreppet tankefigurer. Dessa låser in oss i vad vi uppfattar som att det som är, det är också det enda som kan vara. Något annat är inte möjligt att tänka eller föreställa sig, det tillåter inte tankefigurerna. 

Instinktivt, utan längre reflektion: Hur skulle det se ut om vi gjorde så? Eller: Hur kan du tänka på det viset? Under uppväxten i Sandviken matades jag med detta. 

I min hemmaregion, storfabrikernas, bromsas den människorna emanciperade utveckling som borde ske. Självdisciplineringen - att vi håller tillbaka och förminskar oss själva - tar sig här uttryck i inlärd hjälplöshet. 

Inget förmår vi på egen hand, någon annan måste göra det. Det ropas på den utifrån kommande "frälsaren". Denne kan segla in förklädd till en gigantisk batterifabrik. Hälsas med jubel och skattelättnad.

När människor klagar på politikerna, med all rätt, eller ondgör sig över maktens megafoner journalisterna, också med all rätt, brukar jag inflika: "Det är inte politikerna som är det största problemet. Inte heller de okritiska journalisterna. Det är folket." 

I den konstgjorda "elkrisens" dagar - Sverige exporterar ett elöverskott - börjar nu detta fogliga folk tipsa varandra om hur man ska spara på el. Sluta duscha. Raggsockor på. Inflationen hanteras genom att söka billiga varor - eller avstå från det man annars köper. 

Nato-Magda målar fan på väggen genom sitt tal om en "krigsvinter". Alla sitter i samma båt och alla måste "hjälpa till". Blir S kvar i regeringen, lär de väl lansera en "beredskapsskatt". Finansministern, som klev han ur ett av Jan Myrdals satiriska verk, har redan antytt en sådan.

Kollektiva protester? Som i Frankrike, Belgien, England? Glöm det. Vi är ju inte sådana, aldrig får vi nog eller är måttet rågat. I bästa fall knyts näven i byxfickan. 

Facebook, detta frustrationernas bottenlösa avledningssystem, tjänar makten. Vid datorn eller i mobilen höjer vi vår röst genom fingertryckningar, sedan är det bra med det.

Snart val. Jag grips av en oemotståndlig lust att vrida om vad Brecht sade i Berlin 1953 till makthavarna när de folkliga protesterna tagit sig våldsamma uttryck och slagits ned med vapen: "Om Ni inte är nöjda med folket, välj ett annat!"

Jag skulle gärna välja ett annat folk 11 september. Mer upproriskt, inte så förbaskat självdisciplinerat och lydigt. En makthavares våta dröm.

Fotnot. "Alla" jag pratar med ska rösta SD. Var göra av besvikelsen om SD hamnar i regeringen, börjar kohandla och kompromissa?

Bild: se.dreamstime.com

Men är det inte John Cleese!

Mitt hjärta är ditt / Ditt hjärta är mitt / Och aldrig jag lämnar det åter (Nils Ferlin)

Det påstås, romantiskt och hoppingivande, att varje människa har en andra hälft som någonstans väntar på henne. Förr eller senare blir en halv människa hel. Inte vet jag om det stämmer. 

Och inte vet jag heller om det är politiskt korrekt att tänka i partermer. Men det behöver ju inte nödvändigtvis - "samkönade" förhållanden förekommer ju - signalera att idealet är heteronormativt färgat. Nåväl, det bekymrar mig föga vad som är politiskt korrekt och icke. 

Jag brukar försöka att trösta en kvinna, högutbildad, fager och klok och definitivt inte hemmahörande på glasberget men känner sig ensam och längtar efter någon, med detta om den andra häften. Tillägger: "lita på ödet!"

Jag minns min mors uttryck "få varandra". Hon drömde - eldade under med att läsa Min värld, i smyg eftersom socialdemokratiska kvinnoklubben, där hon var vice ordförande, fnyste på näsan åt publikationen - om den livslånga kärleken. 

Och fann den i min far, hennes andra hälft. Vill jag gärna tro. Någon annan man hade hon aldrig i sitt liv. Stiliga Gösta från Norduppland hennes livs kärlek. En Humphrey Bogart-kopia.

