Angelus Novus, Walter Benjamin och en skavande samtid

Bara att erkänna. Jag umgås gärna med döda filosofer och författare. Ingen nekrofili inblandad, nota bene. I så fall på ett intellektuellt plan. Äh, varför hymla och reservera mig. Jag talar om livgivande, kvardröjande alster. 

   Den av nazisympatier befläckade Martin Heideggers monumentala "Varat och tiden" ägnar jag en omläsning varje år. Och upptäcker nya saker varje gång. 

   Skimrande pärlor i den täta texten. Hans existensfilosofi förtjänar dessa omläsningar. Sentensernas påminnelse om att vara rädd om det korta och enda livet

   Roligt nog påstod någon hux flux häromdagen att filosofen från Freiburgs universität, som föreläste på ett klassiskt tyskt, manusnära och föga publikfriande, manér så att studenter svimmade av syrebrist, aldrig läste några böcker. Han hade inte tid. Måste tänka. 

   Sant eller eller inte. Kul, hursomhelst. Ännu ett bidrag till den välfyllda, privata kuriosasamlingen.

   

Eftersom vi befinner oss i Berlin, till Bode Museum på Museumsinsel för Paul Klees akvarell "Angelus Novus" från 1920 som har lånats in från Jerusalem. En unik händelse. Konstverket, föreställande en ängel vänd mot det förflutna som förs av en storm mot framtiden, inspirerade Walter Benjamin till hans historiefilosofiska teser. 

   Det sista han skrev. Manuskriptet togs om hand av Hannah Arendt.

   Benjamin tog den 26 september 1940 sitt liv på flykt undan nazisterna. Efter en mödosam klättring, någon atlet var han förvisso icke, över de svårbemästrade Pyrenéerna, från Frankrike till Spanien. I Portbou sattes punkt för hans korta leverne. 

Vi besökte hans grav där. Vackert belägen på en höjd. Och beskådade hotellet där självmordet ägde rum. Egendomlig känsla stå på gatan och titta upp mot fönstren. I vilket rum skedde det?

   Han är inte lätt att läsa, denne Benjamin, det ska gudarna veta. Men den teoretiskt snårige begick den kanske allra bästa boken om Berlin: "Barndom i Berlin kring 1900". 

   Använde minnet och sinnena för att framkalla en doftande, färgstark bild som föder oemotståndlig längtan att återkomma till staden med sin speciella atmosfär.

Min vän publicisten Knut i Upsala delar min oro inför världsläget. Men till skillnad från mig söker han energiskt källor utanför de blågula. De senare är ju fullkomligt omöjliga. Om det så gäller Ukraina eller Gaza. 

   Glöm analys och nyansering. Argumentation och kritiskt tänkande. Ideologi och propaganda är vad som bjuds. Krigshets. Opinionsbildningen är så sanslös att taket lyfter sig.

Mitt platoniska umgänge med de döda är väl en flykt från samtidens skavande. Skulle någon terapeutiskt klok muttra. Liksom jag på olika vägar försöker att fly åldrandet. Krämporna. Höll på att skriva "misären". 

   Jag försöker att mentalt intaga ett kort livsperspektiv. En dag i taget. Hålla hoppets låga vid liv. Fråga mig bara inte vad jag hoppas på. 

FOTNOT. Det kändes som om det var läge att se om Wim Wenders mästerverk "Himmel över Berlin". (Tredje gången för min del.) Det var det!

Fotot på Angelicus Novus: Wikipedia

Hur många var egentligen inte nazister?

 

Till fots på väg till huset, museet, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945 passerar vi egnahem med vita gardiner och välskötta trädgårdar. Småborgerlig idyll i dess prydno. Bara trädgårdstomtarna, som tyskar i gemen älskar, saknas. Osökt går tanken till Hans Fallada och hans Pinnebergs.

   Allt är lugnt och stilla denna nästan kvävande varma junidag. De krig som rasar ute i världen når inte Karlshorst. Tjugofem minuter med S-Bahn in till Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Stadsdelen ligger liksom stillsamt slumrande på sidan om världens larm och oro.

   Hur många av dessa som en gång bodde här var nazister, beredda att heila för den dyrkade Führern? Blundade när judiska grannar hämtades för att tas till Grunewald, därifrån med godsvagn till Auschwitz?

   Och i samband med de allierades denazifieringsprocesser efter kriget, hur många svor på att de inte hade varit nazister? Det har blivit något av en vandringsmyt, åtminstone försök till det i Tyskland, att påstå att alla var offer för den nazistiska regimen. De som icke gjorde motstånd lika mycket offer som dem regimen förföljde och mördade.

   För ett antal år sedan skrev Peter Schneider en bok om nazismens barnbarn. Han intervjuade ättlingar till aktiva nazister. Bland dem ungdomar som imponerades av de tuffa männen inom Himmlers SS. I sina stiliga, svarta Hugo Boss-uniformer. Med dödskalle-emblemet synligt. 

   En av de intervjuade: - Min morfar var med i SS. Honom har jag sett på fotografi. Ingen satte sig på honom. Till skillnad från min farsa som kryper för sina chäfer. Min morfar, det var en riktig man, det. Frestande kommentera: övermänniskoidealet lever. De starka skall krossa de svaga.

   Och så vad jag har hört från tyska gymnasielärare. De har slutat med vad de trodde var upplysande och demokratistärkande resor med sina skolklasser till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Elever har inte dragit sig för att munhuggas med och håna guiderna. En gång rått till en överlevare med nummer på armen: - Det där har du väl själv ristat in.

   Undersökningar visar att de unga inte läser böcker. Det är nätet som gäller. Sociala medier. TikTok. Hur skaffar de sig kunskap om historien? Och vilken typ av kunskap som böcker annars förmedlar?

   Inte att förvånas över att nazismen och Förintelsen blir lätta att förneka. I vandringsmytens verklighet är allt möjligt.

Foto: Det hus i Karlshorst där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945.

/Även publicerad på 8 dagar 250628/

Åter "hemma" i Berlin, revoltens och de handgångnas stad

"Man föds inte till berlinare, man blir det." Brukar det heta. Det var ett par, tre år sedan planet senast gled in över Tysklands huvudstad. Men nu äntligen tillbaka i mitt älskade Berlin. För berlinare blev jag i själ och hjärta för flera decennier sedan. Och kärleken består. 

   Den urbana, speciella atmosfären som alla berlinälskare förknippar med staden (då kanske främst det av  DDR "omringade" men förgångna Västberlin) -  vem har väl fångat den bättre än David Bowie i sin nostalgiska hyllning Where Are We Now? (finns på YouTube). 

