Söndagskvällens LEK: Kör så det ryker, Vicke!

 

Jaha. Det var det, det. I likhet med många andra hängivna Brynässupporters höll jag tummarna så de vitnade i hopp om att suveräne backen Victor Söderström skulle bli kvar även nästa säsong. När guldet skall bärgas, återföras till Gefle. 

   Där det förstås hör hemma, var annars? Det har det gjort sedan 60-talet och den magiska storhetstiden när Brynäs sopade isen med vem det än vara månde. 

   Men icke får vi behålla backhjälten. I dag deadline för NHL-lagen att knipa spelare. GD avslöjar samma dag att det blir Boston Bruins för Söderström. Nå, bara att torka tårarna och önska honom lycka till. 

   Och till att få bo i det Boston som jag lärde känna under två perioder på plats. Fattade tycke för den fantastiska staden. Huvudorten i det Massachusetts som Bee Gees i falsett besjöng.

   Kanske tar jag i, som jag plägar göra. För inte rörde jag mig mycket utanför stadsdelen Cambridge, där Harvard håller till. Den möblerade lägenheten på Banks Street, i nämnda stadsdel, kostade sina sköna lusidorer, ska gudarna veta, knappt jag vågar att berätta det. 

   Men det var det värt. Och pengarna kom ju från ett stipendium.

   En flott, eklövsprydd, ingång till Harvard blott några stenkast bort från min bostad. Namnkunniga på anställningslistan. Hot shots. Eftermiddagsseminarier med tedrickning och öppen brasa. Inte kändes det som ett akademiskt seminarium! 

   Trist och meningslöst som i Sverige. Rena likvakan.

   Särskilt minns jag en sammankomst, jag tror den ägde rum på sociologiska institutionen, med ledarskapsforskaren Richard Hackman, som jag väl kände till. Jag har citerat det förr, för det är så bra och avkylande: 

   - Om du vill studera ledarskapet i en symfoniorkester - lyssna efter hur det låter. 

   Ingen ledarskapsromantisering. Kan tillämpas även på andra organisationer. Med viss modifiering.

   Hackman har gått in bland skuggorna. Boston och Harvard lär jag aldrig mer återse. Chansen träffa Noam Chomsky på MIT är borta. Ej må jag heller återkomma till Harvard Business School (HBS), beläget på Soldier´s Field, som bjöd in mig som visiting professor.   

  Bedrivande sin beryktade case-pedagogik. Inspirerade mig i min gärning.

  När jag försökte att förklara för professorerna på HBS vad en skriftlig tentamen är för någe, skakade de bara på huvudet. Lära sig utantill och sedan rapa upp? Varför? Hur tjänar det tanke och intellekt?

   Kanske Söderström återvänder till Brynäs, vad det lider. Liksom Silfver succéartat gjort. Man kan ju alltid be till högre makter.

   Rör man sig på stan i Gefle, snubblar man över hockeylegendarer. Lätt bli starstruck, leta autografblock. Bakom ratten till Eckerölinjens buss hittade vi "Länsman" Dahllöf. En gång ropade jag till "Virvelvinden från Vuollerim". 

   Inge Hammarström, han som tillsammans med Börje Salming drog till Toronto Maple Leafs, snackade vi med i Agnes kulturhus. Han visade oss foton i mobilen på Lill-Strimmas grav. Belägen på samma kyrkogård som min livskompanjons farföräldrar. Utanför Timrå.

   Höll på att glömma. Tord Lundström och jag var med som "experter" i samma tv-sändning under en match i Gavlerinken. En försynt och vänlig man. Om honom skojade Wille Löfqvist:

   - Han kan inte åka skridskor. han kan inte skjuta. Men han är bäst.

    Kör hårt, Vicke! Nu väntar Bostons motsvarighet till Gavlerinken: TD Garden. 

Foto: hockeysverige.se

FOTNOT. Harvard tillhör etablissemanget. Märkligt nog skrev jag mina "Olydnadsparagrafer"  i  skuggan av elituniversitetet. Publicerade i kulturtidskriften Montage. 

Söndagens LEK: "Men han bodde väl aldrig här!"

Lördagsutflykt i det strålande junivädret, midsommarfirandet väntar runt hörnet, till Högbo Bruk utanför Sandviken. Nå, bruk och bruk. "Rekreationsområde" heter det väl nuförtiden, fint ska det vara. Ordet täcker inte alla krävande aktiviteter, enligt mitt förmenande. 

   För de tidigare vilda och orörda skogarna genomkorsas och förfulas av iordningsställda, breda, leriga farleder där folk blixtrar fram som jehun på sina mountain bikes, eller vad de dyra åbäkena heter. 

