Moderatbandy

"Moderatbandy", muttrades det nedlåtande och avfärdande bland de mina i Sandviken om golf. (Jag tror faktiskt det var Hagge Geigert som myntade begreppet.) En jollig sport, om det ens kan betraktas som en sådan, som utövas av herrskapsfolk med för mycket pengar. 

Inget för vanliga, hederliga socialdemokrater. Minigolf, fast numera tror jag det heter bangolf, gick an. Men definitivt inte moderatbandy.

Någon golfspelare blev jag inte. Jag hade gärna lirat "riktig" bandy (SAIK) eller hockey

(Brynäs). Men jag var alldeles för skral på skridskor. En fasa när vi hade utomhuslektion i gymnastik på Norra IP. Och skridskor skulle medtas, inget undantag beviljades.

Lektioner för gymnastikdirektör Karlsson, en systematisk elevplågare, typ Caligula i filmen Hets, som särskilt sköt in sig på oss långbenta. "Kluvna vid halsen", som han kränkande tilltalade oss inför de andra eleverna. Det fanns ingen DO att anmäla fanskapet till. 

Jag minns från gymnasiet klasskompisen Anders som en lektion dök upp i tjock överrock, inte direkt det lämpligaste plagget när det skulle åkas skridskor. Men Anders behöll sin rock på, slog sig ned på av minimålburarna. Karlsson kom inte åt honom. 

Farsan var väl en höjdare på Verket. Söner till dylika rörde man inte. Inte ens om man hette Karlsson.

Efter många år fick vi, som satt i samma bänkrad i klassrummet (och skolkade varje lördag, av olika skäl), ånyo kontakt via Facebook. Anders då bosatt i Majorna, där han uppgav sig stortrivas, med utsikt från vardagsrumsfönstret över inloppet till Göteborg. 

Han lever inte längre. Inte heller Caligula Karlsson. Den förre, en sympatisk prick, är saknad. Den senare absolut inte. 

Fotboll var jag ganska så bra på. Om jag får säga det själv. Pappa drömde om att se mig i SIF:s rödvita dress springa ut på Jernvallens gröna gräs. Han köpte mig en sådan dress. Och en gul läderkula som med sin smörning gjorde satans ont att nicka. 

Jag borde gjort som Putte Kock som aldrig nickade under en match. Enligt ryktet för att inte ställa till frisyren.

Ingen fotbollskarriär heller för min del. Atmosfären i pojklaget så förbaskat otrevlig att jag avbröt att träna med det. Mobbning och pennalism, utan att tränaren ingrep.

Hör och häpna. På senare år har man kunnat se mig ute på golfbanor! Både i Sverige och Danmark. I det senare fallet är Sindals golfklubb i Vendsyssel en favorit. Men jag spelar inte. Jag brukar presentera mig som caddy och coach. Flott låter det, inte sant?

Det är min närstående som spelar. Jag drar vagn och för protokoll. Jag har inte slagit en enda boll, men däremot slagits av den förhärskande kulturen inom golfklubbarna. Artig och civiliserad. Och det är inte bara en sport för välsituerade. Vad jag kan bedöma.

Men handikappsystemet, hur man beräknar handikapp, har jag svårt för att sätta mig in i. 

FOTNOT. Underbar film: The Phantom of the Open (2021) på SVT Play om "världens sämsta golfspelare". Based on o true story.