Nu stänger jag butiken

M ligger begravd på Valbo Kyrkogård någon mil utanför Gefle. Fortsätter man den livligt trafikerade E 16 västerut, dyker det ytterst populära turistmålet Valbo Konsumtionstempel, IKEA främsta attraktion, upp. 

Ytterligare någon mil och man närmar sig min uppväxtstad Sandviken. 

Redan vid infarten tornar det allsmäktiga Verket upp sig i fjärran. Bakom taggtråd, som det anstår en total institution. (Sociologen Irving Goffmans  välfunna uttryck.) Och som i mer än hundrafemtio år präglat den lilla staden och invånarnas själar i förslavande riktning.

Varje gång vi på E 16 susar förbi kyrkogården brukar jag försiktigt vinka åt graven till. Bröstcancern tog M:s liv. Hon insjuknade, behandlades och var symtomfri i flera år, sedan ett recidiv. Bortom räddning.

Mitt minne haltar, jag minns faktiskt inte om M varit min student, eller hur vi lärde känna varandra. Men vi hade kontakt via mejl under en tid mot slutet av hennes liv. Mejlen rymde stor spännvidd vad ämnen beträffar. Inte sällan handlade det om böcker, M var beläst.

Det allra sista mejlet från henne löd abrupt och osentimentalt, efter att hon låtit mig förstå att nu bar det inte längre, och jag flera gånger allt oroligare mejlat henne utan att få svar: "Nu stänger jag butiken. Du behöver inte försöka kontakta mig mer." Sedan tyst. 

Efter hennes död var jag en gång inbjuden att tala i Staffans kyrka på Brynäs. Hennes mor dök upp vid detta tillfälle. Överlämnade en diktsamling, författarens namn har jag tappat. M hade före sin död testamenterat olika saker till olika personer, diktsamlingen avsedd för mig. 

 När jag läste dikterna noterade jag marginalanteckningar på sidorna. Jag fick för mig att det var direkta, postuma hälsningar till mig. Hon visste ju att jag skulle läsa dem efter hennes bortgång. Men jag kunde inte uttolka dem, blev inte riktigt klok på de eventuella budskapen. 

Långt senare förstod jag att vi inte bott så långt från varandra. Hon i kvarter som jag ofta passerar. 

PS. Texten skrevs sent om aftonen, fångad som jag var av filmen "Mum´s List" på SVT Play. "Based on a true story." Om Kate (1971-2010) som avled i bröstcancer. (M troligen ännu yngre.) Lämnade make och två små pojkar. En hjärtat djupt berörande film. Se den!

Det gäller ditt liv, ditt eget liv

 

I vårt sökande häromdagen efter Lennarts grav på Gamla kyrkogården i Upsala passerar vi kapellet där Patrik begravdes. En fin akt, delvis tonsatt med Theodorakis uppfordrande musik: "Nu gäller det ditt liv, ditt eget liv." Patrik var grek, flykting efter juntans kupp 1967. 

Och vilar nu, om allt gått enligt planerna, i grekisk jord i sin hemby. 

Patrik var medlem i V, men ingen ryggradslös vänsterpartist typ nuvarande ordföranden. Ideologi tilläts aldrig skymma verklighet. Jag minns när vi träffades i Havanna. Patrik ilsken som ett bi efter att ha bevittnat meningslösa arbetsuppgifter, bara för att alla skulle ha ett jobb. 

Arbetslinjens bisarra tankefigur i praktiken. Socialisten Patrik slet oavlönat i  den tobakshandel sonen övertagit, många timmar per dygn.  

Han slog följe med sin hustru när hon gästföreläste vid Birzeit University i Ramallah på Västbanken. Jag med på samma resa, också som gästföreläsare. Patrik tog alla han mötte med storm, hög som låg. Alla älskade den frejdige figuren, han var oemotståndlig.

När han rest hem till Sverige frågade butiksägare, även Abbas livvakter, i Ramallah efter var han höll hus. Mig kallade han "den långe djävulen". Inget illa ment. Själv kort i rocken. 