   Bara att hoppa undan, alla ni bärplockare och skogsmullar, om ni inte vill bli nedmejade.

   Och så ett elektriskt uppvärmt skidspår, vad säger Gretas epigoner om det föga miljövänliga, energislukande tilltaget, som förväntas locka pröjsande medelklassåkare från Fjollträsk och långt bortifrån. Företagsekonomiseringen av samhället gör inte halt utanför Högbo.

   Pay and ski, tror jag det jolligt nog står på en skylt. Och, ännu jolligare. Det hänger ned klätterrep och repstegar från träden, så att "team building" kan iscensättas. Chäfer noterar vem av underhuggarna som vågar svinga sig i trädtopparna. Och vem som fegar ur. 

   "Kick-offs" kan även hållas i det "moderna" Högbo. Jag var med om en sån med min institution på högskolan. Eller om det hette något annat. Kanske just "team bulding". För med förbundna ögon skulle det sättas svans på Svante, chäfen. Jag menar grisen. 

   Om aftonen förstklassig mat, tillagad av eller på recept från kocklandslaget, till det serverades dyra viner. Ingen billig tillställning. Värdelös från början till slut ur ett verksamhetsperspektiv. Skattebetalarna skulle få spader om de visste om detta slöseri på en statlig myndighet.

   Klockan två på natten orkade jag inte hålla ut längre. Efter att tidigt om aftonen avvikit för att försöka komma till ro och undan alla stolpskott till kolleger. Satte mig i bilen och åkte hem till Gefle med gasen i botten. 

   Ola, tidigare direktör på hotellet, framliden sedan ett antal år, föreslog jag skulle inreda ett Jimi Hendrix-rum. "Men han  bodde väl aldrig här?" Uppenbarligen hade aldrig Ola, denne sympatiske man, hört talas om story-telling. Den senkapitalistiska tidens marknadsföring.

   Gitarrvirtuosen uppträdde ju faktiskt i Högbo på en trång utomhusscen. Jag vet exakt var den stod. Men kulturvandalerna har varit framme och gjort kaffeved av den. Ingen skylt eller minsta minnesmärke som informerar om att the one and only Hendrix was here. 

   Pappa och jag, vilket år minns jag inte, begick nyfikna, åtminstone fadern, en premiärtur i det sprillans nya elljusspåret. En gnistrande kall vinterafton. Han försvann fortare än kvickt  nedför en brant backe, allt jag såg ryggtavlan av honom. Symtomatiskt för vår relation. 

   Ångloket Styrbjörn, utställt i en hage, klättrar barn på. De skulle bara veta att min mor upplevde det muskedundret i full aktion. För länge, länge sedan. När Högbo fortfarande var ett bruk. Och hade långt kvar till allt intäktsgenererande joll.

Dagens LEK: Krisberedskapens vara - eller icke vara?

Det finns en myndighet i Sverige betecknad dagligdags i gammelmedia med akronymen MSB. Vad står bokstäverna för? Myndigheten för samhällets bovar, kanske. 

   En parallellorganisation till elefantkyrkogården i Rosenbad, där regeringen dumpar landshövdingsmissfoster som Kinberg Batra och andra.  Istället för att, som man borde, skicka dem till Arbetsförmedlingen för att skaffa sig ett riktigt jobb. Typ pottkusk.  

   Nu börjar de bli så många, de som skall dumpas (med bibehållna höga löner som Svensson bara kan drömma om), att elefantkyrkogården inte räcker till. Pehrson från Folkpartiet, ännu ett missfoster, ska väl snart anslutas till de andra elefanterna. Därför MSB.

   Äh, jag skojar. MSB skall uttolkas Myndigheten för samhällsskydd och bevakning. Vad de mer exakt gör vet jag som skattebetalare inte. Liksom Stasi håller de kanske ett drönaröga på oss medborgare? Något "samhällsskydd" kan jag ju inte upptäcka. Slöddret härjar fritt.

   Nå, förkrigsstämning är påbjuden av krigshetsarna med Oksanen i spetsen. Så MSB ska väl ombesörja att beredskapen är god. "Om kriget kommer", som broschyren hette och som landade i brevlådan på Barrsätragatan i Sandviken. 

   Farsan var hemvärnare med tillgång till vapen, k-pistar och hela baletten. Om ryssen skulle komma. För det var endast från det hållet, österifrån, han (ska det heta "hen"?)  kunde komma. Liksom nu, i Oksanens kalla kriget-världsbild. Intet nytt under kjolen, som bonddrängen sa.

