Tisdagsmorgonens LEK: Är det någonsin rätt att ta en annan människas liv?

Absolut nej, svarar säkert de allra flesta. Om man inte tillhör ett kriminellt gäng eller är en kallhamrad i kategorin yrkesmördare. Under inga som helst omständigheter kan det rättfärdigas.

   Aktiv dödshjälp är som vi vet inte tillåtet i Sverige. Inte ens om man har ALS i ett slutstadium, eller någon annan livsavslutande, plågsam sjukdom. 

   Min mor avled den 17 juni 1986, efter en mer än ett halvårs utdragen, akut sjukdomsperiod.

Kräfta i ovarierna som spred sig och bröt alltmer ner hennes kropp. Hon var bortom räddning.

   Det var förfärligt att bevittna sönderfallet. Jag kände mig maktlös. Pappa hade jag redan förlorat i leukemi 1971. Nu mamma?

   När hon, inne i Gefle på lasarettets kvinnoklinik (belägen i samma hus som jag föddes 1949), blev drastiskt sämre, ringde de och bad mig komma. 

   Jag befann mig i ett sommarfagert Öregrund, satte mig genast i bilen, åkte fort som attan  upp mot Gästrikland, tankade i Skärplinge, vindrutan fullsmockad med insekter.

   Väl framme på sjukhuset, nära midnatt, var mamma fortfarande vid medvetande, men hade det riktigt, riktigt svårt. De hade givit henne morfin, ville ge henne mer. Hon vägrade, anade väl att slutet var nära. Men på något underligt sätt, halvt omtöcknad, förnekade hon det.

   Jag sade till henne att vi skulle ge henne en spruta, vare sig hon ville eller inte. - Men, hör ni inte vad jag säger! Jag glömmer aldrig hennes förtvivlade, vädjande röst. 

   Efter den andra injektionen gled hon in i koma, flämtade oavbrutet med halvslutna ögon, låg så fram till lunchtid nästa dag, när hon tog sitt sista andetag. Sjuksköterskorna oroades över att någon skulle granska medicinlistan och fatta misstankar.

   I TV4 Play visas den brittiska serien "Finders Keepers". Om en man på den engelska landsbygden som letar värdefulla skatter i jorden. En populär hobby i England, att ge sig ut på skattjakt med metalldetektor. Nedgrävda skatter för tusentals år sedan sökes. 

   Han finner mycket eftertraktade värdeföremål. På den svarta marknaden värda en förmögenhet. Svårt skuldsatt dras han med anledning av detta in i en rad förvecklingar. Konfronteras med professionella gangsters. 

   Jag ska inte närmare än så avslöja handlingen, se serien på fyra avsnitt! Bara yppa att två män dödas, den ene i mina ögon vidrigare än den andre.     

    Huvudpersonen, en helt vanlig man i Somerset, blir ett offer för omständigheterna kan man säga. Dramaturgiskt är serien lysande, jag satt trollbunden. Graden av oförutsägbarhet hög.

   Och, ni må förlåta, men jag hoppades på att han skulle klara sig och komma undan lagens långa arm.

   Jag avslöjar inte hur det slutar. Men koppling har det till dagens rubrik. Jag tror ni fattar.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-17

MÅNDAGSAFTONENS LEK: Regnet upphör - även livet

Måndag morgon i juni månad, ett lätt regn föll över holmen. Helt i enlighet med väderappens prognos. Och det efter gårdagens intensiva värmebölja, vilket föranledde mig att ur byrålådan gräva fram mina gröna shorts (kortbyxor sa vi förr, för det heter det ju). 

   Ängsligt spörjde jag min livskompanjon, efter att ha iklätt mig dessa, det krävdes ingen svångrem för att hålla dem uppe: - Har jag ben för shorts? 

   Vad i ärlighetens namn skulle den arma kvinnan svara? Men hon brukar vara ärlig. På gränsen till att få spröda Lasse att känna sig förnärmad. Och bittert ångra att han öppnat munnen.

   Handen på pumpen, spindelben och shorts på åldrade, framförallt, män hör inte ihop! Eller albylvita ben och shorts. Borde vara lag på det. Eller ett förbud ristat i den lokala ordningsstadgan. 

   Anställ estetiskt skolade klädvakter, varför inte arbetslösa akademiker, som resolut motar hem män med fula ben! Annars straffsanktioner. Basta.

   Shorts, och ännu mer sandaler på fötter utan strumpor, hör inte hemma på ett kafé eller i ett hotells frukostmatsal. Svenskar, annars blyga och lydiga, välanpassade och självutplånande, kan dyka upp  i offentlig miljö klädda som befann de sig på en beach på Kanarieöarna.

   Tankade med taxfree borsten.

   Aldrig glömmer jag den påtagligt tatuerade svensken, hemmahörande i Faaagersta vilket hördes lång väg, i Havanna som under bussresan från flygplatsen in till hotellet mitt i stan vände sig till kvinnan från resebyrån:

   - Kan man gå barbröstad här? Jag hoppades, elakt lagd som jag är, att hon skulle svara ja. Så att nitiska, kubanska bylingar som aldrig lägger fingrarna emellan kunde sy in fanstyget på obestämd tid.

   Mick och Keiths melankoliska "As tears go by", något nödrimmad, lyssnade jag på strax efter att den kommit ut. Samma känsla vaknade som när det regnar. Det är något med regn som får mig att känna mig dyster. Gloomy som engländaren säger. 

   Regnet har också praktiska implikationer. När vi lirade fotboll på skolans bakgård efter sista lektionen för dagen, måste matchen ställas in om det regnade. Fotbollen var viktig för mig. Kvarterslagen i centrala Sandviken gjorde upp om vilket som var herre på täppan. 

   Det kunde gå så långt att jag kvällen innan bad till Gud om att det inte skulle regna.

   Regnet symboliserar, tror jag med risk för att låta extremt patetisk, grå oföränderlighet. Livet blir inte bättre än så här. Aldrig någonsin. Men som vi vet, upphör regnet. Liksom livet. Förr eller senare.

Foto (Rocknytt): AC/DC. Notera kortbyxorna på en i bandet.

Måndagsförmiddagens LEK: Som en utsänd från Skattebetalarnas förening

Jag läser, i en blaska jag annars sällan riktar min skumögda gammelmansblick mot, eftersom dess political correctness framkallar krupp, en anmärkningsvärt intressant artikel av en herre vid namn Kristoffer Ahlström. 

   Om hur metalbandet Iron Maiden använder klassiska engelska diktare som Coleridge och andra i sina låtar. (DN 250611) Inte påhängt, utan integrerat. Kisarna har inte googlat fram namnen, de har läst på riktigt. Anmärkningsvärt i nyanalfabetiseringens tid.

   Har man hört! Det visste jag inte om detta band. Om sanningen skall fram, är jag rudis vad gäller metal i allmänhet och Iron Maiden i synnerhet. Sextiotalet har för alltid präglat min populärmusiksmak. 