En ovanlig förmåga han besatt, och som jag försökt härma, är att pruta. Osvenskt beteende, svenskar prutar inte. Betalar vad som står på prislappen. Kan knorra, men pröjsar.

Patrik kunde knalla in på förnäma Bergmans nere vid Fyrisån i Upsala, välja ut en flott kavaj som prissatts till bra mycket över tusen riksdaler: "Jag ger fyrahundra för den där. Inte ett öre mer." 

Han fick den, efter ett plikskyldigt förhandlande och köpslående från Bergmans sida, för det pris han själv bestämt. Lämnade butiken snyggt svidad i märkeskläder. Jag är inte lika framgångsrik. Om än inte lika "svensk" i mitt köpbeteende längre.

Men hör alltid mammas förebråelse uppifrån himlen när jag är påstridig: "Sätt inte en ära i din egen skam."

På väg mot Lennarts grav, som vi trots idogt sökande inte fann, och detta trots att hans änka lämnat detaljerad platsbeskrivning, passerade vi den fadermördade Fadimes grav. Nå, jag är informerad om att den skall finnas där någonstans, men vet inte exakt var. 

På näthinnan hycklaren, hedersmordsförnekaren Sahlin i Domkyrkan under begravningen. Fy tusan för denna falska varelse.

Jag är så glad och tacksam för att människor som Patrik och Lennart korsade min levnads stig. De gjorde stor skillnad. Med den senare fördes många stimulerande samtal om politik och om "mentalvård", båda jobbat på Ulleråker. Må han vila i frid, västgötakvantingen.

Bild: Upplandsmuseet/Digitalt Museum

En chäfsallergikers överlevnadsstrategi

Under några år var jag knuten till en till namnet "humanistisk" högskoleinstitution som "styrdes" av en kvinnlig prefekt. (Numera heter det "avdelningschef", den akademiska beteckningen "prefekt" signalerade väl för mycket just "akademi".) 

Kvinnan var adjunkt, odisputerad. Forskning något helt främmande för henne, hon med många års tidigare anställning på en lärarhögskola där ledstjärnorna hette pedagogik och didaktik.

På den forskningslösa institutionen skulle det "fikas" i tid och otid. Så fort tillfälle bjöds. Gärna med tårta. Jag höll på att få spader av detta "socialiserande" på arbetstid, spetsat med totalt ointressant kallprat om allt och ingenting. 

Till råga på allt fick jag kritik av chäfen för min hållning, med vresig min for det ur henne: "Du borde visa dig mer ute på avdelningen."

Som om jag var internerad på en psykiatrisk avdelning och behövde för mitt tillfrisknande umgås med andra patienter. Mitt korta svar: "Jag har inte tid. Jag måste arbeta."

Situationen krävde att jag agerade. Jag betraktade i smyg chäfens längd, gjorde en grov uppskattning, i ansiktshöjd, hennes, på karmen till min tjänsterum klistrade jag därefter en rubrik från en krönika jag skrivit: Professionella medarbetare behöver ingen chef. 

Trodde att det skulle fungera chäfbortdrivande. Men icke.

Mitt rum var försett med glasdörr. Det gick således att kika in. Jag stängde alltid dörren men det garanterade inte att chäfen inte kunde dyka upp och störa mig med ett oväsentligt ärende. 

Om hon närmade sig, lyfte jag så snabbt jag bara kunde på luren och fingerade med munrörelser att jag var upptagen med ett viktigt samtal.

En gång i "dagrummet" passerade hon när jag satt och kursplanerade med en kollega. "Titta där går Trivselfascisten." Kollegan kommenterade liksom i förbigående: "Hon vet om att du kallar henne så."

Redan tidigare hade jag utvecklat en svår chäfsallergi. Denna chäf gjorde inte saken bättre. Och mot allergin finns ingen medicinsk bot. Vad det gäller är att hålla sig undan. Skapa avstånd.