    Men denna atmosfär påverkas svårt av allt nedrivande och  byggande. Runt Alexanderplatz och Potsdamer Platz "manhattanifieras" det med resandet av skyskrapor. Östberlin genomgår en ansiktslyftning, en total make over. 

   Jag brukar bo i stadsdelen Dahlem, ganska långt från centrum. Nära

studentrevoltens Freie Universität. Men denna gång inhyser vi oss i Karlshorst, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945. Huset där detta ägde rum är museum.  Vi har förstås besökt det. Informationstexter på tyska och ryska.

   Kriget var över. Men vad bestod? Vad med den av de västallierade påbörjade avnazifieringsprocessen? Efter att Göring och de andra höjdarna rannsakats i Nürnberg och dinglat i repet. (Förutom Tredje rikets rustningsminister Albert Speer som skickligt slingrade sig undan dödsstraffet.) "Ni har Hitler i er", som Ulrike Meinhof utbrast många år efter krigsslutet. 

   En stor del av förklaringen till den våldsamma, så kallade utomparlamentariska oppositionen och studentrörelsen, tillika den Rote Armee Fraktion där Meinhof tillhörde de ledande, var övervintrandenazister i dåvarande förbundsrepubliken. 

  Ända högt upp i statsledningen, nära kanslern. Locket på efter 1945. Glöm nazismen och judeförföljelserna. Det "tyska undret" skulle iscensättas. Med Marshallhjälp och förment demokratiska förtecken. 

   Jag blickar ut från hotellfönstret, ner på alla anonyma människor som rör sig på trottoaren i småslumrande idyllen Karlshorst, undrar över deras livshistoria, hamnar i gamla tankespår. Förundras än en gång, kan inte låta bli fast jag borde veta bättre vid det här laget, över alla tjänstvilliga handgångna som finns i alla politiska system. 

   Inte "bara" i realsocialismens DDR. Svårt dock att inte på plats påminnas om filmen De andras liv. Den framlidne Ulrich Mühe fantastisk i en av de bärande rollerna.

   Ända fram till nu trodde jag att filmen delvis var inspelad i det fruktade Stasifängelset i Hohenschönhausen. Men så var inte fallet. Föreståndaren till museet, det forna fängelset döptes om till ett sådant efter DDR:s upphörande,  sade nej, eftersom det enligt honom existerade inga mänskliga, medkännande Stasi-officerare, som den Mühe gestaltade. 

   Filmen rönte också kritik av östtysk publik på den punkten. Tidigare riktades samma kritik mot boken och på den byggande filmen Er ist wieder da. Hitler, som återuppstånden, men framställd som alltför sympatisk, enligt kritikerna. Vart tog monstret vägen?

   Stasi höll ständigt ett vakande öga på undersåtarna i DDR.  Avlyssnade dem i deras bostäder. Skickade yrkesförbud (per definition kunde det dock enligt makthavarna inte finnas något sådant i en socialistisk stat) på misshagliga konstnärer. 

   Straffade hårt alla "republikfiender". Om de inte sköts i ryggen nära muren under flyktförsök.

   Och jag betänker alla så kallade "Informella Medarbetare" hos Ministeriet för statssäkerhet som under fingerat namn till och med rapporterade om sina allra närmaste. 

   När Stasi-arkiven öppnades efter DDR:s fall 1990 chockades många när de förstod att informationsgivaren funnits under samma tak. 

   Om Nazityskland har det sagts, att Gestapo inte behövde så många på sin avlöningslista. Tyskarna rapporterade ändå villigt till den hemliga statspolisen. Och blundade, lojala mot Hitler och bödlarna, när judar förföljdes. 

   I Havanna lärde jag mig att det fanns kvartersspioner. Ja, de kallades väl något annat. Kanske "kvartersvärdar" eller någon liknande, förskönande eufemism.

   Inget samhällssystem skulle bestå en enda dag utan alla handgångna som villigt är beredda att ange oss andra. Det gäller även Sverige, det påstått demokratiska. Kanske landet med det mest lydiga folket i världen? 

   Sambandet mellan lydnad och medlöperi förtjänar att betonas.

   Socialdemokraterna, vars pionjärer stämplades och straffades för sitt politiska agerande, spionerade under kalla kriget på kommunister på arbetsplatserna. Med benäget bistånd av LO-folk. 

   Wolf Biermann, den musicerande dissidenten som låstes ut från DDR av Honecker och kompani, varnade en gång: - Den du minst misstänker, där har du din angivare. Ofta påminde jag mig det när jag jobbade inom högskolevärlden. 

   Försök inte inbilla mig att rapportörer till makten inte tjänade där! I smyg. Och under akademisk täckmantel.

Foto: Videon "Where Are We Now?"

/Även publicerad på lindelof.nu 250627/

 

Måndagskvällens LEK: Semikolon och universitetsstudier

Det var Kurt Vonnegut som muttrade det: - Semikolon använder man bara för att skryta med att man pluggat på universitetet. Jag har läst Vonnegut. Men inte noterade jag frånvaron av semikolon. Bara att han var lätt att läsa. I den meningen att det flöt på. 

   Själv använder jag aldrig semikolon. Inte för att jag inte vill skryta med mina universitetsstudier. Skulle aldrig drömma om det. I den miljö jag härstammar från betyder dylika heller ingenting. Det heter ju också "ligga vid universitetet". Och det säger väl allt. 

   Osökt kommer jag att tänka på Gustaf Fröding, en gång Upsalastudent. Litteraturforskaren Svedjedal har nyligen utkommit med en bok om honom som erhållit finfina recensioner. Fröding låg vid Upsala universitet i sex terminer, om jag förstått det rätt. 

   Inga studielån. Pengar hemifrån. Säkert förekom reverser studenterna emellan. Vanligt på den tiden. Piraten har skrivit om hur skuldförbindelserna möjliggjorde att man kunde klamra sig fast termin efter termin vid universitetet.

   Utan studieresultat. Man levde livets glada dagar där i Piratens Lund. Hängde på lokal. Punchen flödade. Stack över till Köpenhamn med ångbåt när andan föll på.

   Fröding tenterade en enda gång under sin inskrivning vid uni. Osäker på om han blev godkänd. Ett strålande exempel på de överliggare som inte längre finns. Vem, som för decennier sedan studerade i Upsala, kan väl glömma Bok-Viktor?