   En formulering i artikeln bränner sig fast. Om att bildning inte är tillgång, utan en rörelse. Inte helt glasklart vad som menas. Men omedelbart tänker jag på det i mina ögon fåfängliga försöket att skapa en svensk litteraturkanon. Varför - i hela friden?

   Och varför lånar sig Lars Trägårdh, som jag fram till nu har upplevt som en vettig person, till att leda detta uppdrag? Finner han det angeläget, eller är det pengarna, kanske prestigen och maktens klapp på axeln som lockar? Medalj från den illiterate knugen?

   Från Upsala och de stormiga rödskäggsåren minns jag hur böcker användes för att slå varandra på fingrarna. För mig tjänade de som verktyg för kritisk samhällsanalys. I den meningen viktiga i sig. Flitens lampa lyste långt in på natten i studentbaracken på Villavägen.

   Sedan, när vänstervågen plattats ut, universitetet regredierat till business as usual - så fortsatte detta att använda böckerna som medel för att hävda sig gentemot andra. Och förstås göra karriär, eller behålla intagna positioner, i den trånga ankdammen.

  Häromdagen hälsade vi, ett grånat seniorpar, på en före detta högskolekollega i Upsala. Institutionen som han tillhör håller till i ett mycket vackert, gammalt hus. Ockerhyra krävs av monopolistiska Akademiska hus. 

   Numera närmar jag mig, utstämplad och anställningsfri, universitetet och dess institutioner ur den knorrande skattebetalarens krassa perspektiv. 

   Och därvidlag är jag en tuff jävel. Som vore jag en utsänd  från Skattebetalarnas förening. Med miniräknare i fickan. Nagelfarande allt jag kan. 

   Vi lyssnade storörat till den före detta kollegan, när han utförligt och detaljerat berättade om sin arbetsplats. Efteråt, på väg för att att unna oss en god middag på Domtrappkällaren (deras köttbullar är ett säkert kort, jag lovar), muttrade jag ur mungipan till min livskompanjon:

    - Vete sjutton om ett sådant där, skattefinansierat, ställe egentligen behövs!

   Försök inte angripa mig med att jag är en populistisk Trump eller antiintellektuell, när jag tycker så. Akademi och intellektualitet är inte samma sak. Vi behöver intellektuella. Men akademiker? Nja, det tror de väl bara själva.

Foto: Dreamstime

     

     

Söndagskvällens LEK: Kör så det ryker, Vicke!

 

Jaha. Det var det, det. I likhet med många andra hängivna Brynässupporters höll jag tummarna så de vitnade i hopp om att suveräne backen Victor Söderström skulle bli kvar även nästa säsong. När guldet skall bärgas, återföras till Gefle. 

   Där det förstås hör hemma, var annars? Det har det gjort sedan 60-talet och den magiska storhetstiden när Brynäs sopade isen med vem det än vara månde. 

   Men icke får vi behålla backhjälten. I dag deadline för NHL-lagen att knipa spelare. GD avslöjar samma dag att det blir Boston Bruins för Söderström. Nå, bara att torka tårarna och önska honom lycka till. 

   Och till att få bo i det Boston som jag lärde känna under två perioder på plats. Fattade tycke för den fantastiska staden. Huvudorten i det Massachusetts som Bee Gees i falsett besjöng.

   Kanske tar jag i, som jag plägar göra. För inte rörde jag mig mycket utanför stadsdelen Cambridge, där Harvard håller till. Den möblerade lägenheten på Banks Street, i nämnda stadsdel, kostade sina sköna lusidorer, ska gudarna veta, knappt jag vågar att berätta det. 

   Men det var det värt. Och pengarna kom ju från ett stipendium.

   En flott, eklövsprydd, ingång till Harvard blott några stenkast bort från min bostad. Namnkunniga på anställningslistan. Hot shots. Eftermiddagsseminarier med tedrickning och öppen brasa. Inte kändes det som ett akademiskt seminarium! 

   Trist och meningslöst som i Sverige. Rena likvakan.

   Särskilt minns jag en sammankomst, jag tror den ägde rum på sociologiska institutionen, med ledarskapsforskaren Richard Hackman, som jag väl kände till. Jag har citerat det förr, för det är så bra och avkylande: 

   - Om du vill studera ledarskapet i en symfoniorkester - lyssna efter hur det låter. 

   Ingen ledarskapsromantisering. Kan tillämpas även på andra organisationer. Med viss modifiering.

   Hackman har gått in bland skuggorna. Boston och Harvard lär jag aldrig mer återse. Chansen träffa Noam Chomsky på MIT är borta. Ej må jag heller återkomma till Harvard Business School (HBS), beläget på Soldier´s Field, som bjöd in mig som visiting professor.   

  Bedrivande sin beryktade case-pedagogik. Inspirerade mig i min gärning.

  När jag försökte att förklara för professorerna på HBS vad en skriftlig tentamen är för någe, skakade de bara på huvudet. Lära sig utantill och sedan rapa upp? Varför? Hur tjänar det tanke och intellekt?

   Kanske Söderström återvänder till Brynäs, vad det lider. Liksom Silfver succéartat gjort. Man kan ju alltid be till högre makter.

   Rör man sig på stan i Gefle, snubblar man över hockeylegendarer. Lätt bli starstruck, leta autografblock. Bakom ratten till Eckerölinjens buss hittade vi "Länsman" Dahllöf. En gång ropade jag till "Virvelvinden från Vuollerim". 

   Inge Hammarström, han som tillsammans med Börje Salming drog till Toronto Maple Leafs, snackade vi med i Agnes kulturhus. Han visade oss foton i mobilen på Lill-Strimmas grav. Belägen på samma kyrkogård som min livskompanjons farföräldrar. Utanför Timrå.

   Höll på att glömma. Tord Lundström och jag var med som "experter" i samma tv-sändning under en match i Gavlerinken. En försynt och vänlig man. Om honom skojade Wille Löfqvist:

   - Han kan inte åka skridskor. han kan inte skjuta. Men han är bäst.

    Kör hårt, Vicke! Nu väntar Bostons motsvarighet till Gavlerinken: TD Garden. 

Foto: hockeysverige.se

FOTNOT. Harvard tillhör etablissemanget. Märkligt nog skrev jag mina "Olydnadsparagrafer"  i  skuggan av elituniversitetet. Publicerade i kulturtidskriften Montage. 

Söndagens LEK: "Men han bodde väl aldrig här!"

Lördagsutflykt i det strålande junivädret, midsommarfirandet väntar runt hörnet, till Högbo Bruk utanför Sandviken. Nå, bruk och bruk. "Rekreationsområde" heter det väl nuförtiden, fint ska det vara. Ordet täcker inte alla krävande aktiviteter, enligt mitt förmenande. 

   För de tidigare vilda och orörda skogarna genomkorsas och förfulas av iordningsställda, breda, leriga farleder där folk blixtrar fram som jehun på sina mountain bikes, eller vad de dyra åbäkena heter. 

   Bara att hoppa undan, alla ni bärplockare och skogsmullar, om ni inte vill bli nedmejade.

