En grafoman blickar tillbaka

Tänkande August? Nej, grafoman

  

Det började med att dåvarande kulturredaktören Björn Widegren på Gefle Dagblad snappade upp det jag författat, en närmast översvallande panegyrik, om hockeylaget Brynäs i jubileumsboken Den samtida historien som kom ut 1995. 

   Året efter skulle det firas med pompa och ståt att residensstaden i Gävleborg fyllde 550 år och boken, en antologi, tillkom med anledning av detta. De flesta bidragen träiga och föga publiktillvända, till skillnad från hockeylaget, om man säger så. 

   Jag hade tidigare medverkat sporadiskt i Arbetarbladet, den morgontidning mina socialdemokratiska föräldrar prenumererade på, och ägnat Widegrens Gefle Dagblad ett förstrött intresse. I mina ögon en förutsägbar folkpartistisk blaska, åtminstone på ledarsidan. 

   Men nu kom en förfrågan från den utstickande kulturredaktören, ibland under pseudonymen "Busige Björn" och nästan lika stor Brynäsälskare som jag, om jag inte ville skriva på hans sida. 

   Och jag tackade ja.

Det kom att bli en flitig medverkan som sträckte sig över nästan tjugo år. Debattartiklar, krönikor och recensioner. En osalig blandning. Widegren betalade skamligt litet. Den sjåljåpen. Men jag får skylla mig själv som gick med på det. Och arvodet behövde jag egentligen inte. 

   Lön uppbar jag som lektor vid den statliga disciplineringsanstalten i samma stad. Något frilanskontrakt skrevs aldrig. Det bara rullade på, år efter år. Även när Sanna Wikström, originell publicist och saknad, intog redaktörsstolen på Ruddammsgatan, Gefles fleet street.

Ögononani, menade Göran Palm, det är att söka efter sitt eget namn i spalterna. Jag vill inte påstå att jag var en onanist i den meningen. Inte heller en narcissist. Men roligt var det, bara att erkänna så här efteråt när krutröken lagt sig, att ställa till med rabalder genom nålstick på kultursidan. 

   Reta upp maktberusade, S-märkta politiker, särskilt kvinnan Widegren döpt till "Majorskan", och inskränkta kommunala byråkrater. Vid en gästföreläsning på en gymnasieskola vände Majorskans tillskyndare gossen Ruda demonstrativt ryggen. Släppa in en sån i våra lokaler! Usch.

Jag "lyckades" också med konststycket att tvinga GD punga ut med ett drygt skadestånd till Yrsa Stenius efter att jag recenserat hennes bok om krigsförbrytaren Albert Speer. (Hon tycktes mig knäsvag inför den välsmorde mannen som snackade sig bort från repet i Nürnberg.)

   Utan ett enda förebrående ord från vare sig chef- eller kulturredaktör. De försvarade tryckfriheten. Betedde sig som sanna liberaler. Det håller jag dem högt för.

 

Gefle är en trång stad, om ni inte redan visste det. Lågt till tak. Kotterier och sammanslutningar, samma personer vart man än vänder sig. Jag har alltid hållit mig borta från dylikt ryggkliande. 

   Aftonbladets frispråkige Allan Fagerström, en gång vägrade Dramatens skådespelare att ställa sig på scenen om han som kritiker satt i publiken (då har man, ta mig tusan, lyckats!), motiverade att han bosatt sig utanför Stockholm med att han ville undgå att vara en umgängesodlande del av det Juholt kallade "klägget".

  En gång var jag hembjuden, tillsammans med andra "kulturprofiler", på mingel till kommunens kvinnliga kulturchef. Namnet har jag glömt Jag hade skrivit något om den fyndige poeten Thomas Tidholm, han var själv närvarande. 

   Efteråt svor jag, smått illamående, dyrt och heligt på det inför mig själv: Aldrig mer! Och så blev det.