   Jag brukar spana efter överliggarna på Carolina. Men där häckar bara unga svärmorsdrömmar och välsminkade jäntor som avundas Bianca som influencer. 

   Ligga hade, apropå skalden, en dubbel innebörd. Han låg vid universitet. Desto mer på studentbordellen på Dragarbrunnsgatan. Adressens nummer har jag glömt. Annars skulle jag söka upp det hus som knappast ligger (sic!) kvar.

   Dragarbrunn, som Upsalasonen Thörnqvist förevigat i sin hyllning till gatans Gun, skrider vi över varje gång när vi kommer från tåget på väg upp till Carolina. Passerar den bilskola där jag i av universitetet hyrda lokaler hösten 1968 kämpade mig igenom en kurs i statistik. 

   Inledningen till alla mina år i lärdomens stad. 

   Tja, inte tror jag att lärdom och bildning längre är något mål i sig. Inte var det det på min tid. Man läste böcker för att slå andra i huvudet med dem. Bildligt talat. Och man skrev. Kanske med semikolon.

Bild: Sveriges Radio

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-15

Apostlahästarna

Bästa sättet att upptäcka en stad på är att kasta sig upp på apostlahästarna och bara rida ut. Utan några bestämda mål. Oplanerade exkursioner är min melodi. Inte veta på förhand vad som kan dyka upp. Äventyret, mina vänner, äventyret. Runt hörnet väntar det ovissa.

   Serendipityprincipen brukade konstnären Hans Limbus Tjörneryd förfäkta. Att finna det man inte visste att man skulle finna. Men det förutsätter att sinnet är öppet som en oskriven bok. Så där som hos Pippi Långstrump som fantasifull sakletare.

   Jag minns min jungfrutur till Paris hösten 1978. Finansierad av Uppsala universitet där jag var doktorand. Året därefter disputerade jag under buller och bång. Men det är en annan historia.

   Hösten 78 bjöd på sommarvärme i ljusets stad. På gränsen till att vara för varmt för att använda apostlahästarna. Men försedd med mineralvattenflaskor modell större knallade jag oförtrutet på, gata upp och gata ner. Boulevard ska det väl heta. På de finas språk.

   Markerade mot aftonen med kulspetspenna på en stadskarta vart jag hade tagit mig runt. Många kilometer måste det ha blivit. Förbluffande och imponerande många. 

  Jag flanerade inte. Det gick undan. Om inte det är detsamma som att flanera. Lite osäker på vad som är vad. Men jag stannade ofta till, när det dök upp något som knep mitt intresse. Och därvidlag är Paris en outtömlig skattkammare.

   Charles Baudelaire brukar hedras som flanörerna anfader. Hans diktsamling "Fleur du mal" fanns med i bagaget och jag satt, medan apostlahästarna återhämtade sig, i Luxemburgträdgården och läste den. På stapplande franska. Ljudade högt ibland. 

   Medan barn stojade och lekte inte långt ifrån mig. På något underligt vis fann jag kombinationen tilltalande. Barn och Baudelaire. Barnens kreativitet - och poetens. Hotad av vuxenlivets förstelning. Nyfikenhetens död.

   Fransmannens grav uppsöktes på Montparnasse-kyrkogården. Han vilar tillsammans med sin morfar. Jag har inte tagit reda på varför. På samma kyrkogård det såta (?) paret Sartre och de Beauvoir. Inga apostlahästar för deras del. Snarare Gauloisie och vin. Och skrivandet.

   Till min sorg går jag inte lika bra och raskt längre. Apostlahästarna tjänar mig inte som förr. Jag märker det under denna tur till Berlin. Sjudagarsbiljetten att färdas med på U-Bahn och S-Bahn kommer väl till användning. Värd sina nästan femtio euro. Teuro som tysken säger.

   Nå, Berlin, liksom Paris för den delen, förutsätter inte att jag oförväget ska rida ut. Den tiden är förbi.

Foto: Skriftställaren i Karlshorst, Berlin

Och en annan gång...

Läsanvisning: Nedanstående utspelade sig för länge sedan, när mobiltelefonerna ännu icke uppfunnits. Så gammal är Skriftställaren.

Jag har bestämt för mig att jag har haft flera fotoalbum i min ägo. Ett, se ovan, som jag särskilt vårdade, startades av mina föräldrar när storken nyss landat i järnbärarbygd. Det framgår av det pappa med sin vackra handstil präntat på insidan. 

   Allra första fotot, som klistrades in, föreställer sladdisen som baby, naken på en filt. Gossen ser glad ut. Inte ett hårstrå på knoppen. Stora, utstående öron. Kanske alla bäbisar har elefantöron? Och det rättar till sig med tiden. Nä, inte sant. På ålderns dar återkommer de. 

   Jag minns en gammal, i dubbel bemärkelse, vresig högskolekollega jag i hemlighet kallade "Pellefant".  Snacka om elefantöron! Skvallrig var han, så öronen passade bra.

   Elak har jag alltid varit. Med en fallenhet att förse människor med öknamn. Eller smeknamn, om man så vill. Det är som en mani. Kanske förtjänar jag en diagnos? Förutom den att jag lider av hyperlexi. Dock med mycket god, ilsnabb, läsförståelse. 

   Genom utlåning av albumen, och genom dödsfall när det skall städas och rensas ut, har dessvärre fotosamlingar hamnat i förskingringen. Ett album med svarta pärmar har, efter vissa ansträngningar, återvänt. Och jag kastade mig bums över det. Snart växte besvikelsen.

   På de ofta otydliga fotona radar människor upp sig som jag, gäller så gott som alla, inte vet något som helst om. De är döda, avkodade. Albumet tillsammans med dem. Som dokumentation värdelöst. En punkt har definitivt satts. 

  I albumet med ljusa pärmar hittar jag foton från när vi tältade på Öland på 1950-talet. Dit tog man sig med färja den gången. Det kändes som att resa utomlands, riktigt spännande. Mamma sitter i bh med en kaffekopp i ena handen. Hemmets i den andra. En högtidsstund.

   Sussi drar i kopplet, längtar strövtåg i den oupptäckta, öländska vildmarken. 

   På ett annat foto tittar pappa ut genom tältöppningen. Skärmmössan på sned. Ansiktet ett enda stort solvargsgrin. Jag får för mig att mamma och pappa tyckte om att ha semester. Bila och tälta. Vara lediga. Annars hette det att man måste jobba och göra rätt för sig. 