   Och så ett elektriskt uppvärmt skidspår, vad säger Gretas epigoner om det föga miljövänliga, energislukande tilltaget, som förväntas locka pröjsande medelklassåkare från Fjollträsk och långt bortifrån. Företagsekonomiseringen av samhället gör inte halt utanför Högbo.

   Pay and ski, tror jag det jolligt nog står på en skylt. Och, ännu jolligare. Det hänger ned klätterrep och repstegar från träden, så att "team building" kan iscensättas. Chäfer noterar vem av underhuggarna som vågar svinga sig i trädtopparna. Och vem som fegar ur. 

   "Kick-offs" kan även hållas i det "moderna" Högbo. Jag var med om en sån med min institution på högskolan. Eller om det hette något annat. Kanske just "team bulding". För med förbundna ögon skulle det sättas svans på Svante, chäfen. Jag menar grisen. 

   Om aftonen förstklassig mat, tillagad av eller på recept från kocklandslaget, till det serverades dyra viner. Ingen billig tillställning. Värdelös från början till slut ur ett verksamhetsperspektiv. Skattebetalarna skulle få spader om de visste om detta slöseri på en statlig myndighet.

   Klockan två på natten orkade jag inte hålla ut längre. Efter att tidigt om aftonen avvikit för att försöka komma till ro och undan alla stolpskott till kolleger. Satte mig i bilen och åkte hem till Gefle med gasen i botten. 

   Ola, tidigare direktör på hotellet, framliden sedan ett antal år, föreslog jag skulle inreda ett Jimi Hendrix-rum. "Men han  bodde väl aldrig här?" Uppenbarligen hade aldrig Ola, denne sympatiske man, hört talas om story-telling. Den senkapitalistiska tidens marknadsföring.

   Gitarrvirtuosen uppträdde ju faktiskt i Högbo på en trång utomhusscen. Jag vet exakt var den stod. Men kulturvandalerna har varit framme och gjort kaffeved av den. Ingen skylt eller minsta minnesmärke som informerar om att the one and only Hendrix was here. 

   Pappa och jag, vilket år minns jag inte, begick nyfikna, åtminstone fadern, en premiärtur i det sprillans nya elljusspåret. En gnistrande kall vinterafton. Han försvann fortare än kvickt  nedför en brant backe, allt jag såg ryggtavlan av honom. Symtomatiskt för vår relation. 

   Ångloket Styrbjörn, utställt i en hage, klättrar barn på. De skulle bara veta att min mor upplevde det muskedundret i full aktion. För länge, länge sedan. När Högbo fortfarande var ett bruk. Och hade långt kvar till allt intäktsgenererande joll.

Dagens LEK: Krisberedskapens vara - eller icke vara?

Det finns en myndighet i Sverige betecknad dagligdags i gammelmedia med akronymen MSB. Vad står bokstäverna för? Myndigheten för samhällets bovar, kanske. 

   En parallellorganisation till elefantkyrkogården i Rosenbad, där regeringen dumpar landshövdingsmissfoster som Kinberg Batra och andra.  Istället för att, som man borde, skicka dem till Arbetsförmedlingen för att skaffa sig ett riktigt jobb. Typ pottkusk.  

   Nu börjar de bli så många, de som skall dumpas (med bibehållna höga löner som Svensson bara kan drömma om), att elefantkyrkogården inte räcker till. Pehrson från Folkpartiet, ännu ett missfoster, ska väl snart anslutas till de andra elefanterna. Därför MSB.

   Äh, jag skojar. MSB skall uttolkas Myndigheten för samhällsskydd och bevakning. Vad de mer exakt gör vet jag som skattebetalare inte. Liksom Stasi håller de kanske ett drönaröga på oss medborgare? Något "samhällsskydd" kan jag ju inte upptäcka. Slöddret härjar fritt.

   Nå, förkrigsstämning är påbjuden av krigshetsarna med Oksanen i spetsen. Så MSB ska väl ombesörja att beredskapen är god. "Om kriget kommer", som broschyren hette och som landade i brevlådan på Barrsätragatan i Sandviken. 

   Farsan var hemvärnare med tillgång till vapen, k-pistar och hela baletten. Om ryssen skulle komma. För det var endast från det hållet, österifrån, han (ska det heta "hen"?)  kunde komma. Liksom nu, i Oksanens kalla kriget-världsbild. Intet nytt under kjolen, som bonddrängen sa.

   Häromförmiddagen på UL-tåget, vi var på väg, med datorerna laddade och böcker som skulle återlämnas, ner till Carolina Rediviva, kastade sig någon framför ett annat tåg i Skyttorp. Så det blev stopp i trafiken - och stopp för oss. 

   I Örbyhus. Hålan Gud glömde, eller struntade i. Och där Erik XIV på ett slott utanför byn dog av ful ärtsoppa.

   Villrådiga passagerare, vars cirklar plötsligt rubbats, som visste varken ut eller in. Sitta kvar på det fullsmockade tåget eller kliva av? Någon med bullig resväska som skulle till Arlanda och väntande flyg. En äldre man till Ackis för undersökning. 

   Röst efter röst, med bekymrade stämmor, kunde höras. Världsordningen var rubbad.

   Min livskompanjon och jag höll oss coola, klev av, smet in på Spektra, efter att jag växlat ett par ord med lokföraren, ett kafé hundra meter från stationen, för nybryggt kaffe och varma mackor till halva priset. Det sistnämnda kanske ett försäljningsknep. Gott var det.

   Kan man säga att vår krisberedskap var god? Vad med de övriga passagerarnas? Inte vet jag. Men jag bävar för om kriget skulle komma. Personligen tillämpar jag principen "hellre benen på ryggen än i graven". Och: "hellre desertera än marschera". 

FOTNOT. Efter att ha avslutat drapan förstår jag av Johan Hakelius i Fokus att landet begåvats (sic!) med ett "Centrum mot arbetslivskriminalitet" på sju platser. Som sagt, eller inte, vår beredskap är god. 

Foto: Timbro 

Dagens LEK: Så sjuk blir jag aldrig!

Det var fotbollspelaren Tomas Brolin, med rötterna i Notviken, landslagsman och proffs i utländska klubbar efter sin sejour i Giffarna Sundsvall, som utan att klä in det, sa det. I samband med en allvarlig skada som krävde sjukhusinläggning med patientillvaro att utstå. 

När han fick frågan från en reporter om hur han fick tiden att gå där i sin säng: Läser du böcker? Nej, så sjuk blir jag aldrig. Ärlig, var han i alla fall. Det får man ge honom. Men något att öppet skryta med utan att kinderna färgas röda, en hyllning till analfabetismen?

 

Det ryktas från desillusionerade verksamma inom högskolevärlden, även på de "fina" universiteten, att det är svårt att få studenterna att läsa böcker. Hur sjutton bär de då sig åt, undrar konservativ vän av ordning, när det skall tenteras, skrivas prov på kurslitteratur? 

 

Men kanske förhåller det sig så som min vän Katarina, tidigare högskolebibliotekarie, menat: det är grupparbeten som gäller nuförtiden. Man ju kan alltid, jag som påstår det och inte Katarina, snacka till sig godkännanden och betyg. Om munvädret är det rätta.