   Häromförmiddagen på UL-tåget, vi var på väg, med datorerna laddade och böcker som skulle återlämnas, ner till Carolina Rediviva, kastade sig någon framför ett annat tåg i Skyttorp. Så det blev stopp i trafiken - och stopp för oss. 

   I Örbyhus. Hålan Gud glömde, eller struntade i. Och där Erik XIV på ett slott utanför byn dog av ful ärtsoppa.

   Villrådiga passagerare, vars cirklar plötsligt rubbats, som visste varken ut eller in. Sitta kvar på det fullsmockade tåget eller kliva av? Någon med bullig resväska som skulle till Arlanda och väntande flyg. En äldre man till Ackis för undersökning. 

   Röst efter röst, med bekymrade stämmor, kunde höras. Världsordningen var rubbad.

   Min livskompanjon och jag höll oss coola, klev av, smet in på Spektra, efter att jag växlat ett par ord med lokföraren, ett kafé hundra meter från stationen, för nybryggt kaffe och varma mackor till halva priset. Det sistnämnda kanske ett försäljningsknep. Gott var det.

   Kan man säga att vår krisberedskap var god? Vad med de övriga passagerarnas? Inte vet jag. Men jag bävar för om kriget skulle komma. Personligen tillämpar jag principen "hellre benen på ryggen än i graven". Och: "hellre desertera än marschera". 

FOTNOT. Efter att ha avslutat drapan förstår jag av Johan Hakelius i Fokus att landet begåvats (sic!) med ett "Centrum mot arbetslivskriminalitet" på sju platser. Som sagt, eller inte, vår beredskap är god. 

Foto: Timbro 

Dagens LEK: Så sjuk blir jag aldrig!

Det var fotbollspelaren Tomas Brolin, med rötterna i Notviken, landslagsman och proffs i utländska klubbar efter sin sejour i Giffarna Sundsvall, som utan att klä in det, sa det. I samband med en allvarlig skada som krävde sjukhusinläggning med patientillvaro att utstå. 

När han fick frågan från en reporter om hur han fick tiden att gå där i sin säng: Läser du böcker? Nej, så sjuk blir jag aldrig. Ärlig, var han i alla fall. Det får man ge honom. Men något att öppet skryta med utan att kinderna färgas röda, en hyllning till analfabetismen?

 

Det ryktas från desillusionerade verksamma inom högskolevärlden, även på de "fina" universiteten, att det är svårt att få studenterna att läsa böcker. Hur sjutton bär de då sig åt, undrar konservativ vän av ordning, när det skall tenteras, skrivas prov på kurslitteratur? 

 

Men kanske förhåller det sig så som min vän Katarina, tidigare högskolebibliotekarie, menat: det är grupparbeten som gäller nuförtiden. Man ju kan alltid, jag som påstår det och inte Katarina, snacka till sig godkännanden och betyg. Om munvädret är det rätta.

Och då kanske det där med att läsa böcker inte är så viktigt. Och man har ju alltid AI. Förre kollegan Mats, som vi samspråkade med bara häromdagen i det som åtminstone förr kallades "lärdomens stad", pratade just om AI, att studenterna flitigt (sic!) använder sig av det. 

 

Vid uppsatsskrivande och författandet av seminariepromemorior. Man får inte vara dum, för då kan man bli underkänd. 

Det gäller således för kursansvariga, om de inte bara ska kasta in handduken, att kunna urskilja när AI haft ett finger, eller fler, med i spelet. Utveckla sin AI-kompetens. Min livskompanjon påstår att det går att se när AI har använts. Inte vet jag hur man gör. 

Men jag minns från min aktiva tid att nog hade jag uppskattat om AI funnits redan då. Många alster var direkt usla. Något hoprafsat. Studenter som ville göra det lätt för sig. Slarv och lättja ihopgifta.

 

Det göms en djupare aspekt här, i ytans samtid. Om man inte läser böcker, definitivt inte tjocka sådana som kräver huvudarbete, hur lär man sig då och hur tränar man sitt tänkande? Det sägs ju i högtidliga sammanhang att vi är en kunskapsnation. Fan tro´t, som Relling sa.

 

Med influencers, poddar, TipTok och andra kulturskymningsfenomen sjunker båten Svea allt snabbare. Skönt man är gammal. Och för en enda gång kan känna så.

Och inte drar jag mig för att gammelmansaktigt utbrista: det var bättre på min tid! Skriv upp det! Men inte i mobilen.