   Inga foton från när vi tältade utanför Göteborg. Jag tror att mamma och pappa ville vänslas. Föreslog att jag skulle sova i bilen tillsammans med Sussi. "Det blir väl roligt!" Nåja. Tycker ni, ja. Men jag teg. Surmulet. Kastade onda ögat på mina dagars upphov.

   Hämnden är ljuv. Eller inte. På natten trasslade jag med benen in mig i ratten, satte igång ett förfärligt tutande som föranledde folk att oroligt, förmodligen upprört, komma springande, undrande vad som i hela friden stod på, knackade på bilrutorna för att väcka den djupt sovande. 

   Därefter minns jag ingenting. Nada. Blackout.

   Om jag hade ett foto från den natten på Bästkusten, vilket jag inte har, skulle jag inte kunna höra bilhornet. Tystnad råder, liksom i de flesta fotona när jag försöker att lyssna in mot dem. Det är knäpptyst. Case closed.

Snoken minns

Det är märkligt det där med minnet. Eller hur? Inte att det blir allt sämre. För det blir det ohjälpligt med åren. Utan vad du minns. Ofta sådant du helst inte skulle vilja minnas. Men du gör det lik förbannat ändå. Ironiskt, så det räcker och blir över.

   Minnet, jag bortser tillfälligt ifrån att psykoterapeuterna ur professionens perspektiv insisterar att vi förtränger när vi påstår oss glömma, är selektivt på det lömigaste sätt. Ofta är det enbart triviala eller till synes ovidkommande saker du hågar. Böset i skallen.

   Jag kommer att tänka på Dostojevskij, kan det vara den stortade boken "Idioten"? När furst Mysjkin återvänder från en resa i Europa och den ryska aristokratin undrar nyfiket vad han har upplevt. Önskar att få delges spännande reserapporter från okänd terräng. 

   "En gång hörde jag en åsna skria utanför sovvagnen i Zürich."

   Det är vad som allra först faller honom in att dela med sig av till sina överklassfränder. Jag reserverar mig för att jag kan ha hittat på alltihop. Att det inte är fråga om att minnas en lättplockad läsefrukt. 

   Men jag säger som jag alltid brukar, lutande mig mot den värsta skvallerbyttan någonsin i New York City, Truman Capote: Sant eller falskt? Huvudsaken att storyn är bra.

   Nog hade den kroniske sängliggaren Marcel Proust (Marcel "Prutt" enligt en skojfrisk studentkamrat på Litteraturvetenskapen i Upsala) en poäng. Att dofter, lukter, osäker på skillnaden dem emellan och när vad är vad, kan framkalla minnesbilder. 

   I näsan, om man kan tillåtas skriva så, minns jag när vi, pappa och jag, under en sommarresa på 50-talet med tält och spritkök och hela konkarongen, en arla morgon begav oss för att bada i Vättern utanför Gränna. 

   Jag minns inte mycket mer än hur vattnet luktade. Och när jag känner en lukt som närmar sig den från Gränna, minns jag badandet på nytt. Mamma finns inte med, hon är osynlig. Kanske pysslade hon med kaffekokning på spritköket. Eller höll ordning på vildbasen Sussi.

   En sak till. Jag köpte en polkagris (ett måste som turist i Gränna), tjock och mer än decimeterlång, klibbade och räckte hela bilresan upp till Viken, delade baksätet med Sussi, väskorna surrade uppe på takräcket. Jag var osäker på hur den skulle angripas. 

   Borde jag bita av, snöpa den med vass kniv, eller fortsätta suga på den så att sockerbomben långsamt upplöstes och försvann? Med ena handen föste jag undan en stackars frestad Sussi med vädjande hundögon.

   I Gränna finns ett trevligt hotell som jag inte avslöjar namnet på. Jag har bott där flera gånger. Vid ett tillfälle berättades det för mig att Greta Garbo ofta frekventerat hotellet. Och att det håller sig med ett Greta Garbo-rum. Wow. Det måste jag bara kika på!

   Sent om natten, när alla andra gäster sov på söta örat, smög jag mig ut i korridoren, sökte mig fram. Jodå, där fanns mycket riktigt ett rum med gyllene skylt: Greta Garbo-rummet. Förväntansfull kände jag på handtaget. Dörren var låst. 

Foto: Franssons Polkagrisar

Midsommarkåseri: Ingen Pelle Olsson-fotboll för mig!

 

Min framlidne, jag saknar honom mycket, tillika saknad i den konforma svenska offentligheten, alltid lika uppkäftig och underhållande var han, vän Gunnar Adler Karlsson hade inte mycket till övers för Dagens Nyheter. 

   I hans mun förvandlades akronymen DN till Dagens Nonsens. Förmodligen var den bristande kärleken ömsesidig.

   Genom vännen Knut Lindelöfs försorg har jag access till DN utan att betala en spänn. Passar snåljåpen Ekstrand. Jag kan kasta ett öga på vad de dagliga bulletinerna från den "förnäma" (Jan Guillous benämning) blaskan i Marieberg innehåller.                

   Kåsörerna, bland dem Säverman (förnamnet Ove utelämnat i spalterna), läser jag, med förtjusning och beundran, som ett slags "industrispionage".

   En sommar plöjde jag deckarförfattare. Den ena efter den andra. Ja, inte Läckberg och kompani. Utan "the real stuff". Dashiell Hammet, Raymond Chandler, Mickey Spillane och grabbarna för att försöka tillägna mig deras raka, hårdkokta, stil. 

   Enkelhetens skrivstil - det svåraste som finns. Lättare att bösa till det. Som akademikerna.

   Jag vet att kåseriet som litterär genre, hoppsan vad fint det lät, inte står särskilt högt i kurs bland de högdragna smakdomarna. Jag delar inte den uppfattningen. Jag försöker att lära mig hur man gör. Ni får gärna kalla mig kåsör.

   I DN finns Johan Croneman. Det är grabben hela dan, det. För det mesta. Honom läser jag alltid med stor behållning. Midsommardagens krönika (DN 250621) tillhör dock inte hans vassaste. 

   Han påstår att samtiden har svårt för det pretentiösa, Det stämmer väl ändå inte, Cronis!

   Med riksbögen Gardell och alla influencers som mer än gärna prackar sig på oss andra heteronormativa som skyr strålkastarljuset. Snacka om att vara pretentiösa.

   Krönikans huvudämne det svenska damlandslaget i fotboll som förärats en tv-dokumentär i flera avsnitt. Inför ett kommande VM, kanske något annat mästerskap, i Schweiz. 