Plötsligt minns jag Harry Isaksson, läste böcker på arbetstid i gruvan. En chäf vädjade försynt: "Du kan väl åtminstone lägga bort böckerna när vi har studiebesök?" Den mannen saknade auktoritet, liksom min trivselfascist. 

Mellan avsaknad av auktoritet och chäfsallergi föreligger ett oavvisligt samband som inte tarvar vetenskapligt bevis. 

PS. Eftersom personlig lönesättning infördes kunde jag i lönekuvertet notera följdverkningarna av min allergi. Inga höga poäng på "gemenskapsfrämjande närvaro".

Bild: Östergötlands museum

V + L = Inte sant

Jag lider med X när jag på omvägar hör att han, svårt deprimerad, återigen har "behandlats" med en serie elchocker. Rena barbariet. 

"Behandlingsmetoden" upptäcktes, som av en tillfällighet, när grisar i Chicagos slakterier överlevde elstötar, men blev rejält förändrade i knopp och sinne.

Bara en sak är värre, lobotomi. Minns Jack Nicholsons McMurphy i "Gökboet". Eller skådespelerskan Frances Farmer som demolerades efter att hon åsatts diagnosen "schizofreni" av de vitrockade. Se gärna filmen "Frances" med Jessica Lange i huvudrollen. 

X var övertygad dörrknackande vänsterpartist. Kanske mindre aktiv nuförtiden, när han mår kack. Höll på att dra med mig i ruljangsen när det begav sig. Envis som få. Gav sig aldrig, tjatade och hängde på med en medlemsansökan i nypan. 

Jag var utmattad beredd att säga ja och amen, bara för att få stopp på honom.

Nå, jag deltog, utan att vara medlem, i en idékonferens arrangerad av regionala V med "sikte mot framtiden". Jag förväntades väl agera vildhjärna, inspirera eller provocera vänsterpartisterna. Vete sjutton om jag lyckades. Tror inte det. Motivationen brast.

Av vänsterpartiet var jag bjuden ned till Stockholm efter att mina medborgarlönsböcker utkommit och uppmärksammats. Två, av skattebetalarna finansierade, luncher med partitoppen i gamla kanslihuset, där Palme och hans socialdemokratiska kompani fordom höll till.

Jag glömmer inte Schymans sätt att liksom von oben, syrligt med höjda ögonbryn, betrakta mig. Avfärdande, emedan jag osammanhängande agiterande ifrågasatte "arbetslinjen" inför partiets okrönta drottning. Men vad hade de trott att jag skulle kläcka ur mig?

Debattartikel planerades. Undertecknad av sådana som kunde kategoriseras "arbetskritiker". En hel del kända namn i landet, tror ett av dem var Lars Ingelstam. Dock icke Gunnar Adler Karlsson (host, host).

Det förvånade mig att det var som om Schyman bara kunde bestämma lämpligt datum - en dag när många är lediga från jobbet och har tid att läsa - för publicering på DN Debatt. 

Hon hade bara att lyfta på luren till debattredaktören och avisera text. 

Väl åter i Gefle greps den provinsintellektuelle av ruelse. V?! DN Debatt?! DN, Dagens Nonsens som vännen Gunnar, således icke ombedd tillhöra undertecknarna, brukade säga.  

Nä, inget för den frihetligt sinnade rabulisten LEkstrand. 

Jag meddelade mitt avhopp. Togs inte nådigt emot av dåvarande partisekreteraren. Puh, där höll jag på att åka dit. Vara med och legitimera det parti jag idag vägrar att kalla "vänster". 

Fullkomligt urspårat i identitetspolitikens ideologiskt vilseledande marker. 

Fotnot. Texten skrev sig själv när r"olyckan" Nooshi Dadgostar plötsligt dök upp på min ljudlösa  tv-skärm.