Foto: Bildbyrån

Dagens LEK: Ett bibliotek är inte längre ett bibliotek

Jag lärde mig tidigt att på ett bibliotek håller man snattran och ägnar sig åt böckerna. Det är ju därför man söker sig till denna högvärda samhällsinstitution. Det var då, det. På den gamla, goda tiden. 

      Ett bibliotek är inte längre ett bibliotek. Första gången det slog mig var för ganska många år sedan. Jag begav mig, tämligen nervös med anledning av det väntande uppdraget, till Stadsbiblioteket i Göteborg.

     För att förbereda en föreläsning jag skulle hålla om Joseph Beuys på Valand. Några stenkast bort.

     Ett satans liv på andra biblioteksbesökare. Företrädesvis unga. Svårt blev det att koncentrera sig, dämpa nervositeten. Inte hjälpte det att anlägga en sur min, glo med elaka ögat på dem som väsnades. 

     Ingen sträng bibliotekarie dök förmanande upp. Heller ingen uppmanande skylt med Tystnad! på någonstans i lokalerna.

     Samma malplacerade oväsen har jag nyligen mötts av i nybyggda Agnes kulturhus i Gefle. Några grabbar nära mig som högljutt snackade med varandra som om de befann sig på ett kondis. Jag hyschade. Ett par gånger. Och de tystnade. 

     Vita grabbar. Annars hade väl gubben Ekstrand åkt på en omgång. Förlåt en fördomsfull. Eller en realist.

     Efter en stund dök ytterligare en grabb upp. Volymen på snacket vreds ånyo upp. Jag orkade inte hyscha mer. Packade förtretad ihop mina grejer och pyste i väg.

     Och jag säger bara, hör och häpna du som trodde något annat, Carolina Rediviva! Universitetsbiblioteket! Av alla bibblor i detta avlånga land. I lärdomens stad, enligt myten. Där borde man väl ändå, med alla ädla anor, finna en gedigen bibliotekskultur!

     Nä, då. Glöm det. Samma sak här. Studenterna pratar med högljudda röster. Fnittrar och nojsar. Sörplar ur vattenflaskor, likt diande bäbisar. Lägger inte band på sig. Som om de befann sig på ett kafé.

     Eller en ungdomsgård. Vem har INTE lärt dem hur man SKALL bete sig på ett bibliotek? 

     Det hävdas i undersökningar att studenterna nuförtiden inte gärna läser böcker, definitivt inte om de är tjocka och intellektuellt krävande. Kanske en nyckel till oväsendet inne i Carolinas läsesal. De förmår inte att sitta tyst och stilla. Uppföra sig som folk.

     Det är populärt bland forskare att etikettera generationer med X, Y eller Z. Vilken etikett på dessa gaphalsar?

     Plötsligt slår det mig. Kanske dagisgenerationen som nu blivit studenter. Ursäkta, FÖRIS ska det förstås heta. Den som skriker högst vinner. Dagiset, förlåt föriset, har flyttat in på biblioteket.

Foto på Carolina Rediviva från förr: Uplandsmuseet/Digitaltmuseum

Du med lien, go and fuck yourself!

Häromdagen tog jag, efter att på Filmstaden i Gefle, pensionärsrabatt men inte på popcornet och smågottat, ha sett den danska sjukhusfilmen Det andra offret, som jag ville tipsa honom om, mejlkontakt med överläkare Hans, Onkologen på Ackis i Upsala. 

Han är en av Europas främsta specialister på tumörtypen lymfom. Involverad var han, i allra högsta grad, tack och lov för det bara att konstatera med blicken i backspegeln, i mig som cancersjuk. Räddade mig. 

Ackis övertog behandlingen hösten 1999 från Gefle Sjukhus. Efter att man upptäckt en ovanlig subtyp av min tumör. Den krävde okonventionell cytostatikabehandling. Och dylik kunde bara Ackis tillhandahålla.

Aldrig glömmer jag den rysliga, mörka novemberkvällen 1999, min första sjukhusafton i Upsala, på slitna onkologavdelningen 17 på Ackis. Efter att en och en av de vitrockade specialisterna "uppvaktat" mig inne på min ensamsal när de granskat mina blodvärden. 

Och delgivit mig en mycket mörk prognos. En dödsdom. Så uppfattade jag det. En av dem, en kallhamrad kvinna påminnande om syster Rached i Gökboet, "hämnades" jag på i Livbok, genom att sätta "dödsängeln" som etikett på henne.

Kanske orättvist, eftersom jag förstått att det är raka kommunikationsrör som utmärker onkologerna. Inte linda in och inge falska förhoppningar. Egentligen befriande. Klargörande.