  Tränaren, nog ett bra tag sedan hon var det, Marika Domanski Lyfors sjukdomsöde kastar en svart skugga över dokumentären.

   Hon har drabbats av cancer. En subtyp som inte låter sig elimineras med terapi. Onkologerna, som jag av egen överlevnadserfarenhet har en positiv bild av, kommer inte åt tumören.

   Osökt tänker jag på min ungdomskamrat C, vi har känt varandra ända sedan början på 60-talet, och den intensiva behandling han just nu genomgår mot sin cancer uppe på Gefle sjukhus. Han finns i mina tankar varje dag. Och i min aftonbön.

   Apropå gräsmattans gröna schack, som någon romantiskt kallat fotbollen. Jag var usel på skridskor. Vinglade fram som en skadeskjuten kråka på isen. 

   Så en karriär inom ishockeyn (Brynäs, sedan NHL) eller bandyn (SAIK, Sandvikens AIK, "stålmännen" med ett S på bröstet) lika bra att glömma. 

   I fotboll var jag däremot hyfsad. Läderkulan och jag trivdes ihop. Jag hade "bollhuvud" som min svågers mor sa.

   Jag sökte mig, nog mycket på farsans inrådan, till SIF:s pojklagsverksamhet. Men stöttes bort av den råa stämningen. Mobbning och hackordning. Ingen ädel konkurrens om platserna.

   Sandvikens IF:s matcher i Superettan följer jag på TV4 Play. Annars är Pelle Olsson-fotbollen, som den extremt defensiva varianten förtjänar karakteriseras, inget som lockar mig. (Jag vet att stilisten och sportkrönikören Stisse Åberg inte håller med mig om Pelle O.) 

   Tacka vet jag den fartfyllda hockeyn! 

   Det är grejer, det. Just nu sommarstilje. Gefle sjunker ned ner i svåruthärdligt viloläge till i början på augusti.

  Därefter månader med nagelbitande spänning. Guldet skall hem till Gefle! Fattas bara.

Foto: Bildbyrån

Är kvinnorna de värsta förtryckarna?

Filmen "Bride Kidnapping" (2023) kan hyras på SF Anytime för överkomliga 59 kronor. Det understryks i inledningen att den är baserad på en sann historia. Omedelbart skärps blicken.

   En ung kvinna, sjuksköterska som trivs med sitt vårdande arbete och att bo tillsammans med sin mor (fadern uppges befinna sig i Ryssland), kidnappas på öppen gata för att mot sin vilja giftas bort. 

   Det fasansfulla är att detta, enligt eftertexterna, sker så frekvent. Bride kidnapping är vardagsmat. För att förstå vidden av det hela: varje timme i princip kidnappas en ogift kvinna i samtidens Kirgizistan. Ett land borta i Asien som jag inte visste ett jota om. 

   I filmen framstår det som svårt nedsmutsat, fattigt och eländigt. Frestande att skriva "tröstlöst". Arbetslösa män som ägnar sig åt tjyverier. Kvinnorna sköter hemmet. 

   Tjänar en extraslant genom att hålla nyttjare med bastu, uppeldad med kasserade bildäck som sprider en tjock svart rök, eller servera te med tilltugg åt män lyckliga nog att ha ett kneg.

   Den bortrövade kvinnan gör gallskrikande ihärdigt motstånd, lyckas till slut slita sig loss och fly hals över huvud. 

   Om det slutar lyckligt eller inte för hennes del, det ger filmen inget enkelt svar på. Det som slår mig är hur kvinnorna, även huvudpersonens djupt religiösa mormor, medverkar till kidnappingen. Männen skulle inte lyckas med sina övergrepp, om inte kvinnorna hjälpte till. 

   Både fysiskt och med hotfulla ord: Du drar skam över din familj om du inte finner dig i ditt öde. Kvinnans mor uppsöks och hotas med samma sak. Hederskulturen är ovillkorlig. Social utfrysning riskeras. Modern faller till föga, försöker övertala dottern att gå tillbaka. 

   Osökt minns jag Fadime Sahindal och hur hennes mor medverkade till att lura in henne i ett bakhåll i Upsala. Fadime ligger begravd på Gamla kyrkogården i staden. 

   Brodern och fadern gömde sig i bostaden hos modern, väntande på dottern. Fadime misstänkte ingenting, sköts kallblodigt ihjäl. Bara för att hon dristat sig till att hålla sig med "fel" pojkvän. 

   Hon ville själv bestämma hur leva sitt liv. Ett annat, friare, än det åt henne förutbestämda.

   På gatorna i Gefle noterar jag småflickor med täckt hår, påklädda från topp till tå, som om det vore kallaste vinter. I sällskap av sina mödrar. Och jag läser i lokaltidningarna om hur barn i Gefles skolor fruktar sommarlovet. 

   De riskerar att föras ut ut landet för att mot sin vilja gifta sig med någon de själva aldrig skulle ha valt. Kanske en betydligt äldre man. I inte så få fall en släkting.

   Jag har skrivit om det förut. Om att på Bruket i Sandviken var det inte patriarkatet som styrde, utan matriarkatet. De starka kvinnorna. Och nog var mödrarna måna om att deras döttrar skulle sköta sig, inte "springa med karlar". Utan se till så att de förlovade och gifte sig.

   Jag tror dock inte, att de höll ett öga på om döttrarna var oskulder eller inte. Som i filmens Kirgizistan. Med förlorad oskuld är du chanslös och utlämnad till vargarna. Om det upptäcks.

   Tanken smyger sig på, utan att jag kan hejda den. Är det en blott gradfråga vad kvinnor utsätts för - av andra kvinnor? Är det tabu att efter Metoo lyfta kvinnoförtrycket? 

 

Och i morgon midsommarafton - även för LEK

"Morden i Helsingør", en dansk tv-serie i sex säsonger som jag följer enkom för att få njuta av de vackra scenerierna som jag sedan många år är väl förtrogen med: ett glittrande Öresund, Helsingborg där på andra sidan, tjugo minuter drygt tar det med färjan mellan länderna.

   Hamlets Kronborg med tinnar och torn. Marienlyst, badhotellet.

   I ett avsnitt konstaterar fru Sommerdahl in spe, kommissariens frilla, giftermålet kommer i sista stund av sig: 

  - Vi har ett äktenskap, vi är dock ingen familj. 

    Dan, hennes tillkommande, eller hur det nu blir med den saken det återstår att se, vågar en hoppas på en sjunde säsong, betygar hela tiden sin familjekärlek. Till familjen räknar han även sina arbetskamrater på polisstationen. Hans familjebegrepp är inkluderande.

