Mörkläggning och övervintrande nazister

I går regnade det kraftigt hela dagen i ett Gefle präglat av guldstämning (Brynäs!). Det var som om himlens alla portar hade öppnat sig. Den djupt religiöse hoppades väl att nu är syndafloden äntligen här. 

När jag, sent om aftonen, stirrade ut mot Gevaliafabriken, hade ett tätt mörker lagt sig som ett kylslaget filter över hus och gator. 

Kanske var det ändå inte så förskräckligt mörkt i sig. Det var jag som framkallade det med min fantasi efter att ha läst några sidor i Daniel Kehlmanns Ljusspel, där mörkläggning förekommer. 

Mörkret framstår i boken samtidigt som något djupt symboliskt, nazimörkret över Europa. SS svarta uniformer, tillverkade av Hugo Boss.

Tidigare samma kväll en ingivelse. Och jag tog en paus från Kehlmann för att för andra gången se filmen Elser (hyrde den på SF Anytime för 49 kronor). 

Om mannen som helt på egen kaluv försökte ta Hitler av daga genom att placera ut en sprängladdning i den ölkällarlokal i München där Führern skulle högtidstala. 

Hitler undkom genom att hans flyg ställts in från München och han istället använde sig av tåg tillbaka till Berlin. Vilket innebar att han kortade av sitt framförande. 

Georg Elsers minutiösa tidsplanering, med exakt inställning av när bomben skulle detonera, höll inte. Ödet spelade honom ett spratt. 

Han arresterades, torterades, nazisterna vägrade tro på hans försäkran, att attentatet var ett soloprojekt. Det måste vara fler inblandade, erkänn. Men, icke. Elser sändes till Dachau där han avrättades med ett nackskott. 

Nära där Hitlers bunker låg i Berlin har en silhuett föreställande Elser uppförts. Som en påminnelse om att inte alla agerar motståndslöst i ett totalitärt samhällssystem. Även om Elsers motiv inte var glasklart, så agerade han. 

Jag längtar, som alltid, till Berlin och börjar därför på rekommendation se den tyska sjukhusserien Berlin ER på Apple TV+. Men den tycks mig väl drogromantisk och fångar mig inte. Jag kanske måste ge den en ny chans. Ett avbrutet avsnitt räcker inte för bedömning.

Sjukhusserier, det är mitt och min närståendes liv, det se. Akutmottagningar skall det vara! Fart och fläkt. Blod och dropp. En favorit The Pitt på Max.

Jag återvänder till Kehlmann och regissör Pabst, nyfiken på vad som hände med den senare efter kriget, efter flörtandet med propagandaministeriet och dess obehaglige, klumpfotade chef.

Tvingades han till avnazifiering, eller kunde han bara fortsätta regissera som om inget hänt? Tysklands efterkrigstid var de övervintrande nazisternas. Överallt fanns de. 

Inom staten - högt upp nära kanslern. Och bland jurister. [1]

Locket skulle läggas på. Kollektiv förträngning. Men politiskt medvetna, sanningssökande, ungdomar vägrade att medverka till denna övervintring. Den skamliga mörkläggningen av illdåden och plågandet. Tigandets hegemoni.

Det är den, enligt min mening, viktigaste förklaringen till uppkomsten av den Utomparlamentariska oppositionen och Rote Armee Fraktion [2] i Västtyskland. Tar man inte den förklaringen i beaktande, blir det helt obegripligt det som skedde. 

Om än med våldets förtecken. 

[1] Ingo Müller har förtjänstfullt dokumenterat det i Fruktansvärda jurister: det tyska rättsväsendets ouppklarade förflutna (2024).

[2] Min bok Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (2007) är ett försök att komma bakom schablonbilden av en terrorist.