När Widegren på övertid gick i pension efterträddes han så småningom av en yngre förmåga som inte kunde fylla upp hans skor. Bort med alla gamlingar (fyrtiotalister)! Åldersdiskriminering skall som bekant gälla i detta torftiga land. Och ingen konkurrens om vem som skall vara herre på täppan!

   Därmed var min medverkan i GD över. 

   Att kultursidan blev en trist och ointressant sådan med "ynglingen" vid rodret, det är en annan historia. 

Men jag har fortsatt att skriva, utan att ha tillgång till kultursidans spalter. Kan inte låta bli. Jag lever mitt liv skrivande. En pågående dokumentation, levnadsteckning. Hemmavid på Holmen och på allsköns resor inom och utom Sverige. Datorn aldrig långt från knäet.

   Jag bombarderade Stefan Lindgren på sajten 8 dagar tills han stönade: Jag hinner inte med att publicera allt du skriver. Ska du inte börja blogga? (Till saken hör, det förtjänar nämnas, att jag ofta nuförtiden medverkar på just hans 8 dagar.)

Det hade aldrig funnits i min tankevärld, att bli en del av bloggosfären. Men eftersom jag är grafoman (fann den träffande benämningen hos Horace Engdahl) och bara måste skriva blev det så. 

   Till min glädje bor det tänkande människor runt om i det avlånga landet som finner nöje i mina texter, hör av sig med inlägg och kommentarer. 

   En värdefull, för att inte säga omistlig feedback. Så jag fortsätter! Ett tag till. 

Åk till Västbanken och bli ett ögonvittne!

Foto: Adlibris

Jag är på det klara med att jag har skrivit mycket om Västbanken efter mina sammanlagt sex veckor där. Men det tycks mig som att det måste fortsätta påminnas om hur förhållandena under pågående ockupation är för palestinierna. Jag kan inte släppa det.

   Med ett vagt hopp om att kunna skingra de propagandistiskt verkande dimbankar som anläggs av mainstreammedierna.

Palestinaproblematiken har varit en följeslagare under många år. Jag minns en debatt på 60-talet i en fullsatt sal på universitetet i Upsala om Israel och Palestina. I panelen satt bland andra Göran Rosenberg och Staffan Beckman. 

   Den förre, stillsam och behärskad som alltid, förmådde den betydligt mer hetlevrade Beckman att lägga band på sig när han ilsket talade för Palestinas sak. Efter att en Israelvän hållit en lång utläggning till försvar för hur Israel agerar.

På Väktargatan, i studentfamiljslägenhet, bodde vi grannar med palestinier. En palestinaflagga upphängd på en vägg i vardagsrummet. 

   Mannen, tidigare engagerad i PFLP, var terroriststämplad och tilläts varken studera eller söka jobb. Inaktiviteten gjorde honom deprimerad. Späddes på av anmälningsplikt varje vecka hos polisen.

Mina föreställningar om Palestina var fortfarande ytliga. Ordet ”flyktingläger” framkallade bilden av tält. 

Och inte kunde jag föreställa mig att det var så illa ställt på Västbanken, som Israel vägrar att benämna så, innan jag inifrån kunde bevittna förhållandena där.

   Kolonialmaktens behandling av palestinier som definitivt inte är några terrorister. Människor som jobbar och försöker leva som vanligt. 

   Checkpoints överallt med tungt beväpnade israeliska soldater. Förnedrande bemötande, i samband med ingående identitetskontroll, vid inresandet till Jerusalem. 

   Långa köer. Även de som arbetar i Jerusalem, utan vilka Israels ekonomi och offentliga sektor inte klarar sig, måste köa.

   Flyktinglägren visade sig vara permanenta inrättningar sedan 1948. På väggar foton på martyrer, unga palestinier som israeliska soldater skjutit ihjäl under en av intifadorna.

   Genom att jag gästföreläste på Birzeit University utanför Ramallah blev det många samtal med studenterna. Möjlighet att få höra berättelser som aldrig når världssamfundet.