Hästveda kyrkogård i juli 2023

Nog kände jag till den omstridde samhällsdebattören Gunnar Adler Karlsson, hur undgå denne

enfant terrible på blågul botten? Utsatt för offentlighetens kyliga blåsväder på grund av kontroversiella böcker, i rådande politiskt och intellektuellt klimat, om biologi och genetik. 

Avfärdad som ”reaktionär”. Även av sådana som aldrig läst honom. Räckte för dem med hans rykte.

Mest förknippade jag honom med hans skärskådande analys av den fulla sysselsättningens socialdemokratiska tankefigur, urholkad av nyliberal, kapitalistisk verklighet. Samt den inspirerande idén om en medborgarlön, visionen om en generell ekonomisk grundtrygghet. 

Mina två medborgarlönsböcker kom ut i mitten på 90-talet. Gunnar och jag träffades första gången under en direktsänd debatt en söndagseftermiddag i tv-huset på Gärdet. Inte så få av deltagarna försökte låtsas som ingenting när de gled förbi Gunnar i green room.

 
Bland dem välbekanta höjdare inom S, minst ett statsråd. Han hade, till deras ohöljda förargelse, slaktat arbetslinjens heliga ko. En avfälling icke värd att hälsa på. 

Han som en gång ansett vara "deras" ekonomiprofessor, nästan chefsideolog, framförallt när han skrev om "funktionssocialismen".

Efter mötet på "radiotjänst", som Harry Isaksson alltid sa, höll vi kontakten. Jag recenserade ett par av hans böcker. Vilket föranledde hans hustru Marianne att smickrande utbrista: ”Ingen känner Gunnar lika väl som du.”

Efter en gästföreläsning på Högskolan i Gävle skänkte han gaget till mig. Kanske för att han hört mig mer än gång knorra över att jag inte var ekonomiskt oberoende. Enligt Gunnar en nödvändig förutsättning för att kunna vara en fri intellektuell i Sverige.

Pengarna försågs med ett förbehåll: de måste användas för en resa till Capri där han och Marianne ägde ett hus högt uppe i Anacapri, inte så långt från Axel Munthes Villa San Michele. 

En upplevelserik resa till den mytomspunna ö som vistats av Maxim Gorkij, Vladimir Lenin, Rainer Maria Rilke och många andra bemärkta. Slocknade (?) vulkaner i fjärran. Vi bjöds på en privat guidning av Gunnar i den filosofihistoriska park han själv anlagt.

Under dagarna på Capri gick det upp för oss att Gunnar var internationellt berömd. Till Capri sökte sig nämligen människor från hela världen för att träffa honom. Studenter och forskare. Utan att föranmäla sig. Gunnar tog vänligt lyssnande emot dem.

Sista gången vi sågs var hösten 2016 i ett regnigt Rom. Aperitif i paret Adler Karlssons våning belägen i kvarter som uppfördes under Mussolini, därefter middag på en kvartersristorante.

Minns att Gunnar spefullt undrade: ”Du har väl inte blivit för snäll?” Samt att han avslöjade att han kände sig allt tröttare, huvudet inte lika skarpt som tidigare. Utan att därför låta resignerad.

I december 2020 gick han bort. Jag saknar honom. Hans glada skratt, hans självironi. Som när han skrockande berättade om hur de röda studenterna på RUC (Roskilde Universitetscenter) skruvade av hjulen på den ”reaktionära” professorns bil.

Varför han ligger begravd i gudsförgätna Hästveda, några minuter från Hässleholm, har jag vetat men tappat. Den som visste är tyvärr inte längre kontaktbar. 

9 juli ännu en gång - i minne av Per

Per Lindblom (bilden) var student i Sundsvall. Valde efter två års grundutbildning på dåvarande ekonomlinjen den organisationsfördjupning som jag och kollegan Lennart Rosenberg var arkitekterna till. (Alternativa fördjupningar Marknadsföring och Redovisning.)
   När vi planerade uppläggningen, medvetna om ett klent intresse hos studenterna för organisationsteoretiska spörsmål (de flesta valde redovisning, därefter marknadsföring), utfärdade vi ett ovillkorligt löfte.