Apropå det så sägs det att vi alla, var och en, har en dubbelgångare. Vet inte om jag köper - det gäller att hänga med i det samtida, ekonomistiska klyket! - det heller. Men jag sysselsätter mig ofta med att reagera på look alikes. Både i tv-serier, filmer och på gatan. 

Det kan vara döda som "återuppstår" framför mina ögon.

Före detta arbetskamrater dyker upp i vimlet. Häromdagen AL, som kräftan tog för ett par år sedan. För en tid sedan M, också tagen av kräftan. Min svåger B, den snällaste människan som gått på denna jord, har jag sett flera gånger. Det vill säga hans look alike. 

Kanske kännetecknande för samtliga tre inget utstickande i utseendet, ganska vanligt sådant om man säger så, flyter lätt in i mängden.

Vännen och förläggaren Gert Nilson, en så påtaglig look alike att jag studsar till. Kan det vara han som går igen? Gert som lämnade jämmerdalen 2017 och är mycket saknad. Alldeles för likt. Kusligt. Skulle vara typiskt honom spela oss andra ett spratt.

För många år sedan skojade studenterna med mig i sin kårtidning. Min look alike blev den HIV-smittade kändisen Sighsten Herrgård. Min skäggstubb lika mörk som Herrgårds. De rackarna visste att Herrgård inte tillhörde mina favoriter.

Numera får jag inte sällan höra att jag är lik Monthy Pyton´s John Cleese. (Under min långhåriga, mustaschprydda musikerperiod liknades jag både vid Frank Zappa och Jesus.) Om sanningen skall fram är jag inte så glad för det. 

Men påminner mig hans vackra döttrar, Cynthia och Camilla. Anlagen! Men det kan ju förstås också vara från spinnsidan de ärvt sin skönhet.

Nå, Cleese´s överlägsna intelligens och originella humor importerar jag gärna. Dock, bara att inse: He is one of a kind. En sådan man föds det högst en per sekel, som Jan Myrdal konstaterade om Hans Alfredson. 

Bild (Wikipedia): LEK, eller kan det vara Cleese?

Till försvar för "68"!

Före detta kolleger uppdaterar mig kontinuerligt om dagens högskolevärld. Jag serveras inside information om värdegrunder, kränkningskulturer och ideologisk impregnering. Skakar på huvudet. Samtidigt som minnen föds. Så annorlunda det var!

Det är rätt att göra uppror! löd den uppfordrande uppmaningen när jag anträdde universitetet 1968. Kraftiga vänstervindar blåste genom det medeltida universitetets korridorer. I dagens näringslivsanpassade högskola snöd anpassning som påbjuds. 

Kunskapen förmodas vara "nyttig", inte samhällskritisk. Inget flum! Man studerar, inte för att förändra samhället, utan för att göra karriär inom detsamma och tjäna det. Studenterna förväntas höja sin "anställningsbarhet", för att prata samtida mumbojumbo. 

Den vägledande, retoriska frågan kunde hämtas från Peter Tillbergs tavla: "Blir du lönsam lille vän?"

Vi skriver 2022. Den förhärskande myten om 1968 bland dem som gjort avbön har gått i fördömandets tecken. Och i en psykologiserande riktning från föraktfulla som stod utanför. Borgarungar lekte revolution och gjorde föräldrauppror för att sedan, efter att tagit sitt förnuft till fånga, återvända till fadershuset.

Janne Scherman, Robert Aschberg, Peppe Engberg och andra nutida mediekändisar i etablissemangets sold. Bankdirektörer som Klas Eklund och andra med bakgrund inom bokstavsvänstern: SKP, KPML, APK eller FK.

Att baktala 68 utgör den politiskt korrekta hållningen bland dem som var med när det begav sig. Det hör till att "syndaren" ska "bekänna" att densamme deltog. Men att denne sedan länge tagit avstånd, efter att kommit till sans, "vaknat upp". 