Med mig har jag denna mörka undran som vägrar att släppa sitt grepp om mig: hur kan samma världssamfund låta detta som sker på Västbanken få fortgå en enda dag till? 

   Jag bävar för hur Israel planerar att agera mot Västbanken efter den etniska rensningen i Gaza. Med hatiska bosättare som stödtrupper. Nya, illegala bosättningar öppnas så gott som varje dag. Fördömandena från FN ignoreras. 

   Okunskapen bland svenskar om Västbanken är stor, det har jag insett. De israelvänliga mainstreammedierna formar uppfattningarna hos gemene man. Jag brukar uppmana dem som fastnat i föreställningen att Västbanken är Hamas territorium och inget annat: Åk dit och se med egna ögon! Innan det är för sent.

lindelof.nu 2026-01-18

Grunkar de unga?

Bild: Filmstaden

Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film? 

   I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren sig.

   Från hemmafåtöljen syns den mig platt och banal. Uttråkande. Monoton, "inget" händer, det surras och sminkas mellan festligheterna och supandet. Sedan må den ha höjts till skyarna av diverse recensenter. Jag tillhör inte dem. 

   Kan min, som den kan tyckas, sura reaktion reduceras till rätt och slätt en generationsfråga? 

   Nja, det är ett stickspår. Och att underkänna mig som "filmkritiker". Det spåret vägrar jag att bege mig in på. Dväljandes, väl medveten om ålderismens diskriminering, i Sverige.

   

I huvudrollerna två unga kvinnor. Hur gamla? Av ordvalet, "najs" och "fett" står som spön i den nyspråkliga backen, att döma kan de vara allt femton och tjugonio. Svårt att avgöra. Jag hyser, i likhet med andra samhällsteoretiker, en misstanke om att samhället infantiliserats. 

   Det speglar filmen. Bli aldrig vuxen! Nej, lev lite! Utan tanke på morgondag eller konsekvenser. Hur andra, pojkvänner, kan drabbas av urspårningar som otrohet i värsta fyllan. Hållningslöst och oansvarigt, skulle Sven Stolpe morra. Alltid med en moraliserande spets i sina kommentarer.

   Två amatörskådespelare? Jag har dock aldrig sett dem i offentligheten förr. Tjejer från landet på äventyr? Den enas dialekt antyder att hon kunde höra hemma i Lisch (Lidköping) eller någonstans i Västergötland. Den andras dialekt mer neutral och svår att placera. 

   Spelar de sig själva, två bästa kompisar ute på vift? Det är reality show över det hela, improviserat i stunden. Det gör inte filmen bättre. Men nog snitsar de till det ibland, i vissa berörande scener när de konfronterar varandra och slutar vara så överslätande och förstående, det ger jag dem.

   Snygga och slanka är de, liksom alla som förekommer i filmen. Ingen tjock eller finnig. Glöm rynkor och påsar under ögonen. Som om någon varit framme med ett strykjärn i plytet. Förmodligen har Fanny Ovesen, den kvinnliga regissören, Bianco Ingrosso som förebild. 

   Hon kunde, förresten, ha sponsrat filmen. Sminket eller underkläderna. Hennes, eller de bolag hon företräder, estetik sätter diskursen. Yta och beteende framför djup och reflektion.  

Tjejerna, jag förblir osäker på hur de ska benämnas för att det inte ska klinga nedsättande, har skaffat interrailkort och nu väntar Europa på dem som backpackers. Övernattar gör de genom att couchsurfa. Europeiska metropoler i resplanen. Warzawa, Prag, Berlin och Paris. 

   Storstäder med en rik historia. Och med ett nazistiskt förflutet som solkar ned.

   Ett par av dem inbjudande som cases om man vill utröna vad som hänt i nyliberal tappning efter realsocialismens fall. Termen "kommunism" ligger hursomhelst inte bra i munnen på tjejerna. Den säger dem ingenting, när de får höra att ett inneställe de frekventerar i Warzawa är "kommunistiskt" designat. 