Och då kanske det där med att läsa böcker inte är så viktigt. Och man har ju alltid AI. Förre kollegan Mats, som vi samspråkade med bara häromdagen i det som åtminstone förr kallades "lärdomens stad", pratade just om AI, att studenterna flitigt (sic!) använder sig av det. 

 

Vid uppsatsskrivande och författandet av seminariepromemorior. Man får inte vara dum, för då kan man bli underkänd. 

Det gäller således för kursansvariga, om de inte bara ska kasta in handduken, att kunna urskilja när AI haft ett finger, eller fler, med i spelet. Utveckla sin AI-kompetens. Min livskompanjon påstår att det går att se när AI har använts. Inte vet jag hur man gör. 

Men jag minns från min aktiva tid att nog hade jag uppskattat om AI funnits redan då. Många alster var direkt usla. Något hoprafsat. Studenter som ville göra det lätt för sig. Slarv och lättja ihopgifta.

 

Det göms en djupare aspekt här, i ytans samtid. Om man inte läser böcker, definitivt inte tjocka sådana som kräver huvudarbete, hur lär man sig då och hur tränar man sitt tänkande? Det sägs ju i högtidliga sammanhang att vi är en kunskapsnation. Fan tro´t, som Relling sa.

 

Med influencers, poddar, TipTok och andra kulturskymningsfenomen sjunker båten Svea allt snabbare. Skönt man är gammal. Och för en enda gång kan känna så.

Och inte drar jag mig för att gammelmansaktigt utbrista: det var bättre på min tid! Skriv upp det! Men inte i mobilen.

Foto: Bildbyrån

Dagens LEK: Ett bibliotek är inte längre ett bibliotek

Jag lärde mig tidigt att på ett bibliotek håller man snattran och ägnar sig åt böckerna. Det är ju därför man söker sig till denna högvärda samhällsinstitution. Det var då, det. På den gamla, goda tiden. 

      Ett bibliotek är inte längre ett bibliotek. Första gången det slog mig var för ganska många år sedan. Jag begav mig, tämligen nervös med anledning av det väntande uppdraget, till Stadsbiblioteket i Göteborg.

     För att förbereda en föreläsning jag skulle hålla om Joseph Beuys på Valand. Några stenkast bort.

     Ett satans liv på andra biblioteksbesökare. Företrädesvis unga. Svårt blev det att koncentrera sig, dämpa nervositeten. Inte hjälpte det att anlägga en sur min, glo med elaka ögat på dem som väsnades. 

     Ingen sträng bibliotekarie dök förmanande upp. Heller ingen uppmanande skylt med Tystnad! på någonstans i lokalerna.

     Samma malplacerade oväsen har jag nyligen mötts av i nybyggda Agnes kulturhus i Gefle. Några grabbar nära mig som högljutt snackade med varandra som om de befann sig på ett kondis. Jag hyschade. Ett par gånger. Och de tystnade. 

     Vita grabbar. Annars hade väl gubben Ekstrand åkt på en omgång. Förlåt en fördomsfull. Eller en realist.

     Efter en stund dök ytterligare en grabb upp. Volymen på snacket vreds ånyo upp. Jag orkade inte hyscha mer. Packade förtretad ihop mina grejer och pyste i väg.

     Och jag säger bara, hör och häpna du som trodde något annat, Carolina Rediviva! Universitetsbiblioteket! Av alla bibblor i detta avlånga land. I lärdomens stad, enligt myten. Där borde man väl ändå, med alla ädla anor, finna en gedigen bibliotekskultur!

     Nä, då. Glöm det. Samma sak här. Studenterna pratar med högljudda röster. Fnittrar och nojsar. Sörplar ur vattenflaskor, likt diande bäbisar. Lägger inte band på sig. Som om de befann sig på ett kafé.

     Eller en ungdomsgård. Vem har INTE lärt dem hur man SKALL bete sig på ett bibliotek? 

     Det hävdas i undersökningar att studenterna nuförtiden inte gärna läser böcker, definitivt inte om de är tjocka och intellektuellt krävande. Kanske en nyckel till oväsendet inne i Carolinas läsesal. De förmår inte att sitta tyst och stilla. Uppföra sig som folk.

     Det är populärt bland forskare att etikettera generationer med X, Y eller Z. Vilken etikett på dessa gaphalsar?

     Plötsligt slår det mig. Kanske dagisgenerationen som nu blivit studenter. Ursäkta, FÖRIS ska det förstås heta. Den som skriker högst vinner. Dagiset, förlåt föriset, har flyttat in på biblioteket.

Foto på Carolina Rediviva från förr: Uplandsmuseet/Digitaltmuseum

Du med lien, go and fuck yourself!

Häromdagen tog jag, efter att på Filmstaden i Gefle, pensionärsrabatt men inte på popcornet och smågottat, ha sett den danska sjukhusfilmen Det andra offret, som jag ville tipsa honom om, mejlkontakt med överläkare Hans, Onkologen på Ackis i Upsala. 

Han är en av Europas främsta specialister på tumörtypen lymfom. Involverad var han, i allra högsta grad, tack och lov för det bara att konstatera med blicken i backspegeln, i mig som cancersjuk. Räddade mig. 

Ackis övertog behandlingen hösten 1999 från Gefle Sjukhus. Efter att man upptäckt en ovanlig subtyp av min tumör. Den krävde okonventionell cytostatikabehandling. Och dylik kunde bara Ackis tillhandahålla.

Aldrig glömmer jag den rysliga, mörka novemberkvällen 1999, min första sjukhusafton i Upsala, på slitna onkologavdelningen 17 på Ackis. Efter att en och en av de vitrockade specialisterna "uppvaktat" mig inne på min ensamsal när de granskat mina blodvärden. 

Och delgivit mig en mycket mörk prognos. En dödsdom. Så uppfattade jag det. En av dem, en kallhamrad kvinna påminnande om syster Rached i Gökboet, "hämnades" jag på i Livbok, genom att sätta "dödsängeln" som etikett på henne.

Kanske orättvist, eftersom jag förstått att det är raka kommunikationsrör som utmärker onkologerna. Inte linda in och inge falska förhoppningar. Egentligen befriande. Klargörande.

Nå, hursomhelst. Jag överlevde, det omfattande angreppet, därefter en krävande, hård behandling. Tjugofem år senare lever jag fortfarande. Om än med kroniska biverkningar. 

Jag frågade Hans, det hade jag inte behövt men kunde inte låta bli, om han fortfarande kommer ihåg mig. "Dig glömmer man inte så lätt. Långtidsöverlevare första generationen

mantelcellslymfompatienter."

En gång på Ackis, Hans i sällskap av en ST-läkare, presenterade mig liggande där i min bädd som "långtidsöverlevare", något uppenbarligen unikt. Jag protesterade. Avskyr uttrycket.

Jag skrev in på AI: långtidsöverlevare mantelcellslymfompatienter? Svar: 7-9 år. Det är ju, för tusan, ingenting i en människas korta liv! Men 25 år efter avslutad behandling och muck från Hematologen på Ackis är jag fortfarande här. 