Positionen inte särskilt intellektuellt anständig. Det är som om 68 kunde liknas vid en åkomma som man tillfrisknade ifrån. Ett annat uttryck för detta opportunism, vändandet av kappan efter vinden.

Jag är ganska unik bland mina generationskamrater. Jag har inte gjort en helomvändning och gått åt höger. Inte som Göran Skytte klätt mig i säck och aska, spelat rollen av flagellant, klagat och fördömt i högan sky. Varför skulle jag göra det? 

Det finns ju ett stolt arv från 68 att förvalta! Jag vägrar medverka till att det förskingras.

Utvecklingen inom universitetsvärlden är sorglig. Från visionen om det fria, kritiska och autonoma universitetet till det i praktiken förflackade och "avnämaranpassade". Från integritet till ideologiskt betingad undfallenhet.

Uppsala universitet 1968 - en härlig tid! Anti-auktoritär, intellektuellt stimulerande. Ingenting hölls för oantastligt av det som lärdes ut i föreläsningssalarna. 

Allt diskuterades och ifrågasattes. Det kritiska perspektivet på kunskapsförmedlingen var givet, atmosfären sjudande och intensiv. 

Vänsterstudenterna mer pålästa än föreläsarna, en mardröm för mer än en av dem. Avancerade författare lästes vid sidan av kurslitteraturen. Förutom Marx Marcuse, Horkheimer, Adorno, Sartre, Lukács med flera. 

Nu för tiden läser studenterna enbart kurslitteratur - i bästa fall. Och försöker ta sig igenom studierna så fort och enkelt som det över huvud taget går. Intellektuell lättja bara förnamnet.

Orsakerna till vänstervridningen flerfaldiga. Plötsligt var tiden mogen för ett revolterande: den stora efterkrigskullen förvandlade det småskaliga universitetet till ett massdito. Proletariseringen av akademikerna började anas. 

Välfärdssamhällets andliga tomhet och dess baksida (den stora gruvstrejken på LKAB i faggorna) lyste igenom och imperialismen visade sitt rätta slaktaransikte, med USA:s angreppskrig i Vietnam.

Oavsett den sociologiska och politiska bakgrunden till 68 kvarstår som det mest intressanta, enligt mitt förmenande, att jämföra det intellektuella klimatet inom högskolevärlden i dag med hur det var då. Det utfaller solklart till det förflutnas fördel. Det är inte att romantisera. 

Det var en det kritiska tänkandets, reflekterandets och diskuterandets tid. Avarterna som förvisso förekom var inte huvudsak. De speglar inte det väsentliga, det friska i själva andan. Arvet.

Jag minns den tyske studentledaren Rudi Dutschke som från filosofen Ernst Bloch hämtat och inspirerats av teorin om "upprätt gång". En teori med rötter i upplysningen och hos Kant. 

En teori om människans befrielse genom eget tänkande, vår befrielse kan bara vara vårt eget verk. En parafras på Marx tes om att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. 

Den sig själv bildande och ifrågasättande, sig själv därmed bemyndigande, människan går upprätt - endast hon.

För mig handlar 1968 om exakt detta. Vägran att bara falla in i ledet. Hungern att skaffa sig redskapen för att subjektgöra sig själv, bli autentisk. Därmed ta ett verkligt samhällsansvar som gagnar utveckling och demokrati. Ljusår från dagens enfald och krypande för makten.

"Samtiden är onödig", hävdade Jan Myrdal polemiskt. Bäst förvaltas arvet från 68 av sociala krafter utanför universitetet. Alla de som i olika utomparlamentiska former försöker göra sina röster hörda, inte bara finner sig i sakernas tillstånd. Inte accepterar den eländiga samtiden som något oundvikligt. 

Så länge dessa utomparlamentariskt finns, lever sextioåttaandan. Någon ny vänstervåg på universitetet lär jag inte få uppleva under min livstid. Glädjen över att ha fått uppleva 68 kan dock ingen ta ifrån mig.

Och det är fortfarande rätt att göra uppror!

Bild: Utbildningsminister Palme möter röda studenter. (c)avemark.se