   Historielektionerna i skolan skolkade de nog ifrån. Liksom dem i samhällskunskap.

   Men de bryr sig inte, att beskylla dem för okunnighet skulle vara som att slå in öppna dörrar. Huvudsaken att det finns läckra killar, "hunks", och rikligt med alkohol. Samtalsämnena framför alla andra är sex, storleken på det manliga könsorganet och att det fejkas orgasm när tjejerna har samlag.

   Politik och samhälle existerar inte. Allt är småttigt och intimt. Man kunde tro att särskilt Berlin skulle locka till något mer än nattklubbsbekantskap. Att uppsökandet av "coola" inneställen inte skulle räcka. Men icke. 

Platt och banalt. Men så börjar jag känna fasa. Är det våra barnbarn, de som traskar efter oss, vi utdöende fyrtiotalister och rödskägg? Avpolitiserade egotrippare som aldrig öppnar en bok eller pratar om något väsentligt? Kanske låter jag som en gammal, knarrig gubbe. Må så vara. Det bjuder jag på.

   Vana resenärer, mobilen med all information de behöver limmad i handen, men fy sjutton vad instängda. En liten, avskärmad, värld. Långt från krig och orättvisor. Samhällsengagemang och lyfta blicken.

   Ordet "grunkar"? När man runkar och gråter samtidigt. Det säger väl allt om den här filmen att begreppet myntas i den.

8 dagar 2026-01-17

En studentska, tack!

En studentska och en kaffe

Som jag understrukit flera gånger förr,  jag vet att jag är en tjatbox av födsel och ohejdad vana, så drog jag mig i många år för att bege mig till det Upsala där jag bodde på olika adresser i två decennier. Blåsenhus. Djäknegatan. Geijersgatan. Kolargatan. Flogsta.

   Man undrar förstås över varför denna avighet mot lärdomen och den eviga ungdomens stad? Gluntarnas och studentnationernas. Besjungen av Ulf Peder Olrog och Owe Thörnqvist. Pelle Svanslös stad. 

   Svårt att bortse från en oerhört besvärlig, fysiskt och psykiskt krävande tid på Ackis, när jag behandlades för en sällsynt tumörtyp. 

Men det fanns flera skäl. Ett trassligt privatliv stannade kvar som ett oluststråk i minnet. Problem med att få fatt i mig själv. Innan jag, lite bättre, kunde förstå mig på den där besynnerliga jeppen Ekstrand. 

   "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem", skrev Gunnar Ekelöf.  Vi har en tendens att vara osynliga för oss själva, glida undan våra jag. Och denna osynlighet riskerar dessvärre att bestå hela livet. 

   Farligt, när osynliga utses till chefer. Självinsikt ingen. Tar projicerande ut detta på medarbetarna.

   Fråga vilken psykoterapeut som helst. Men se upp så att det inte är en som sysslar med KBT. Det vill säga ingen "riktig" terapeut. Även om de i dagens anti-humanistiska klimat skär guld med täljkniv.

 

Kanske den polariserade atmosfären på Sociologen spelade in, lade sordi på tillbakablickarna, tvättade bort vemod och upsalaromantik från dem. Men om sanningen skall fram så var det, skam att säga, stimulerande att vistas i det konfliktfyllda. Hellre öppna konflikter än ränksmideri och hugg i ryggen. 

   Och stimulerande tillhöra Gruppen för arbetarrörelseforskning, förkortat GAF, som i belackarnas ögon blev RAF. Ni vet stadsgerillan i Tyskland.

   Tre av oss i GAF reste upp till Malmfälten. En stor och bestående upplevelse för mig att få samtala med delar av ledningen för gruvstrejken, Harry Isaksson, Elof Luspa och andra, det gav en inblick bakom kulisserna som var få förunnad. 