   Vi skulle göra en utbildning som vi själva skulle vilja gå. Annars fick det vara. Tror det är sällan man tänker så som utbildningsansvarig. Andra överväganden tillåts vägas in.

   

Och så blev det. Det kan inte ha funnits en motsvarighet vid något annat svenskt lärosäte. 

   Den anti-auktoritära  och emanciperande (anti)pedagogik som vi praktiserade, beskrev jag i tidskriften Zenit nr 2 1991 under rubriken "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"

   En krävande utbildning med stort ansvar lagt på deltagarna, lyckligtvis få till antalet. Vilket gjorde var och en synlig - subjektgjordes. Frihet under eget ansvar ledstjärnan. 
   Den dialog- och case-baserade uppläggningen passade förstås inte alla. På tok för ansträngande för den studerande som enkelt ville glida fram till examen, hellre vara korvstoppad elev än bemyndigad student. 

   Per var som klippt och skuren för vår utbildning. Med den rätta begåvningen och kapaciteten i bagaget.

   

Jag älskade inte alla studenter som jag träffade under alla mina högskoleår, skall gudarna veta. Man måste samtidigt komma i håg att studenterna var min arbetsmiljö, bortsett från kolleger och organisation.  

   Per tyckte jag genast om. Och det var ömsesidigt. Med Per fick jag en speciell kontakt. Vi vårdade denna efter att jag flyttat söderut. Skrev till varann. Per skickade böcker, ibland filmer han tyckte att jag bara måste se. 

   Finaste av allt originalteckningar av Stig Claesson som han personligen kände. Ovanför mitt skrivbord i Gefle hänger en sådan föreställande den finske poeten Pentti Saarikoski som Per visste var en av mina stora favoriter. 

   Ofta avslutades hans mejl, särskilt när han hade anat en mörk underton från min sida, med en uppmuntrande uppmaning: "Keep on writing, Lasse!" 
   

När hans älskade Christina en strålande vacker sommardag 2013, jag befann mig i det skimrande Krøyerland invid Vesterhavet i Nordjylland, på mejl berättade att Per plötsligt avlidit i motionsspåret ville jag inte tro att det var sant. Ett dråpslag.

   Nej, inte en sådan människa som Per, tänkte jag spontant. Omtänksam och han visade det, otaliga gånger. En sådan människa får inte tas ifrån oss. 

   Jag åkte upp till hans begravning i Sundsvall. En sådan där sommardag när naturen står som allra skirast och döden borde portförbjudas. 

   När "Himlen är oskyldigt blå" spelades brast alla församlade ut i gråt.

Igår mindes jag saknade vännen, tillika förläggaren, Gert Nilson. I dag Per. Lika saknad han, efter tolv år som snabbt förrunnit. Göran Sonnevis ord, fritt citerat: "Det finns bara de människor som finns här." 
   Det finns inga andra. När dessa enda som finns går, öppnas ett tomrum. Solen sjunker bakom bergen. 

Håll dig till trudeluttandet, Tommy!

 

Popsnöret Tommy Körberg har fyllt aktningsvärda sjuttiofem. Med andra ord ett år äldre än undertecknad. Årsringarna samlar sig, artrosen samtidigt allt svårare hos oss som får fortsätta att stulta fram i jämmerdalen. Alternativet värre, som det uppmuntrande (?) brukar heta. 

Jag minns Körberg som en i duon Tom & Mick, med Maniacs som kompgrupp. Bakom signaturen "Mick" gömde sig Ulf Johansson med geflepåbrå. Deras stora hit var "Somebody´s Taken Maria Away". 

Var och en klämde i så det stod härliga till. Ungtupparna tävlade om vem som var bäst? Jag sätter en femma på Johansson. Från Gefle som sagt. 

Kan det ha varit 1969 som en smal, åtskilliga kilo sedan, Körberg tävlade med fåniga "Judy, min vän" (jag har för mig att Lasse Berghagen var upphovsmannen) i Eurovisionsschlagerfestivalen? Fortfarande sjöng artisterna på hemlandsspråket.