Du, grabben med lien, go and fuck yourself! 

Och - tack, Hans! Alla tiders, som det hette i pilsnerfilmerna.

Bild: Filmstaden

Dagens LEK: Kackerlackor

Efter midnatt kommer kackerlackorna fram. Eller hur nu Cornelis Vreeswijk sjöng. Men inte behöver man vänta ända till midnatt för att kackerlackor, kalla dem så kan tyckas fult men jag står för ordvalet, ska krypa fram. 

     Inte om vi syftar på finanskapitalets egenintressemaximerande sådana. Män i flotta kostymer som manipulerar med siffror blott för sin egen höga vinnings skull. Struntar blankt i "samhället", eventuella gemensamma intressen och åtaganden. 

     SVT visar just nu serien "Other People's Money". Den är "based on a true story". David Dencik är som alltid lysande. Spelar en anställd på skattemyndigheten i Köpenhamn som frestas att bli samma typ av skurk som dem han har som ärende på sitt bord.

     Seriens intrig är krånglig. Hur ett gäng finanskapitalister runt om i Europa snuvar oss skattebetalare på miljarder genom att trixa med skatteåterbetalningar. 

     Det tog mig, normalbegåvad med akademisk samhällsvetarexamen, flera avsnitt att räkna ut mer exakt hur de gjorde. Lömigt och svårupptäckt.

     Jag minns att en tv-recensent på en av gammelmedias kultursidor uppgivet konstaterade att serien är spännande, men de ekonomiska turerna obegripliga för en icke insatt.

     Osökt går tanken till Reefat el-Sayed. Om någon längre kommer ihåg den filuren och hans uppvärderade Fermenta-aktier. Ordentligt blåste mannen, som uppträdde med falsk doktorshatt, Per Gyllenhammar på Volvo.

     TV4 Play visar den svenska serien "Fartblinda". Ännu fler kackerlackor. Välklädda män som manipulerar resultaträkningen för att höja företagets värde på aktiemarknaden. Och därmed girigt kunna roffa åt sig. Bo flott, köra lyxbil. Rena Michael Douglas i filmen "Wall Street".

     En ung, kvinnlig journalist på en affärstidning, kunde vara Dagens industri eller Affärsvärlden, kommer dem på spåren. Men varför hoppar journalisten i säng med en av de ledande kackerlackorna som hon samtidigt granskar? Vad med integriteten?

     Än en gång reagerar jag förundrat på kvinnors val av män. Lär aldrig på klok på det.

     Finanskapitalets gossar får sällskap av dem som gör feta vinster, helt riskfria sådana, på välfärdens privatisering. Likaså skolan, den svenska är den mest privatiserade i världen. Vi skattebetalare står för fiolerna. Utan att vara tillfrågade.

     Och, som sagt vinsterna är helt riskfria, det är bara att håva in.

Kackerlackor finns även bland korrupta statsråd som äger aktier i industrier de fattar beslut om. 

     Försök inte skriva mig på näsan att det är lagligt! Vad med moralen? Beskattningssystemet bygger på sanningsenlighet. Annars raseras det. Vårt samhällsbygge förutsätter gemensamma insatser. Att alla betalar skatt. Ingen smiter undan på skumma vägar.

     Det är väl sammanbrottet som sker nu, och som tv-serierna gestaltar. Som tittare mår man illa, samtidigt blir man rasande.

     Minns vår främste genomskådare August Strindberg: "Vad är lagar? Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig." Underklassen är i detta fall skattebetalarna.

Fotnot. Andra säsongen av "Fartblinda" handlar om sms-lån och nätkasinon, de som tjänar grova pengar på det.

Foto: Wikipedia

Även publicerad på 8 dagar 2025-06-11

Dagens LEK: Jordens utvalda folk

Så sant som det är sagt. Den som spar han har. Hellre än fågel i handen än tio i skogen. Bättre brödlös än rådlös. 

Alla dessa något, vad det nu är, kanske sedelärande och viktigt, fångande talesätt. 

Vem använder dem nuförtiden när sociala medier påbjuder snabba ryck och förkortningar? Horace Engdahl har tydligen sammanställt en bok om dessa, ska vi kalla dem klokskapets "genvägar"? 

Han, akademiledamoten och intelligensaristokraten. Det förvånar mig i min fördomsfullhet.Eller kanske borde det inte göra det. Jag har sökt efter boken i e-version hos Bokus och Adlibris, men den verkar än så länge inte finnas. 

Engdahls återkommande epistlar varje vecka i SvD läser jag. Tankefödande. Och karln skriver bra. Essäistiskt. Faktiskt underhållande. Vem hade trott det? Han ser ju ut som en mallgroda.

Apropå folkkära, är de måhända det, jag bara undrar, talesätt minns jag en patient från min tid som skötare på Ulleråker. Jag har skrivit om henne förr. Medelålders dotter, rikligt behårade ben, till en förmögen storbonde i på upländska landsbygden. 

Hon måste tillsammans med gröten ha matats med talesätt som dem ovan. För hon hade fastnat. 

Väl intagen på mentalsjukhuset, "dårkistan" sa man förr, "Bullret" om Ulleråker, satt hon dagarna i ända gungande på en stol inne på sin ensamsal. Samtidigt som hon upprepade samma sak gång på gång. Helst "den som spar han har". 

Verkade vara favoriten bland det tvångsmässigt upprepade. Hon kunde plötsligt skratta till.

Upplänningar var inte väl sedda bland metallarbetarna som jag härstammar från i Sandviken. När de kom för att jobba i Verket riskerade de att ställa till det med sin arbetsköparvänliga,  fackliga medvetslöshet. Gulingar in spe. Snåla, hörde jag från min mor. Värre än den värsta dansk i Nordjylland.

Hon som gifte sig med en upplänning. Apropå bönder tjänade pappa som väldigt ung dräng hos en välbeställd bonde utanför Dannemora som gjorde sitt bästa för att plåga honom.

När pappa gjort en jänta med barn, min halvsyster, dags att söka sig bort från Upland mot Sandviken och Verket. Tror jag att skälet var, kanske inte det enda. 

Han fick jobb där och utsattes för rites de passage, som fransmännen säger. Lägg dig och sov du, uppmanades han på ett nattskift av en äldre jobbarkompis. Trött som han var följde han den vänliga och omtänksamma, som han trodde, uppmaningen. 

Sträckte ut sig på en bänk i omklädningsrummet. Någon stoppade in en rejäl nypa grovsnus i gapet på den djupt sovande.

Metallarbetarna betraktade sig i sitt högmod som jordens utvalda folk. De bar alla andra på sina axlar, försörjningsmässigt. Borde ha hållit sig för goda för att behandla min far på det vedervärdiga sättet. Konstigt att han berättade det för mig, sonen!

Nå, det var 1966 och innan jag skulle sommarjobba nere i Verket. Kanske ville han varna mig.

Fotot på Ulleråker: Wikipedia

Är det så hemskt att vara mormor och farmor?

I Sydsvenskan 5 juni ramlar jag över en jädrans bitsk artikel, det osar svavel om raderna, av tidningens kulturredaktör Rakel Chukri, rubricerad "Min mormor lagade inte god mat - och det är jag glad för". 