   Att resa, med många timmars tåg från akademikernas fäste till Gällivare Central, var som att bege sig på en upptäcktsfärd till ett annat land. Och så är det. Sverige är inte ett och samma. 

Stojet runt min avhandling bidrog till att förknippa Upsala med något negativt, att värja sig mot, sky. Det hade blivit för mycket, helt enkelt, med all uppståndelse. 

   Ett återseende med denna stad skulle innebära en rekapitulation av år där ljus och mörker blandades. Med mig själv förändrad, icke längre densamme som den jag en gång var. Du stiger inte ned i samma flod två gånger, visste redan Herakleitos. 

Men nu lockar och drar Upsala ånyo, borta aversion och avståndskänsla. Jag kvistar gärna ned från Gefle, sitter på Carro med datorn, avrundar dagen med ett besök på Hambergs Fisk invid där Gillet en gång låg. Den restaurangen håller vi högt, min livskompanjon och jag. 

   Häromdagen trotsade jag yrsnön och tuffade med Mälartåg till Upsala. Satt ett par timmar på Carolina, omgiven av högljudda studenter, stängd läsesal, det byggs om. Sedan på moddiga gator, snöras och istappar från taken, till Ofvandahls på Sysslomansgatan. 

   Där jag ofta häckade förr, i traditionstapetserade rum, tränade på att vara en kaféintellektuell, cigg i nypan.

   På samma kafé kunde en av mina husgudar, Michel Foucault, en gång i tiden iakttagas innan han tvingades lämna Upsala för Paris. Jag undrar var han närmare bestämt hade sitt bord. Knappast att någon av dem som jobbar där nu kan upplysa om det. 

Dyrt som attan på Ofvandahls denna januari. Trettionio kronor för ett litet bakverk, fyrtioen för blaskigt kaffe. Men skoj är det att knalla fram till disken och, likt Gustaf Fröding och hans punschpimplande kumpaner om än i skummare lokaler, be om en studentska. 

FOTNOT "Ett klassiskt svenskt bakverk som liknar en mazarin, men kännetecknas av sin gröna glasyr." (AI)

Från Bordellmamman till Epstein

Foto: Bokus.com

Begick den internationellt ökände lyxhallicken Jeffrey Epstein självmord eller inte i sin cell i New York? Visste han för mycket och måste röjas ur vägen? Israeliska Mossad har nämnts i sammanhanget. Och varifrån fick han alla sina pengar? 

   Han var ju rik som ett troll med flotta bostäder och egen ö, dit han i sitt privata jetplan forslade maktens gubbar som det kliade i byxorna på. 

   Frotterade sig med hot shots som nu svär sig fria så att det står härliga till. Trump en av dem. Bill Clinton, fångad på bild när han ömt kramas med en ung skönhet i bikini, det är inte Hillary, i en inomhuspool. 

   Det ryktas att Epstein i smyg spelade in kändisarna i för dem komprometterande akter. Bland dem den där engelske prinskorven, vad han nu hette, som enligt egen uppgift aldrig svettades - eller var det tvärtom?   

   Nå, det brittiska hovet tröttnade på karlfan och det privilegierade livet var över, nästan i alla fall. Prinstiteln tror jag rök. Men inte lär han väl behöva uppsöka arbetsförmedlingen eller socialbyrån. 

   Inspelningarna använde Epstein i utpressningssyfte. Ja, inte vet jag. Pedofiler som pedofiler. Och de paraderar denna gång utan att Dumpen behöver lura in dem i en fälla. Bildmaterialet är, vad ska man säga, överväldigande och ovedersägligt. Så går det när män tänker med puppen.

B var studentska hos mig. Hon hade arbetat på Hasselakollektivet, Franshammar, och berättade mycket om den auktoritära pedagogik som tillämpades där. Om Tommy Sandlin använde uttrycket "sossehockey", kunde man om Hassela säga "sossepedagogik". 

   Det skulle göras Svenssons av de vilsna ungdomarna. Och det med hårda bandage. 