I samma festival framförde han många år senare "Stad i ljus", pekoralvarning utfärdad. Vem kompositören var är mig obekant. Och det är heller inte viktigt. Men jag minns att den sexualbrottsdömde Billy Butt hade ett finger med i spelet. 

Vi hörde, entusiastiskt viftande med blågula vimplar och tutande i leksakstrumpeter (äh, jag hittar på), Körberg ta sig an trudelutten positionerade framför dumburken hemma hos körledaren Staffan Lindroth i Sundsvall. 

Han är tajt, kommenterade den genommusikaliske Lindroth smått imponerad. Men, ack, ack och ack igen. I samma stund sprack Körbergs röst, när han skulle klättra upp på höga tonhöjder.

Bortsett från det pinsamma magplasket. Nog har han en mäktig pipa, grabben från Västerbotten. Det kan ingen ta ifrån honom. Men duetten med Céline Dion i tv, när han bräkte på, hennes svartnande blick när hon utsattes för detta, bör vi lägga till handlingarna.

Tror att låten var "Bridge Over Troubled Water". Fruktansvärt. 

Bättre minnas en absolut fantastisk version av Animals "Don´t Let Me Be Misunderstood" som Körberg på trång scen gjorde live på legendariska CC-puben i Gefle. 

Där stora elefanter dansat, såsom Spencer Davies och Mick Taylor, den senare gitarrist i Stones med oförglömliga riff ("Honky Tonk Women"!). Men musiken tystnade efter vad som påstods vara klagomål från grannar. Ett bageri och ovanpå ett hotell. 

Svepskäl för att komma åt lokal och belägenhet? Puben bytte namn. 

Det är faktiskt inte i första hand ARTISTEN Körberg jag i denna regniga stund sitter och funderar på. I samma veva tänker jag ju samtidigt Claes "Ronny Jönsson" Malmberg och akademiledamoten Lars Forssell. Vad har nu dessa tre frispråkiga jeppar gemensamt? 

De kan, kunde i Forssells fall (skrädde sannerligen inte orden när han skåpade ut Svenska Akademien) eftersom han gått in bland skuggorna, uttala sig sarkastiskt och hånfullt om olika sociala sammanhang som de sedan glider in och finner sig väl tillrätta i. 

Jag vet inte vad en sådan hållning förtjänar att kallas. Om den nu måste kallas något. 

Hycklande? Inkonsekvent? Motsägelsefull? I sökandet efter bekräftelse och kärlek från dem man samtidigt hånar? Begrip int nå, jä - som de säger norrut. Håll dig till musiken, Tommy!

Bild: Gavle.com

Fönsterputsaren, planteraren och blästraren Ekstrand

Vid morgonkaffet i pensionärskuvösen noterar jag i ögonvrån en sävligt lunkande klunga håglösa, sömnigt gäspande ungdomar med Gavlegårdarnas emblem på tröjan. Att döma av svarta plastpåsar och gripverktyg handlar det om feriearbete.

Jag läste häromdagen att Malmö stad tillhandahåller sommarjobb åt skolungdomar. Nå, jobb och jobb. "Kulturarrangörer" skall de snabbutbildas till under lovet. Till intet förpliktigande. Häftigt, tycker förstås glytten. Få betalt för att ha roligt. Bättre än oavlönat sol och bad.

Sveriges elakaste tant, Birgitta Sparf, avfyrade på sedvanligt vis bitska sarkasmer på sin Facebooksida. Men jag tror att hon glömde en sak i hastigheten, unggloparna hålls genom "jobbet" borta från att hitta på allsköns sattyg. Kanske.

Mina egna sommarjobb seglar förbi i det alltmer bleknande minnet. 1966 putsade jag fönster på Sandvik. Snacka om hitte-på-jobb, bra mycket värre än "kulturarrangör". Putsa fönster på en dylik, dammig och permanent nedsmutsad fabrik! Gud förbjude.