Chukri härstammar från assyrier, hennes mormor avled 93 år gammal i Tyskland efter att ha emigrerat från Turkiet. Inte hade krutgumman tid, med åtta barn och ständigt fullt med folk i huset, hålla på med krävande matlagning! 

Filmen Nonna, som jag också sett, lyfts fram i artikeln, rullen verklighetsbaserad, en modern och mormor djupt sörjande man startar en restaurang i New York och de fyra kockarna är samtliga äldre, italienska kvinnor (""storbystade", inflikar Chukri).  

Restaurangen blir en huge succé. Gästerna strömmar till. 

Chukri spyr galla över filmen och ägaren som hon dömer ut som "mansbebies" och uppmanar att växa upp. Hon fördömer samtidigt en trend, som åtminstone inte jag uppmärksammat, att den klassiska mormodern och farmodern är inne igen. 

Den traditionella och konventionella bestemor som oreserverat älskar, tar hand om och enbart lever för sina barnbarn. Självuppoffrande, för inget är så viktigt som de. 

Fy sjutton, menar Chukri. Inte fasen ska man som äldre kvinna nöja sig med blott den förminskande identiteten, farmoderns eller mormoderns! Inte kasta bort sitt återstående liv på barnbarn. Man får avsky de små liven, vad de ställer till med genom att komma till världen. 

Tydligen har en norsk författarinna skrivit en hädisk bok om det. Tillåtelsen att inte sätta sina barnbarn i första rummet och på piedestal, dyrka dem bara för att de råkar finnas.

Hon har, också, noterat en trend bland yngre kvinnor i Sverige att söka sig mot 50-talets stereotypa könsroller, vilja efterapa dem. Deras mödrar förväntas att lojalt hänga på, backa upp regressionens projekt. 

Jag minns, som vore det igår, min egen mormor Elin. Innan jag hunnit fylla tio, gick hon bort i kräfta. Jag minns henne som ljusomstrålad - och jag älskade att vara i hennes närhet. När min mamma stod i Konsumbutiken. Sträng var mormor, samtidigt så hjärtinnerligt rar mot gossen.

Min morfar Alfred kunde inte ens koka ägg, när han lämnades ensam i Pensionärshemmets enrummare. Mormor hade servat honom, skulle väl Chukri hånfullt inflika, passat upp på karlsloken. Därmed försummat sig själv. Med medelklassaren Chukris mått mätt.

Men det var arbetarkvinnornas lott på Bruket i Sandviken: reproducera arbetskraften åt arbetsköparna. Utan kvinnorna hade Verket rasat samman illa kvickt.

Led mormor av sin lott? Det kan jag inte svara på, Men jag vill inte tro det. Och inte skulle jag etikettera henne som en svag kvinna. Bruket utanför Verkets grindar och taggtråd var ett matriarkat. Där starka kvinnor regerade.

Foto: Högtidsdag i Pensionärshemmet på Sveavägen i Sandviken

Dagens LEK: Mindervärdeskomplexets oerhörda makt

En läsande människa, usch vad högtidligt det låter, stärkkrage och allvarsam min på, förvandlades jag till i och med att jag höstterminen 1968, politiskt röda vindar blåste, registrerade (!) mig på anrika Upsala universitet (grundat 1477) för att läsa sociologi. 

Ett ämne jag, sanningen att säga, inte visste ett skvatt om. 

Jag hade funderat på nordiska språk och litteraturhistoria. Tämligen fantasilöst. Kom inte på något annat när jag bläddrade i en föga inspirerande utbildningskatalog. Men vad göra?

Jag visste ju, om än inte hundra procent övertygad, att jag måste lämna Bruksmiljön.

Båda mina arbetarklassföräldrar var utrustade med läshuvud, som man sa på den tiden. Men inga fortsatta studier efter avslutad folkskola. De måste leta sig ut i arbetslivet. 

Och där blev de, plikttrogna enligt devisen "man måste göra rätt för sig", kvar. Så i det avseendet kanske jag fyllde ett slags kompensatorisk funktion. 

Men jag håller dem högt för att de drev på. Och inte insisterade på att jag måste skaffa mig ett jobb, blott för försörjningens skull. Fy Fabian, vad trist. Som att spela Monopol: Gå i fängelse. 

Jag behövde inte bege mig ner i Verket, som morfar gjorde redan som trettonåring - kedjad som en slav vid löpande bandet fram till pensionens utstämpling. Eller börja på Kontoret. Vilket kanske låg närmare till hands än fabriksgolvet för en med studenten.

Min dåvarande flickvän drev också på. Hon som numera vilar på Gamla kyrkogården i Upsala. Det känns konstigt, jag finner inget bättre ord, att hon är död. Ett år yngre än jag. 

Ihärdigt och oförtröttligt: "Du ska bort härifrån!" Till slut vågade jag inte annat än att  börja packa. 

Inte var det mycket till läsande under mina tonår, min Sturm und Drang-period. Sextiotal och popbandsrevolution. Musiken knep mig med hull och hår, vårt band Two Good Reasons.  

Nå, jag levde inte helt som en analfabet, förstår jag av böcker som jag fortfarande har i min ägo. Bland dem Herman Hesses "Siddhartha". "Människokunskap" av John Landquist. "Sången om den röda rubinen" av Agnar Mykle. Den sistnämnda onanilitteratur, bara att erkänna. 

Det som drev på läsandet var inga ädla motiv. Om man säger så. Inte hade jag fattat något beslut om att nu skall grabben från Viken med hjälp av universitetsstudierna läsa som om det brinner i knutarna. 

Jag teg som muren första veckorna under de seminarier som inledningskursen på Sociologen schemalagt. Storföreläsningarna i universitetsaulan tröttnade jag snart på. Föga stimulerande. Usla föreläsare. Och jag hade upptäckt att all tid i världen fanns för annat. Egentid.

Jag kände plågsam avundsjuka mot mina studentkamrater. Mindervärdets fula ansikte, eller var det bildningskomplexet, trädde sig på. De verkade så förbaskat pålästa. 

Citerade fritt hit och dit, bollade med namn och titlar. Jag hade aldrig hört dem förut. En främmande värld. Som beboddes av Foucault, McLuhan, Chomsky, Marcuse och andra konstifika figurer. Marx hade jag däremot hört om. Inte en av bröderna.

Jag tänkte, jädraranåda, jag ska ska bli lika beläst! Antecknade namn de släppte från sig. Och där började läsandet. Ett febrilt sådant som pågick i många år. Bok efter bok efter bok. 

När vi fick småbarn, utvecklade jag snabbläsandet under lediga stunder. Och den förmågan besitter jag än i dag.

Jag måste förmå mig själv att läsa långsamt, bromsa in, när det handlar om en bok som verkligen faller mig på läppen. Snabbläsandet var hursomhelst en tillgång åren som uppsatshandledare och som dagstidningsrecensent.