   K-A Westerberg, Hasselarörelsens grundare, var inte att leka med. Det skulle inte förvåna mig om Busen på Brynäs, som förvandlades till en prydlig Svensson i kostym och slips, Lasse Strömstedt, var uppbjuden till de mörka helsingeskogarna för att föreläsa om hur man tar sig i kragen och sköter sig.

Ni har väl sett honom, förresten, i SVT när han tillsammans med Björn Gustafsson, "Studierektor Bertilsson" i Kalmar, uppfinningsrika som få, hittar på hyss? Framlidne Lasse spelar sig själv, det var han bra på. Jag har sett serien flera gånger, behållningen stor. 

   Måtte de inte plocka bort den från Öppet arkiv. Då går jag till Europadomstolen. Minst.

   Ta bara exteriörerna. Trivsamma Kalmar med sina mysiga kaféer! Bland dem Kullzénska. Slottet! Stagneliusskolan! Föder längtan att med hjälp av SJ och Krösatåget återvända. Och, nu jädrar, Kalmar HC är bara ett par poäng efter Löven i hockeyallsvenskan. Tänk om de går upp och får spela i SHL! 

   Vi såg dem i Hatstore Arena mot folkkära Brynäs i just allsvenskan. Massor med brynäsfans anslöt sig.

Nå, tillbaka till B efter ett par felskär, för att stanna i hockeyspråket. Under en tid praktiserade hon som socialarbetare i Stockholms city. I nära samarbete med poliser. De spanade från sina bilar på den verksamhet som kvinnan som gick under namnet Bordellmamman bedrev. 

   Uttryckte uppgivenhet, ty vad skulle de göra, när de observerade höga polisbefäl som gled in som kunder att förlusta sig med de trasiga småflickorna från behandlingshem. Ingripa? Med risk för svåra sanktioner? En svensk medarbetare tiger, som bekant.

 

I kundkretsen fanns välkända socialdemokratiska statsråd, välkända partiledare från de borgerliga partierna och välkända höjdare inom näringslivet. Även fruntimmer. Klart de förnekade allt. 

  Men flickorna som, till skillnad från oss andra, inte kände igen kunderna, kunde peka ut dem. Utan några baktankar. En torsk med trasiga kalsonger och gummisnodd runt plånboken. När han, "mysgubben", dök upp på tv-skärmen skrek de rakt ut. "Det är ju han!"

   Inte hjälpte det att Olof Palme ljög så näsan växte på honom, för att skydda sin justitieminister Lennart Geijer. 

   Mellan Epstein och Bordellmamman löper en röd tråd. Vidrigt är bara förnamnet. Eller på ren svenska: för jävligt.

FOTNOT Bordellhärvan: makten, männen och mörkläggningen, av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson.

Sluta äta - eller vad göra?

Här, SUPER SPAR i Tversted, handlar vi varje höst

Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna. 

   Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse. 

   Som svenskar, med en blågul krona som på grund av ogynnsam växelkurs inte är mycket värd gentemot den danska, har vi medlidsamt upplysts om i vilka butiker man måste handla. Och vilka som bör undvikas. 

   Brugsen (Konsum), särskilt Superbrugsen, ska man definitivt inte välja. Dyrt!

Någon av lågpriskedjorna - SPAR, Netto, Lidl - däremot. Alla dessa som poppat upp med standardiserade butiker runt om i Danmark och som jag har för mig är tyskägda. Att de skulle vara så mycket billigare tror jag är en myt. 

   Men dansken vill gärna tro att det inte är det. Oavsett vad stickprov pekar på. I avsaknad av lokala handlare. Den køpmand som förr fanns i varje by och bidrog till känslan av hygge som de småborgerligt sinnade danskarna älskar.

Det privata är politiskt, löd ett av feministernas slagord på det röda 60-talet. Inte glasklart vad som menas. Men en innebörd torde vara att det privata blir politiskt när vi talar med varandra om det. Då upphör det att vara privat. Att gå och handla till exempel.