   Jag råkade halka in på sajten MyHeritage. Och nu försöker de ihärdigt få mig att börja prenumerera på månadsbasis, men betala årsvis. Inte kostar det pocket money för en vars pension allvarligt skadats av politrukerna. MyHeritage ligger på så gott som dagligen: 

   - Se bara vad vi har hittat! Nu kan du komplettera ditt släktträd! Skynda dig att göra det mot generös rabatt!

   Min morfar Alfred, född 1890. Min mormor Elin, född 1893. Hennes föräldrar, Edvard och Katarina. Ledet före dem. Nå, allt detta känner jag ju redan till. Morfars mor, som dog tidigt, skulle jag vilja veta mer om. Men jag tänker inte hosta upp dyra sekiner för att ta reda på det.

  Enklare, och gratis, försöka återuppta kontakten med släktforskare Gunnar. Han har kartlagt släkten Stake, min mors flicknamn, ända tillbaka till 1490-talets södra Tyskland. Landet som först 1871 blev en enad nation i samband med kriget mot Frankrike.

   Visst finns det frågor jag gärna ville ha svar på. Om morfars längtan att få emigrera till Amerika. Men inte kan MyHeritage svara på det. Eller? Nå, mina surt förvärvade pengar behåller jag för mig själv. 

   Gåtan Alfred Stake behåller jag också för mig själv. Fortsätter att skriva om honom och hans livsöde.

   Apropå min mor. "Blod är tjockare än vatten", brukade hon med emfas hävda. Det stred vi om. Fånigt nog insköt jag, efter några månader vid universitetet: 

   - Blod och vatten är inkommensurabla storheter, mamma! 

   "Inkommensurabla"... Har ni hört! Hon bara skakade på huvudet åt sonen och hans fånerier.

   I Sydafrika, påstås det, är man släkt så fort man upptas i familjegemenskapen. Det krävs inga blodets band. Kanske mest konfliktfritt att ha det på det tämligen villkorslösa sättet. 

   I morgon midsommarafton. Att fira med släkten, genom blodet eller icke.

Bild: Huvudpersonerna i "Morden i Helsingør"

Det offentliga samtalets sabotörer

I Upsala på 1970-talet hade jag två doktorandkolleger på Sociologiska institutionen som jag inbillar mig att man kunde ha väckt mitt i natten. Och de skulle ha citerat långa stycken hämtade från Jürgen Habermas skrifter utan att staka sig. De hade nämligen ägnat flera år åt att med gemensamma krafter tränga in i hans samhällsfilosofiska teoribildning. 

   Kanske bör man samtidigt nämna att Habermas var ”inne” på den tiden, "postmarxistisk" nära att jag skrev, ett namn som flitigt citerades. För att visa att man hängde med som modern samhällsvetare. Hade "koll" som det heter på ful nysvenska.

   Akademin är en teorimodets flyktiga bransch. Namn kommer och går. Det krävs att man håller sig uppdaterad. Håller ett öga på who´s who. Vem det refereras till mest.

   På 70-talet var det Habermas, och professorn i tankeformernas historia, Michel Foucault, som gällde. Vill jag åtminstone minnas. I dag är det kanske ett fixnamn som Jordan Peterson. 

   Jag har inte läst men känner till honom. Kanske betraktas han som kontroversiell och inte riktigt rumsren? 

   Nykonservativ, höger eller vad det står på visitkortet. Någon svensk stjärna, i detta intellektets lilleputtland i Europas utkant, "randstat" som Jan Myrdal sa, kommer jag inte på i hastigheten.

    Nå, för sin flit förtjänade kamraterna beundran och respekt. Enligt mitt förmenande har Habermas, som är på god väg mot de hundra men är still going strong, tyska intellektuella förefaller att bli lika gamla som Metusalem, bland dem andens bjässar som Hans-Georg Gadamer och Ernst Jünger, aldrig varit särskilt lättläst. 

    Han är ingen god stilist, skriver som en typisk tysk, krångligt och invecklat, underlättar sannerligen inte för läsaren. Att som svensk läsa honom på hans moderspråk är inget mindre än en bragd.

   Det var framförallt två begrepp som mina kamrater hela tiden återvände till och honorerade: 
”borgerlig offentlighet” och ”det kommunikativa förnuftet”. 
   Jag delade inte deras panegyriska entusiasm. Den vilade på premisser som förtjänar, och ännu mer i dag, att kritiskt synas i sömmarna: var finns längre den upplysta och bildade borgerlighet som bär upp och försvarar en offentlighet värd namnet? 
   Med frisinnade förlag, liberala tidningar, publika arenor (”salongerna” en gång i tiden) av olika slag?
   Och, förutsätter inte ett kommunikativt förnuft att det eftersträvas en förutsättningslös dialog som hämtar näring från detta förnuft? Där argument möts och prövas mot varandra. Åsiktsmonopol och diktat är bannlysta. Yttrandefriheten är en och odelbar. 
   Bortsett från Trump och hans lojala svans, icke minste vicepresident Vance, finner vi det offentliga samtalets sabotörer även i vårt land. Förstörandet kan ske på olika vägar. Mer eller mindre försåtligt.
   Genom att som DN:s ledarsida, med högsta hönset Wolodarski i spetsen, låta maktens förhärskande ideologier styra vad som får debatteras - och icke. DN uppträder som diskursväktare och smakdomare. Ingen ”felaktig” röst släpps fram i det korrektas spalter.
   Eller genom att krigshetsa, dirigerat av en pånyttfödd McCarthy, en man vid namn Patrik Oksanen, och fördöma alla som inte sjunger med i den kör som inte vill dra ut i krig mot Ryssland. Och som vägrar att fördöma Israels folkmord och etniska rensning i Palestina. 

   Du är med eller mot. Ingen nyansering tillåten. Glöm yttrandefrihet och pluralism. Det öppna samhällets hörnstenar.  

   Jag vet inte om mina sjuttiotalskamrater skulle hålla fast vid Habermas. Det kan smärta att tillåta grå verklighet triumfera över vackra ideal, för att parafrasera tyskens landsman Goethe. En verklighet där skenhelighet och hyckleri skamlöst opererar. 

Foto: Goethe-Universität, Frankfurt

Onsdagseftermiddagens LEK: Självspillingar och nulöshet

Det sällan brukade, ålderstigna ordet låter direkt otäckt i mina öron: "självspillingar". Spilla sitt eget liv. Men är det inte det som vi riskerar att göra varje dag, slarva bort vårt liv? Förspilla det? I min morgonbön ber jag om att jag ska förmå vara rädd om dagen, inte förskingra den. 