Dagens LEK: Pingstaftonsbetraktelse med anledning av en stor dansks död

Via Politiken, kulturradikalernas flaggskepp en gång tiden med bröderna Brandes i spetsen, 7 juni får jag veta att Christian Braad Thomsen gått bort. Inte var han många år äldre än 80. 

Det är alldeles för tidigt, min spontana och smått förtvivlade reaktion. Var och till vem kan jag inkomma med en skarp protest? 

Häromdagen gick en i min forna bekantskapsskrets i Upsala hastigt bort i ungefär samma ålder. 

Det är som om det vilar något ödesmättat, nära jag skrev farligt, över åttiostrecket. Jag brukar säga att det decennium jag själv befinner mig i, åren mellan 70 och 80, är dödens decennium. Tiden rinner ut. Det skrämmer mig. Och vad kan jag göra åt det? Mer än att ta en dag i taget.

Häromsistens hade vi besök av Knut Lindelöf från Upsala. Han har alldeles nyligen fyllt 80. Klar i knoppen som få, en intellektuell med stor integritet. Vi har börjat skriva på en brevbok tillsammans. 

Min förhoppning är att vår brevväxling ska bli personlig. Och inte så prestigekryddad som Myrdal och Gustafssons i Den onödiga samtiden. 

Varför kommer jag att tänka på Trump och Musk i detta sammanhang? Tydligen är den såta vänskapen, kanske bättre skriva "den oheliga alliansen", mellan de två nu över. De far ut mot varandra i offentligheten. På det mest småaktiga och tarvliga sätt. 

Musk beskyller Trump för att mörka att han förekom i Epsteinbyken. Där unga kvinnor, 

snarare flickor, sexuellt utnyttjades av mäktiga gubbar. 

Som de håller på, smågrabbarna i sandlådan. Men makt har de, Trump och Musk, politisk och ekonomisk.

Tillbaka till Thomsen. Jag har böcker ur hans hand någonstans i mina hyllor. Han var kompis med Rainer Werner Fassbinder. Jag har för mig att de nära samarbetade. Skrev om honom.

Liksom om det rödvita geniet Lars von Trier.  

Fassbinder och von Trier, egenartade och utstickande filmkonstnärer. Den förstes tv-serie Berlin Alexanderplatz glömmer man aldrig om man haft tillfälle att se den. Baserat på en bok av Alfred Döblin. 

Upphovsmannen till boken, som Fassbinder byggde på men snickrade ihop ett verk på sitt speciella vis, förekommer i C-J Charpentiers Östberlinbok Stalins öra som jag just nu läser. Trådarna binds ihop på det mest märkliga sätt.

Jag tror mig våga påstå att Thomsen lirade i samma division som Fassbinder och von Trier. Det vill säga i den högsta europeiska ligan. Trist att han nu är borta. Ännu en. Leden glesnar.

Och trist att ansedda Politiken, misstänker min livskompanjon efter att jag skickat henne en länk, anlitat AI för att skriva en dödsruna. 

Jag hade gjort det bättre, jag lovar!

Foto: TMBD

Kåseri LEK: I Kronblomland

På Nationaldagen hoppade vi över firandet i Boulognern, som fler än en på Facebook envisas med att inte stava rätt. Ofta blir det "Boulongern", bokstävlarna omkastade. Nå, spelar roll.

Istället drog vi med Toyotan ned till Torsåker i Gästrikland. För att intaga en måltid på värdshuset där. Jag tror att det var vårt tredje besök. Med stor förväntan.

Miljön och atmosfären i det gamla trähuset är mycket tilltalande. Jag får 1700-talskänsla, förflyttas till konung Gustav den tredjes dagar. Hästskjutsar dröjer utanför huset.

Sven Delblanc, fråga mig inte varför, dyker upp i mitt huvud.

Kanske för att vi befinner oss på landet. Hans Hedebyborna spökar. Då böckerna mer än tv-versionen. Även om rollerna besattes av urstyva skådespelare som Kent Andersson och andra. 

Jag kan inte låta bli att tänka på den i tv-uppsättningen medverkande, bedårande vackra, Nina Gunke, som drabbats av Alzheimer. På tok för ung för sjukdomen.

Delblanc har alltid tillhört mina favoriter bland svenska författare. Främst för hans självkritiska stil. Han är inte nådig mot sig själv. Men det är förbaskat underhållande, detta marterande.

Eldfängd var han. Och anekdoten om när han tröttnade på lata studenter i Upsala, for ut mot den under ett seminarium, vräkte katedern över ända och morrande avlägsnade sig tröttnar jag aldrig på. Igenkänningsfaktorn hög.

Nå, tillbaka till värdshuset i Torsåker, en by som inte ligger vid världens ände. Maten vällagad, och riklig, som alltid. Kocken förtjänar ett omnämnande i den gästbok som saknas.

"Klassiska plankan", det stod så på menyn, på min tallrik. Hamburgare med pommes frites på min livskompanjons. Jag älskar pommes och hon, den alltid lika generösa, såg till att jag med gaffeln fick i mig ett gäng. Även om jag var proppmätt efter allt mos på plankan.

En man i övre medelåldern med rullator äntrade restaurangen för ett glas vitt. En familj beställde pannkakor till sina små. Så vi var inte ensamma i värdshuset. 

Dock inget i det som signalerade Nationaldag. Tända stearinljus på bordet. Skänkte en smula, om än inte överdriven, värme. Huset är dragigt.

Vi fick för oss att inte åka direkt tillbaka till Gefle och datorerna, utan begå en omväg. "Omvägar är senvägar", som det hette i Folkskolans läsebok. Men omvägar kan bjuda på upplevelser som raka spåret inte förmår. Oväntade och överraskande. 

Vad hette förresten den roliga boken om nödvändigheten av att gå vilse för att upptäcka världen? Jag recenserade den. Jag och titlar, numera... Strunt samma, kul var den.

Elov Perssons magnifika kråkslott låg kvar där i backen in till byn om man kommer från Hoforshållet. Jag har för mig att Kronblom, lättjans och soffliggandets okrönte mästare, motsatsen till svärmorsdröm, utgjorde en kombination av grannarna Kron och Blom. 

Efter Elov Perssons död tog sonen vid. Egmonts förlag, som ger ut Kalle Anka & C:o, äger numera rättigheterna.

En undran jag gärna ser besvarad: varför i hela friden står Kronblom staty utanför fotbollsarenan i Örebro och inte i idylliska Torsåker? Tacksam för besked från den som vet.

Bild: JPS Media

Linköping i Gammelmorfarhjärtat

Snart borde jag väl, efter ännu en vistelse, betald med blygsam statstjänstemannapension (under sossarnas kongress nyssens lovades förstås dyrt och heligt ut kraftigt höjda pensioner, observera ironin med svärta i undertonen), räknas in bland stammisarna på Stora Hotellet mitt i Linköping. 

Det ingår numera i en rikstäckande koncern. Men för mig är och förblir namnet Stora Hotellet, basta. Anrikt så det förslår, med en speciell atmosfär som inte undgår en trogen övernattare.

Frukostmatsal av gigantiska mått. 