Nå, hursomhelst. Jag överlevde, det omfattande angreppet, därefter en krävande, hård behandling. Tjugofem år senare lever jag fortfarande. Om än med kroniska biverkningar. 

Jag frågade Hans, det hade jag inte behövt men kunde inte låta bli, om han fortfarande kommer ihåg mig. "Dig glömmer man inte så lätt. Långtidsöverlevare första generationen

mantelcellslymfompatienter."

En gång på Ackis, Hans i sällskap av en ST-läkare, presenterade mig liggande där i min bädd som "långtidsöverlevare", något uppenbarligen unikt. Jag protesterade. Avskyr uttrycket.

Jag skrev in på AI: långtidsöverlevare mantelcellslymfompatienter? Svar: 7-9 år. Det är ju, för tusan, ingenting i en människas korta liv! Men 25 år efter avslutad behandling och muck från Hematologen på Ackis är jag fortfarande här. 

Du, grabben med lien, go and fuck yourself! 

Och - tack, Hans! Alla tiders, som det hette i pilsnerfilmerna.

Bild: Filmstaden

Dagens LEK: Kackerlackor

Efter midnatt kommer kackerlackorna fram. Eller hur nu Cornelis Vreeswijk sjöng. Men inte behöver man vänta ända till midnatt för att kackerlackor, kalla dem så kan tyckas fult men jag står för ordvalet, ska krypa fram. 

     Inte om vi syftar på finanskapitalets egenintressemaximerande sådana. Män i flotta kostymer som manipulerar med siffror blott för sin egen höga vinnings skull. Struntar blankt i "samhället", eventuella gemensamma intressen och åtaganden. 

     SVT visar just nu serien "Other People's Money". Den är "based on a true story". David Dencik är som alltid lysande. Spelar en anställd på skattemyndigheten i Köpenhamn som frestas att bli samma typ av skurk som dem han har som ärende på sitt bord.

     Seriens intrig är krånglig. Hur ett gäng finanskapitalister runt om i Europa snuvar oss skattebetalare på miljarder genom att trixa med skatteåterbetalningar. 

     Det tog mig, normalbegåvad med akademisk samhällsvetarexamen, flera avsnitt att räkna ut mer exakt hur de gjorde. Lömigt och svårupptäckt.

     Jag minns att en tv-recensent på en av gammelmedias kultursidor uppgivet konstaterade att serien är spännande, men de ekonomiska turerna obegripliga för en icke insatt.

     Osökt går tanken till Reefat el-Sayed. Om någon längre kommer ihåg den filuren och hans uppvärderade Fermenta-aktier. Ordentligt blåste mannen, som uppträdde med falsk doktorshatt, Per Gyllenhammar på Volvo.

     TV4 Play visar den svenska serien "Fartblinda". Ännu fler kackerlackor. Välklädda män som manipulerar resultaträkningen för att höja företagets värde på aktiemarknaden. Och därmed girigt kunna roffa åt sig. Bo flott, köra lyxbil. Rena Michael Douglas i filmen "Wall Street".

     En ung, kvinnlig journalist på en affärstidning, kunde vara Dagens industri eller Affärsvärlden, kommer dem på spåren. Men varför hoppar journalisten i säng med en av de ledande kackerlackorna som hon samtidigt granskar? Vad med integriteten?

     Än en gång reagerar jag förundrat på kvinnors val av män. Lär aldrig på klok på det.

     Finanskapitalets gossar får sällskap av dem som gör feta vinster, helt riskfria sådana, på välfärdens privatisering. Likaså skolan, den svenska är den mest privatiserade i världen. Vi skattebetalare står för fiolerna. Utan att vara tillfrågade.

     Och, som sagt vinsterna är helt riskfria, det är bara att håva in.

Kackerlackor finns även bland korrupta statsråd som äger aktier i industrier de fattar beslut om. 

     Försök inte skriva mig på näsan att det är lagligt! Vad med moralen? Beskattningssystemet bygger på sanningsenlighet. Annars raseras det. Vårt samhällsbygge förutsätter gemensamma insatser. Att alla betalar skatt. Ingen smiter undan på skumma vägar.

     Det är väl sammanbrottet som sker nu, och som tv-serierna gestaltar. Som tittare mår man illa, samtidigt blir man rasande.

     Minns vår främste genomskådare August Strindberg: "Vad är lagar? Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig." Underklassen är i detta fall skattebetalarna.

Fotnot. Andra säsongen av "Fartblinda" handlar om sms-lån och nätkasinon, de som tjänar grova pengar på det.

Foto: Wikipedia

Även publicerad på 8 dagar 2025-06-11