Inga skyltdockor för mig!

Filmvetaren Lena Israel disputerade i Lund på avhandlingen Filmdramaturgi och vardagstänkande för en herrans massa år sedan. Där hon, och jag kunde bara nicka instämmande, kritiserade amerikansk filmdramaturgi för att vara linjär. 

   Hennes kritik inkluderar iakttagelsen att förutsägbarhetsgraden när det gäller amerikanska filmer, eller tv-serier, är för hög. Dramatiken försvagas, eller uteblir, om man ganska snart kan räkna ut hur det ska sluta. Det är inte Israels ord, utan mina.  

   Är till exempel afroamerikaner inblandade, eller CIA, tar mångfaldsideologi i det första fallet, den nordamerikanska, antikommunistiska världsbilden i det andra, över. 

   Det konstnärliga innehållet reduceras till något sekundärt. Film inte främst som en konstart i egen rätt, utan som tjänande ideologiproduktion.

   Man vet, genom att kika på rollistan, eller via en trailer, hur det kommer att sluta. Måste sluta för att inte finansiärerna och filmindustrin skall sätta sig på bakhasorna. Det "goda" och det "rätta" segrar alltid till slut. "Kulturimperialism" sade vi när jag var ung.

Eftersom sjukhusserier är mitt och min närståendes stora intresse på ålderns höst, började jag att titta på en följetong om vita rockar vid namn New Amsterdam. Minns inte på vilken streamingtjänst. 

   Tilltalades av mannen i serien som var sjukhuschef, ingen "chäf" som jag brukar kalla de för uppgiften olämpliga jag tvingades dela lokaler med under mitt högskoleliv, och hans ledarskap. Väl anpassat efter de professionella medarbetarna. Men en sak störde.

   Samliga läkare på emergency room på New Amsterdam, förlaga akutsjukhuset Bellevue i New York, var släta som barnarslen, min mors barska men träffande uttryck, i ansiktena. Inte en rynka efter att plastikkirurger varit framme för att skära bort åldrandet. 

   Skyltdockor, jag menar skådespelare, utklädda till läkare. Även om det kan tyckas fånigt att reagera så som jag gör, de agerande är ju skådespelare, ändå omöjligt för mig att bortse från.

   Det hjälpte inte att skådespelarna problemfritt behärskade den medicinska terminologin, att dialogen och ingreppen flöt på. Att de fick den hektiska verksamheten, hela tiden inkommande akut vårdbehövande patienter, att förefalla trovärdig och verklighetsnära.   

   Jag avbröt smått irriterad tittandet. Ännu en gång dessa skyltdockor! Inte en enda läkare med ett "vanligt" utseende i personalen. Rekryterades de enbart efter sitt yttre? 

Tacka vet jag serien Den som bär skuld i SVT Play som vi började titta på häromaftonen. Sex avsnitt, alla utlagda på ett bräde, som det skall vara. Inte otåligt behöva vänta en vecka på nästa avsnitt. Onödigt att hållas på halster.

  Utspelar sig i Wellington, Nya Zeeland. Ett land jag vet nästan inget om. Exteriörerna får mig att försiktigt checka det hårt prövade saldot på banken. Kanske ett oväntat resmål för den rastlöse Ekstrand?

   En pappa, spelas lysande av den infernaliske Peter Mullan, en av mina favoriter, utpekas som pedofil efter en händelse under en blöt fest. En försåtlig anklagelse följande talesättet "ingen rök utan eld". Hur rentvättar man sig från en sådan, går det överhuvudtaget?

    Är mannen så oskyldig som han själv påstår - eller icke? Vad med hans hustru som till varje pris vill sätta dit honom? Är det en vendetta, som maken hävdar, eller har hon skäl för att bete sig som hon gör?

   Hur det slutar är icke enkelt att förutsäga, såsom det skall vara för att hålla dramaturgin vid liv. Man kan bara spekulera eller gissa, vilket befrämjar ett aktivt tittande. Det blir både spännande och roligt att vara åskådare.