Fordom en balsal? Blundar jag, drömmer mig bort, tycker jag mig höra smäktande violinmusik. Länge kan jag bli sittande där med en alltid lika vällagad Frühstück. 

Det ligger vid Stora Torget, lärde jag mig bara häromdagen att platsen framför hotellet heter (trodde den hette något på Folke Filbyter, vilket står med stora bokstäver på en fasad mitt emot), när vi tog oss med buss från Gamla Linköping. 

Det är märkligt detta med de inre kartbilderna. De ger sig inte, har etsat sig fast. New York får jag aldrig på plats i förhållande till Boston, där jag bodde några veckor i skuggan av Harvard. Eller Örebro visavi Arboga. I det senare fallet tycks jag lika vilsen som majonäset på tronen.

Jag hade för mig, kunde ha svurit eller tagit gift på det, att Gamla Linköping inte låg så himla långt bort, från Stora Hotellet räknat.

Men långt kändes det, och uppför bar det, när vi i starkt solsken knallade iväg mot vårt mål. Bortsett från omständigheterna, syftar främst på den brännande solen i nacken, störs jag av att Gammeln tagit mig i besittning. Jag rör mig inte lika sprittande raskt som förr. 

Vart tog min spänst vägen? Min ungdoms ljuva år, när jag kunde gå hur långt som helst utan att förtröttas och kippa efter andan? Någon Mick Jagger är jag definitivt inte. Denna Duracellkanin på scenen under flera timmar långa konserter. Var tankar mannen energi?

Vi söker, törstigare än kameler efter att ha avverkat Sahara, ett ölställe när vi väl kämpat oss fram, utan att hitta något. En våffelstuga lockar oss inte. Och den långa kön inne på det i och för sig mysiga Dahlbergs café inbjuder inte till att inordna sig i den. 

Lööökigt, som östgötarna säger.

Jag kan inte låta bli att tänka på Ulla-Carin Lindquist, en gång gift med Café Norrköpings Ragnar Dahlberg. Svärmorsdrömmen, älskad av de kvinnliga tv-tittarna, som öppnade kafé i sitt namn i Gamla Linköping. Jag googlar på honom. 82 fyllda. 

Denna satans förbannade sjukdom, jag skräder inte orden, ALS. Jag reagerade starkt på en intervju med Lindquist i SVT, när hon alltmer rammad berättade om hur plågsamt hon hade det. 

Även en av mina stora favoriter, Sam Shepard, drabbades av ALS (Patti Smith avslöjar det i en av sina böcker). Och Börje Salming, som väl alla vet. 

Inte blev det någon lång stund där i Gamla Linköping, omgivna av turister och annat löst folk från land och rike kring, nära att jag drog till med. Åter mot centrum med Östgötatrafikens buss. Tillsammansrabatt, som i Malmö. Skärp er, beslutsfattare i lööökiga Gefle. Inför bums!

Jag har kommit att tycka mycket om denna stad med Stångån fridfullt flytande. Då avses de centrala delarna. Domkyrkan, att söka tröst hos, och det utmärkta Stadsbiblioteket. Båda inom gångavstånd från Stora Hotellet. Och båda uppsöks varje gång jag besöker Linköping. 

I biblioteket hänger jag i timmar med min dator, även om jag irriterar mig på högljudda användare som vägrar att fatta vad ett bibliotek är - naturligtvis inget kafé! Det skrivande livet tar aldrig paus. 

Det beryktade Skäggesta, Linköpings Rosengård eller kanske Vivalla, lämnar jag därhän. Törs helt enkelt inte. 

Främsta skälet till att kvista ner till Östergötland är att i Linköping bor barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jo, ni hörde rätt. Jag kan titulera mig Gammelmorfar. Gulp. Graven kommer allt närmare för skröppelkusen.

Bild på Gamla Linköping: Wikipedia

 

Ja - varför inte!

När Knut Lindelöf var på besök häromsistens hos oss i Gefle, roliga och stimulerande blev våra samtal om böcker och publicistik , kom vi in på att det bara är gubbar som skriver på

lindelof.nu. 

En lägereld för uteslutande manliga fyrtiotalister? Ett de åldrade elefanthannarnas skyddade reservat?

Nå, om det nu bara är gubbar, varför inte? Vad är det för fel på det? Uttalade vi i endräkt. Huvudsaken är väl att det är angelägna saker som avhandlas. På ett odogmatiskt och öppet sätt, som ingen annanstans. 

Åldern på skribenterna kan inte vara avgörande. Många läsare har dessutom lindelof.nu.

Jämte Stefan Lindgrens 8 dagar betraktar jag lindelof.nu som andningshål. I en konform medievärld, där det gäller att offentligt tycka "rätt". 

Du stämplas som Putinist, om du det minsta försöker att nyansera kriget i Ukraina, föra ett anständigt samtal om det, till skillnad från alla krigshetsare, med Oksanen i spetsen. 

Du stämplas som antisemit genom att påtala Israels pågående folkmord i Gaza. Du stämplas som främlingsfientlig om du försöker att kritiskt diskutera invandringspolitiken. Exemplen kunde flerfaldigas. Konformiteten är kvävande.

Sverige präglas av ålderism. Jag är frestad att skriva åldersfascism. Fullt mentalt friska människor tvingas i pension vid en viss ålder, fast de önskar fortsätta att arbeta - och kan göra det. 

I höst fyller jag sjuttiosex, om jag får ha hälsan. Firar det i Danmark, invid Vesterhavet i Nordjylland. Sedan flera år, jag minns inte exakt när, har mitt skrivande på Gefle Dagblads kultursida upphört. Där jag medarbetade som frilansare i runt tjugo år. 

Jag misstänker att min ålder spelade in. När jag fortfarande skrev i tidningen, nämnde jag en gång Björn Widegren, den förre, vågar jag påstå, legendariske kulturredaktören. 

Nuvarande innehavaren av stolen, Kristian Ekenberg, föreslog att BW skulle strykas ur texten.

"Ingen kommer ju ändå ihåg honom." 

Då hör det till saken att på stan har man kunnat notera Widegren när han marscherat fram med sina stavar. Människor hejar på honom, stannar honom för att diskutera något och vill höra vad han, den forne (?) folktribunen tycker i en fråga. 

Bortglömd är han sannerligen inte! 

Sedan kanske det också är så, att Ekenberg vill vara ensam herre på täppan, styra och härska på en sida med få andra skribenter. Slippa rabulisten Ekstrand, att denne stjäl utrymme och uppmärksamhet. Men det skulle han förstås aldrig tillstå.

Många av de yngre jag finner i gammelmediernas spalter befinner sig ljusår intellektuellt, och vad gäller politisk medvetenhet, från oss fyrtiotalister. Nog måste vi ha varit en alldeles speciell generation. 

Och inte har det kommit några tongivande efterföljare att tala om. Gammal är äldst!

Måtte Knut, nyligen har han fyllt aktningsvärda åttio, orka hålla liv i sin lägereld länge till. Och måtte alla som skriver på lindelof.nu fortsätter att göra det. Och detta med att det bara är gubbar? Jag säger det igen: Ja, varför inte! 

/Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-06/