   Jag vet ju, även om jag vägrar att tillstå den bittra insikten, att den kommer inte åter. Den innevarande dagen är snart förfluten, i ett blink. Se upp!

   I Sandviken på 50-talet blev en grannflicka gravid med en färgad man. Genast började det sladdras och sliddras bakom ryggen på henne. Bruksmiljön var omänsklig i fråga om snedsteg. Inget förbarmande, ingen förlåtelse. Med kalla ögon hälsades hon utanför hemmet.

  Inte långt från Isakssons bageri i Barrsätra klev hon upp på järnvägsspåret med det knappt födda barnet i sin famn. Där slutade hennes och barnets dagar.

   Det ryktades om en liten flicka i samma stad, att hon strypt sig i upphängningsanordningen till en gunga. Men det torde ha varit en olycka. Samma med pojken som klättrade upp och dödades av en strömförande ledning. 

   Kan inte tänka mig annat än att det också var en olycka. Kanske fanns kompisar på plats. Och han ville visa sig duktig för polarna. Dumdristigt agerande - kostade hans enda liv

   I Upsala förfärades jag över att från en sjuksköterska få höra att sista april - årets stora festdag i ungdomens stad med skumpafrukost, sillunch, mösspåtagning utanför Carolina, nationsdans natten lång - är den dag på året när många studenter tar sitt liv. 

   Det har till och med skett medan det samtidigt festades i studentkorridorens kök. Ingen av de festande märkte någonting. Att en korridorkamrat, samtidigt som skålades och glammades, hängde sig inne på sitt rum.

   Studenter från olika håll i landet, då omgivna av sina familjer, vänner och bekanta klarar inte av att flytta solo till Upsala och långt hemifrån hantera universitetslivets ensamhet. 

   Nå, det finns väl förmodligen andra orsaker med i bilden, när man inte orkar mer.

   I går träffade jag min själsbroder Hasse i Stockholm. Han påminde om när jag skrev om en ung kvinnlig patient på Ulleråker som jag något år in på 70-talet satt extravak hos. Efter att hon försökt att ta sitt liv genom att svälja krossade glödlampor. Personalen stod maktlös.

   Utan att jag visste hur det gick till, och utan att planera det i förväg, hälsade jag henne med: 

- Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen!

   Isen var bruten. Vi fick god kontakt. Hårdbrödssmörgåsar och fil för att hjälpa magen. Jag satt vid hennes bädd, höll hennes hand, hon var från Tjeckoslovakien och vi pratade om Dubcek och en socialism med mänskligt ansikte. Krossad av ryssarnas tanks.

  Fram mot morgonsidan somnade hon. Jag smög mig försiktigt ut för att inte väcka henne. Till en strålande vacker midsommardag. Värmande sol från klarblå himmel. 

   Hasse och jag sittandes där på en träbänk, som vanligt när vi träffas lufsar vi upp till Vitabergsparken på Söder, kom in på varför så många unga tar sitt liv i dagens Sverige. I ett mörkt samtidsläge utan visioner och framtid. 

   Vad finns att tro på? Kämpa för? Finna mening i?

   På 90-talet gav jag ut böcker om medborgarlön. Det var så Hasse och jag lärde känna varandra. I idén om en generell medborgarlön fanns en frihetsskapande vision om ett bättre samhälle. Nu finns - ingenting. För den som längtar döden inte ens nuet.

Foto Svenska kyrkans bloggportal: Självspillingarnas trappa i Skälvum. Användes för att bära in självmördarens kista. För att markera fördömandet.

Tisdagsmorgonens LEK: Är det någonsin rätt att ta en annan människas liv?

Absolut nej, svarar säkert de allra flesta. Om man inte tillhör ett kriminellt gäng eller är en kallhamrad i kategorin yrkesmördare. Under inga som helst omständigheter kan det rättfärdigas.

   Aktiv dödshjälp är som vi vet inte tillåtet i Sverige. Inte ens om man har ALS i ett slutstadium, eller någon annan livsavslutande, plågsam sjukdom. 

   Min mor avled den 17 juni 1986, efter en mer än ett halvårs utdragen, akut sjukdomsperiod.

Kräfta i ovarierna som spred sig och bröt alltmer ner hennes kropp. Hon var bortom räddning.

   Det var förfärligt att bevittna sönderfallet. Jag kände mig maktlös. Pappa hade jag redan förlorat i leukemi 1971. Nu mamma?

   När hon, inne i Gefle på lasarettets kvinnoklinik (belägen i samma hus som jag föddes 1949), blev drastiskt sämre, ringde de och bad mig komma. 

   Jag befann mig i ett sommarfagert Öregrund, satte mig genast i bilen, åkte fort som attan  upp mot Gästrikland, tankade i Skärplinge, vindrutan fullsmockad med insekter.

   Väl framme på sjukhuset, nära midnatt, var mamma fortfarande vid medvetande, men hade det riktigt, riktigt svårt. De hade givit henne morfin, ville ge henne mer. Hon vägrade, anade väl att slutet var nära. Men på något underligt sätt, halvt omtöcknad, förnekade hon det.

   Jag sade till henne att vi skulle ge henne en spruta, vare sig hon ville eller inte. - Men, hör ni inte vad jag säger! Jag glömmer aldrig hennes förtvivlade, vädjande röst. 

   Efter den andra injektionen gled hon in i koma, flämtade oavbrutet med halvslutna ögon, låg så fram till lunchtid nästa dag, när hon tog sitt sista andetag. Sjuksköterskorna oroades över att någon skulle granska medicinlistan och fatta misstankar.

   I TV4 Play visas den brittiska serien "Finders Keepers". Om en man på den engelska landsbygden som letar värdefulla skatter i jorden. En populär hobby i England, att ge sig ut på skattjakt med metalldetektor. Nedgrävda skatter för tusentals år sedan sökes. 

   Han finner mycket eftertraktade värdeföremål. På den svarta marknaden värda en förmögenhet. Svårt skuldsatt dras han med anledning av detta in i en rad förvecklingar. Konfronteras med professionella gangsters. 

   Jag ska inte närmare än så avslöja handlingen, se serien på fyra avsnitt! Bara yppa att två män dödas, den ene i mina ögon vidrigare än den andre.     