   Varje år uppmärksammas i mainstreammedia när pensionärsorganisationerna beger sig ut för att jämföra priserna i matvarubutikerna. Handlarnas motdrag är att sänka priserna när de grå pantrarna är på intåg. Sedan höja igen när de tågat ut. Samtidigt låtsas som ingenting.

   Vad detta visar, om inte annat, är att prissättningen inte slaviskt måste följa några järnhårda ekonomiska lagar. Det finns ett handlingsutrymme. Priserna kan sänkas. Och det utan att regeringen inför tillfälligt prisstopp eller sänker momsen på mat.

Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet. Diskussionens vågor gick höga om hur ett pris på en vara egentligen sätts. I skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan, hette det från föreläsarna i ämnet mikroteori. 

   Prissättningen sköter sig själv enligt den "osynliga handens" princip (Adam Smith). Det sker automatiskt. Priset blir alltid det rätta, enligt denna abstrakta modell.

   Men, vänta nu. Om "marknaden" inte är fri och öppen, vilket är premissen, med många aktörer inblandade som konkurrerar med varandra. Om oligopol råder. Priserna sätts på en skev marknad, dominerad av några jättar? 

   Och man misstänker kartellbildning? Som i Sverige i skrivande stund. Vad blir då ett "rättvisande" pris? 

   På den borgerliga diskursens Nationalekonomen i Upsala gavs inte utrymme att applicera Marx arbetsvärdelära. Den vägen skilja mellan pris och värde, kopplat till nedlagt arbete.

När priserna skjuter i höjden, vad göra? Om man inte vill sluta äta. Är man anarkistiskt lagd väljer man den individualistiska lösningen. Söker sig till butiker där man själv plockar frukt och grönsaker. Väger två äpplen men stoppar tre i påsen. Snyder, som dansken säger, sin ICA-handlare. 

   Om man har samvete till det.

   Men om man inte är anarkist. Vad med utövandet av en mer kollektiv konsumentmakt som Ralph Nader en gång drömde om?

   Kanske det enda vi gemensamt kan är att slå dövörat till när butiksföreståndare tvår sina händer och hävdar att de är offer de också. Är det inte kriget och Putin så är det inflationen eller något annat som bestämmer hur de prissätter. 

   Det låter som medeltida kosmologi, mörka makter bortom kontroll regerar. Profitörer och köpare sitter i samma båt.

Idogt måste vi konsumenter med tunna pluskor, framförallt vi pensionärer som snuvats på en pension som går att utan bekymmer leva på, sluta att fogligt leta röda prislappar. Gemensamt, med samlade krafter, punktera föreställningen om den utifrån styrda, opåverkbara prissättningen. 

   Och den maktlöse, stackars handlaren som aldrig kan sänka priset på nödvändighetsvaror.     

   För att citera den italienske Nobelpristagaren Dario Fo i en pjäs: "Vi betalar inte, vi betalar inte." 

Så blir det politik av att gå och handla. Det privata är, som de visste på 60-talet, politiskt! Och kanske borde jag lyssnat mer på danskarna och deras prismedvetenhet.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-15

Skriftställaren som Tintin

På väg bli Tintin?

Stoppa pressarna! Skriftställaren har börjat klippa sig hos en riktig frisör. De senaste åren har han, med åldern och de grånade tinningarnas rätt, sökt sig till omskolade migranter från Mellanöstern som utlovat pensionärsrabatt. Såväl i Lisch by Vänern som i Gefle by Östersjön. 

   Högst 250 bagis har det kostat. Efter att snåljåpen Ekstrand jämnat till beloppet uppåt. 

   Men så fick jag för mig att testa en nyöppnad salong, med det häftiga namnet Funkyman, på andra sidan ån. Steve McQueen, med fet cigarr i nypan, poserar tufft på en affisch utanför salongen. Då fattar man att hit söker sig de salta killarna i stan. James Bonds oäkta kusiner i provinsen. 