Och många rutor blir det på ett omfattande verkstadsområde, oräkneliga. Rena Sisyfoskneget. Totalt meningslöst, själsdödande. Men några avlöningskronor ramlade ned i pluskan att köpa mellanöl för. Bockens blåvita burkar, bockhuvud med horn och allt.

Jag minns från just den sommaren att jag började röka snugga, det gjorde de andra grabbarna. Och jag ville vara likadan. Greve Hamilton införskaffades i kiosken intill Centralporten. Rökdonen gömdes undan moderns röntgenblick, Tulo för att maskera doften.

Sommaren 1967 ont om jobb för skollediga. Arbetsförmedlingen, personifierad av en desperat handläggare, skickade ynglingen, vars fingrar sannerligen inte var gröna, att tjänstgöra i trädgården i överklassens Hedgrind i det segregerade Sandviken. 

Hos en kvinnlig ättling till självaste konsul Göransson, änka boende i pampigt hus med sin gamla mor. Ekstrand satte igång för fulla muggar med stora trädgårdssaxen. Nu skulle det ansas och vårdas! Undan gulnade blad och vissnade kvistar.

Efter ett tag märkte trädgårdsmästaren att det rörde sig inne i huset. Bakom vita gardiner smygtittade förskräckta kvinnor ut på den härjande figuren bland de prunkande rosenbuskarna. Insatsen avbröts bums. 

Jag hemförlovades efter blott en halv arbetsdag, om ens det, med saftig timpenning. Snopet, nåja, cyklade jag hem med prasslande sedlar i jeansfickan. 

Två somrar innan, 1965, knattrade jag i ottan iväg på min röda Monark, gåva från morfar Alfred på femtonårsdagen, upp till Högbo bruk för att plantera skog. Matsäck i kylväska med, modern lagt ner full lunch. 

Ackordet var så uselt, betalt per planta och några futtiga korvören, att vi inte hade något annat val än att gräva ner en försvarlig bunt plantor i ett och samma hål. Det upptäcktes aldrig, men konstigt om det inte misstänktes.

Sommaren 1968 dags för Sandvik igen, för den nybakade studenten Ekstrand. Blästra rör, det vill säga sand sprutas genom ett och ett i taget. Traversen lastade av försvarliga buntar så fort bänken var tom, en aldrig sinande flod av rör. Sisyfos ännu en gång. Rena slavgörat.

Jag tillämpade tipset, långt innan jag läst Göran Palms LM-böcker: röka en gång i timmen för att få skiftet att gå, slå ihjäl långsamt krypande tid. Men så började jag blästra av bara tusan. Utan att, som instruerat var, efterhandskontrollera om rören bedömdes tillräckligt rena inuti. 

Ingen övervakande bas, heller ingen kvalitetssäkringens bakläxa. Aldrig något rör i retur. Förtjänsten hyfsad genom det höga tempo som upprätthölls. 

Den numera bortglömda Kurt Salomonsons osminkade böcker om LO-kollektivets mobbande av gröngölingar, långt bortom solidaritet och vackra ord, retade upp fackföreningsledningen på Norra Bantorget. 

Jag utsattes, vad mig beträffar, av tämligen oförargliga tillmälen av de stamanställda gubbarna nere i Verket, typ "är du Jesu broder?". På grund av mitt långa hår som jag förgäves försökte dölja genom att kamma bakåt och stoppa innanför kragen.

Sommarjobben i Upsala på Akademiska, vaktmästare i svindlande underjordskulvertar, och som skötare i vit rock på Bullret (Ulleråker), är en annan historia. 

Men nog tillämpade unge Ekstrand, fostrad i ett socialdemokratiskt hem, genomgående den stolta arbetarrörelseprincipen "Gör din plikt - kräv din rätt!". 

Om vi, preskriberande, bortser från nedgrävda plantor och osynade rör.

Bild: Wikipedia