    Huvudpersonen, en helt vanlig man i Somerset, blir ett offer för omständigheterna kan man säga. Dramaturgiskt är serien lysande, jag satt trollbunden. Graden av oförutsägbarhet hög.

   Och, ni må förlåta, men jag hoppades på att han skulle klara sig och komma undan lagens långa arm.

   Jag avslöjar inte hur det slutar. Men koppling har det till dagens rubrik. Jag tror ni fattar.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-17

MÅNDAGSAFTONENS LEK: Regnet upphör - även livet

Måndag morgon i juni månad, ett lätt regn föll över holmen. Helt i enlighet med väderappens prognos. Och det efter gårdagens intensiva värmebölja, vilket föranledde mig att ur byrålådan gräva fram mina gröna shorts (kortbyxor sa vi förr, för det heter det ju). 

   Ängsligt spörjde jag min livskompanjon, efter att ha iklätt mig dessa, det krävdes ingen svångrem för att hålla dem uppe: - Har jag ben för shorts? 

   Vad i ärlighetens namn skulle den arma kvinnan svara? Men hon brukar vara ärlig. På gränsen till att få spröda Lasse att känna sig förnärmad. Och bittert ångra att han öppnat munnen.

   Handen på pumpen, spindelben och shorts på åldrade, framförallt, män hör inte ihop! Eller albylvita ben och shorts. Borde vara lag på det. Eller ett förbud ristat i den lokala ordningsstadgan. 

   Anställ estetiskt skolade klädvakter, varför inte arbetslösa akademiker, som resolut motar hem män med fula ben! Annars straffsanktioner. Basta.

   Shorts, och ännu mer sandaler på fötter utan strumpor, hör inte hemma på ett kafé eller i ett hotells frukostmatsal. Svenskar, annars blyga och lydiga, välanpassade och självutplånande, kan dyka upp  i offentlig miljö klädda som befann de sig på en beach på Kanarieöarna.

   Tankade med taxfree borsten.

   Aldrig glömmer jag den påtagligt tatuerade svensken, hemmahörande i Faaagersta vilket hördes lång väg, i Havanna som under bussresan från flygplatsen in till hotellet mitt i stan vände sig till kvinnan från resebyrån:

   - Kan man gå barbröstad här? Jag hoppades, elakt lagd som jag är, att hon skulle svara ja. Så att nitiska, kubanska bylingar som aldrig lägger fingrarna emellan kunde sy in fanstyget på obestämd tid.

   Mick och Keiths melankoliska "As tears go by", något nödrimmad, lyssnade jag på strax efter att den kommit ut. Samma känsla vaknade som när det regnar. Det är något med regn som får mig att känna mig dyster. Gloomy som engländaren säger. 

   Regnet har också praktiska implikationer. När vi lirade fotboll på skolans bakgård efter sista lektionen för dagen, måste matchen ställas in om det regnade. Fotbollen var viktig för mig. Kvarterslagen i centrala Sandviken gjorde upp om vilket som var herre på täppan. 

   Det kunde gå så långt att jag kvällen innan bad till Gud om att det inte skulle regna.

   Regnet symboliserar, tror jag med risk för att låta extremt patetisk, grå oföränderlighet. Livet blir inte bättre än så här. Aldrig någonsin. Men som vi vet, upphör regnet. Liksom livet. Förr eller senare.

Foto (Rocknytt): AC/DC. Notera kortbyxorna på en i bandet.

Måndagsförmiddagens LEK: Som en utsänd från Skattebetalarnas förening

Jag läser, i en blaska jag annars sällan riktar min skumögda gammelmansblick mot, eftersom dess political correctness framkallar krupp, en anmärkningsvärt intressant artikel av en herre vid namn Kristoffer Ahlström. 

   Om hur metalbandet Iron Maiden använder klassiska engelska diktare som Coleridge och andra i sina låtar. (DN 250611) Inte påhängt, utan integrerat. Kisarna har inte googlat fram namnen, de har läst på riktigt. Anmärkningsvärt i nyanalfabetiseringens tid.

   Har man hört! Det visste jag inte om detta band. Om sanningen skall fram, är jag rudis vad gäller metal i allmänhet och Iron Maiden i synnerhet. Sextiotalet har för alltid präglat min populärmusiksmak. 

   En formulering i artikeln bränner sig fast. Om att bildning inte är tillgång, utan en rörelse. Inte helt glasklart vad som menas. Men omedelbart tänker jag på det i mina ögon fåfängliga försöket att skapa en svensk litteraturkanon. Varför - i hela friden?

   Och varför lånar sig Lars Trägårdh, som jag fram till nu har upplevt som en vettig person, till att leda detta uppdrag? Finner han det angeläget, eller är det pengarna, kanske prestigen och maktens klapp på axeln som lockar? Medalj från den illiterate knugen?

   Från Upsala och de stormiga rödskäggsåren minns jag hur böcker användes för att slå varandra på fingrarna. För mig tjänade de som verktyg för kritisk samhällsanalys. I den meningen viktiga i sig. Flitens lampa lyste långt in på natten i studentbaracken på Villavägen.

   Sedan, när vänstervågen plattats ut, universitetet regredierat till business as usual - så fortsatte detta att använda böckerna som medel för att hävda sig gentemot andra. Och förstås göra karriär, eller behålla intagna positioner, i den trånga ankdammen.

  Häromdagen hälsade vi, ett grånat seniorpar, på en före detta högskolekollega i Upsala. Institutionen som han tillhör håller till i ett mycket vackert, gammalt hus. Ockerhyra krävs av monopolistiska Akademiska hus. 

   Numera närmar jag mig, utstämplad och anställningsfri, universitetet och dess institutioner ur den knorrande skattebetalarens krassa perspektiv. 

   Och därvidlag är jag en tuff jävel. Som vore jag en utsänd  från Skattebetalarnas förening. Med miniräknare i fickan. Nagelfarande allt jag kan. 

   Vi lyssnade storörat till den före detta kollegan, när han utförligt och detaljerat berättade om sin arbetsplats. Efteråt, på väg för att att unna oss en god middag på Domtrappkällaren (deras köttbullar är ett säkert kort, jag lovar), muttrade jag ur mungipan till min livskompanjon:

    - Vete sjutton om ett sådant där, skattefinansierat, ställe egentligen behövs!

   Försök inte angripa mig med att jag är en populistisk Trump eller antiintellektuell, när jag tycker så. Akademi och intellektualitet är inte samma sak. Vi behöver intellektuella. Men akademiker? Nja, det tror de väl bara själva.

Foto: Dreamstime