   Shaken, not stirred. Ni hajar?

   Nu har jag agerat kund två gånger. Glad i hågen begivit mig över bron från Holmen till fastlandet. Förväntansfull. 550 kronor kostar det. Då ingår tvätt av håret och massage av skulten. 

   Känns ovant. Tvätt och hårdhänt borstning, i det senare fallet i en måhända fåfäng strävan att inte bli flintis, brukar jag varje morgon fixa själv. 

Nå, verbet "klippa", som om det handlade om gräs, tycks mig skorra i sammanhanget. "Frisera", kanske passar bättre. Det är ju sannskyldiga proffs, barberare, jag frotterar mig med. Många års yrkeserfarenhet. 

   Och inte knallar jag dit och ber likt en Holmens tosse, som inte vet bättre, om att få bli "klippt". Någon måtta får det vara.

   

De kan sin sak, de två manliga salongsinnehavarna. Och jag uttrycker mig därför mer åt det högtidliga, nästan sakrala, hållet: "Jag lägger mitt huvud i dina händer!" Jolligt, skulle mina kompisar från Verket i Sandviken muttrat. Eller: "Nu börjar det verkligen märkas att du läst i Upsala!"

   Jag har bara att finna mig i hur frisyren ter sig efter den ytterst kompetenta handpåläggningen. Hålla god min. Hosta fram det slitna kreditkortet. Jag tycker att jag liknar Tintin med min uppåtstående lugg. Men vad gör det om hundra år.      

   Bara inte Facebook hör av sig igen och menar att jag kränkt upphovsmannarätten för, ja, vem denna gång? Hergé är väl sedan länge död, eller har jag missat något?

Jag vågar inte be om en Yul Brunner. Att få bli snaggad. Jag minns när pappa Gösta och jag, även min svåger Birger, klippte oss hos Svahn, alltid prudentligt klädd i vit rock som fick honom att påminna om en apotekare, på Köpmangatan i Sandviken. 

   En gång hade han anlitat en yngre förmåga som jag tror hette Blom. 

   När jag kom hem, efter att Blom med apparaten i högsta hugg "tagit hand" om mitt barr inför det väntande sommarlovet, blev pappa, efter en snabb okulär besiktning, arg över resultatet. Jag vet än i dag inte varför.

   Men tillbaka för att ställa Blom till svars skulle vi. Jag drogs med fast jag inte ville. Stretade emot. Pappa skällde efter noter ut stackars Blom som blev allt rödare i ansiktet under denna avbasning. Pinsamt bara förnamnet. För den generade grabben i dörröppningen till salongen.

I de sena tonåren lät jag mitt hår växa fritt. Föräldrarna tjatade på mig så fort de såg mig. Hotade med utegångsförbud efter klockan 17, indragen månadspeng och gud vet vad. Men jag höll ut. Jag var ju solosångare i ett rockband. 

   Det tarvades, av "yrkesmässiga" skäl, ett långt hår. "Alla" rockmusiker värda namnet hade det. Med mustasch till lockarna liknade mig, inget jag blev förtjust över, en skribent på Sandvikens Tidning vid Frank Zappa. När det var Donovan jag tidigare liknats vid. Av en sommarförälskelse.

På omvägar snappade jag upp att mitt hår varit en punkt på dagordningen i lärarkollegiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Skolsköterskan, ett omutligt fruntimmer med skinn på näsan, stoppade vad som kunde blivit en tvångsklippning.

   Åtminstone ett föga genomtänkt försök till övergrepp på en elev. Kanske påverkade mitt långa hår mina slutbetyg, sänkte dem. Jag håller det inte för uteslutet. Inte när det gäller engelskan och svenskan, stora A på studentuppsatsen i båda ämnena. 

   Lektor Danielsson hyste ett gott, snarare ont, öga till mig. Nu gavs chansen att "klippa" (sic!) till hippien. Fult.