 

De agerande ser ut som vanligt folk. Inga skyltdockor. Medelålders kvinnokroppar som ingen kniv tillåtits röra vid för att sätta naturens lagar ur spel. Tunnhårighet och tjocka magar bland gubbarna. 

   Osökt tänker jag socialrealismens Ken Loach eller vår egen, högt prisade, Roy Andersson. Den sistnämnde använder uteslutande amatörer. Som ser ut som folk gör mest.

 

Jag tar tv-serier på största allvar. Fattas bara. Söker recensioner från de pennor jag hyser förtroende för. Fann Fredrik Sahlins i DN 250702. Jag anser honom vara Sveriges främste kritiker. En ordkonstnär som ingen annan i skrået. En gudabenådad stilist.

   Men varför han övergivit SR för DN:s politiskt korrekta kultursidor vet jag inte. Mer prestigefyllt? Bättre lön?

   Nå, hans analys av Den som bär skuld var vad jag brukar kalla lovande och därmed inbjudande till empirisk prövning som de säger på Uppsala universitet. Så det var bara för oss att slå oss ner i fåtöljerna med respektive dator i knäet och synkronisera tittandet mellan oss. 

   Milda maränger vilken bra serie! Den du, Lena Israel!

Skriftställaren som slutade att bada

Jag minns inte när jag badade senast. Med det avses inte gamla badhusets korta bassäng i Sandviken. Det ståtliga huset för övrigt rivet för många år sedan av de sippa kulturvandalerna som ersatte det med grus ock skräp. Som om det släppts en bomb på platsen.

   Samma hus där jag lärde mig simma med hjälp av badmästare Friberg. Han kunde även fixa nageltrång. Om jag inte är helt ute och cyklar förekommer han i en av Evanders romaner.

Inte heller avses nedkrypandet i badkaret på Smedsgatan. En lyx utan guds like efter att vi flyttat upp mitt i stan från tvårummaren på Barrsätragatan, med dusch i källaren som måste bokas.

   Med att bada syftas på det lekamliga nedstigandet, klingar bibliskt, i insjö eller hav. 

Vid Storsjön hade vi en röd sommarstuga med egen strand. Låter flottare än det var. Inget året runt boende som nu. Med innetjotta, tvåglasfönster och hela Rotavdragsbaletten. I det ljumma vattnet mellan vassruggar brukade jag skvalpa omkring. 

    Farsan sträckte gärna ut sig på en luftmadrass för att lapa sol. Efter att ha blåst upp den med lungkraft.

   Genom att vi hade tillgång till egen strand behövde inte Mölle, som vi sa om badplatsen vid Hedåsen och låg bara ett par stenkast bort från oss, uppsökas. Med all sand som smög sig in mellan tårna och på filten.

   Sommarstugan såldes, och med den lekstugan som farsan egenhändigt snickrat ihop, när mamma blev änka. Och var mån om att jag och min syster skulle få ut arvet efter pappa. Sådan var mamma, höll aldrig hårt i slantarna. Snålhet låg inte för henne, bruksjäntan.

Badplatsen på andra sidan Årsundavägen, med det lustiga namnet Sörtutt (jag får lust att fördjupa mina etymologiska kunskaper), hedrade jag med min närvaro kanske högst ett par gånger. Det var något, minns inte vad, som avskräckte från att bada där. Huggormar?

   Somrarna tillbringades under många år i  Danmark, närmare bestämt nordjylländska, yndiga Tversted, med Vesterhavet inom räckhåll. Långgrunt och jag begav mig gärna ut i vattnet. 

   Badandet från klipporna i Öregrund icke att förglömma. Dykandet ner i Östersjön, kallt som attan. Man klev i som en man och upp som en pojke. Ja, ni hajar vad jag menar utan att jag behöver bli grov i munnen.

Slutbadat. Inte för att jag är en badkruka. Gammeln, existensens ovälkomne gäst på ålderns dar, har reducerat min rörelseförmåga. Men, som autodidakten sa, man kan aldrig säkert veta. Kanske har inte Ekstrand plumsat i för sista gången.

   Vart mina Tarzanmönstrade badbyxor blev av, det vete sjutton. Uj, vad snygga de var! Köpta på Sanko i Sandviken. Stajlade omkring i dem, "rena Johnny Weissmuller" enligt morsan. 

Foto: Hedåsbadet (c) Naturkartan

Ska jag vara ledsen över Weißensee?

Jag kan knappast vara ensam om att ha uppskattat, för att inte säga suttit som klistrad vid serien "Weißensee" som visades för ett antal år sedan på SVT. Om den östtyska familjen Kupfer där pappan och äldste sonen är städslade av Stasi. 

   Båda högt upp i hierarkin. Pappa Hans är idealist, fortsätter att tro på det socialistiska lyckoriket och på DDR. 

   Äldste sonen, Falk, är hårdhudad och karriärinriktad. Förhör med plågoandens tonfall fångar i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen. Ligger inne med en kommunistisk vulgärretorik enligt standardformulär 1A. 

  Världen är svart och vit. Fienden finns på andra sidan muren. De krigsglada "imperialisterna" som är ute efter DDR.

   Han är gift med en törstig ryska. De har en son som Falk vill göra elitidrottare av. Det går så där. Martin, yngste sonen i familjen, jobbar som polis, förälskar sig i en systemkritisk kvinna. Fadern har för övrigt haft ett förhållande med en "republikfiende". 

   En artist utrustad med Gisela May-röst. Lysande spelad av Katrin Hass, i verklighetens DDR dömd systemkritiker.

   Det totalitära smyger sig in i och färgar de nära relationerna. Det höjer seriens dramaturgiska värde.

   I de första säsongerna är det fortfarande DDR. I de senare, efter murens fall 1989 och DDR:s upphörande 1990, får vi följa hur realsocialisterna byter skjorta och anpassar sig till det kapitalistiska system de tidigare fördömt. Utan några större problem.

 

När vi dessa varma junidagar befinner oss i Berlin, står ett besök i Weißensee högt upp på bucketlistan. Jag har rört mig mycket i Berlin. Men aldrig varit där. Vi kvistar dit med gul spårvagn. Det tar en bra stund. Mycket att fästa blicken på under färden.

   Vid sjön ser det ut precis som i serien. Jag går genast igång, föreslår ivrigt: - Vi letar upp huset där de bodde och tar ett foto. Så kan jag använda det som illustration till en text.

   Vi passerar ett hus, dolt i den frodiga sommargrönskan, som kunde ha varit det i serien. Ser nästan på pricken ut som det. Två våningar. Trappa ned till trädgården. Men det är fel färg. Och plötsligt grips jag av onda aningar. Slår mig ned på en bänk. Fram med mobilen. Googlar.   

   Serien var ingalunda inspelad på plats i Weißensee! Utan i Potsdam. 

   Inte bodde det några Stasi-höjdare i Weißensee. De bodde i Hohenschönhausen. I en avspärrad enklav. Högsta hönset Mielke i Wandlitz utanför Berlin. Tillsammans med Honecker och de andra i parti- och statsledningen.

 

Vi avslutar, trötta i fötterna och starkt påverkade av värmen, vår tur ut till Weißensee med en Bratwurst och en rejäl portion pommes med ketchup och mayo. På en anspråkslös servering vid badplatsen. Det kostar pengar att bada. Ett vändkors är uppställt. 

   Vakter håller ett öga på badgästerna. Det plumsas och simmas i vattnet. 

   Jag vet att man i Berlin haft problem med ungdomsgäng som trakasserat de badande. Runt om på olika badplatser. Oroväckande rapporter om det i Berliner Morgenpost.

Ska jag vara ledsen över att jag har förlorat illusionen om Weißensee? Tja, Men korven smakar himla gott. Pommes fritten likaså. 

FOTNOT Jag chansar. Letar efter "Weisenßee" bland streamingtjänsterna, finns på Netflix. Det får bli att se om. Nu när illusionen är krossad.

Foto: Eva Åsén Ekstrand

/Även publicerad på lindelof.nu 250701/