Jag studsar till inför en fet rubrik i Gefle Dagblad om att tågstationen i Sandviken ska säljas. Hur kan man, och vem i helsike är "man" i detta sammanhang, sälja en tågstation? Och vad ska hända med det fina huset, ska det omvandlas till en pizzeria? Kontoriseras? Demonteras?
Sjuk och ur led är den företagsekonomiserade köp och sälj-tiden. Det hela, försäljning av en gammal järnvägsstation, låter som ett påhitt i en bok av Slas.
Jag minns att min salig mor berättade om "Amerikatåget" som tuffade i väg från stationen med släkt ombord. Hon vinkade farväl till en morbror som hette John och emigrerade till Chicago för att tjäna som byggnadsarbetare.
Skyskrapor skulle uppföras, arbetskraft efterfrågades. Engelska speakade han inte.
Han återvände efter några år. Hemlängtan för svår. Duktig på att teckna. Sandvikenmotiv. Jag har en tavla på väggen i mitt sovrum. Present från min mor. Den föreställer den del av det ombyggda bruket som sandvikarna döpte till High Chaparral.
Min morfar hyste emigrationsdrömmar. Hans farfar lyckades förverkliga sina, efter ett misslyckat försök. Men inte morfar. Han blev kvar i Sandviken, fastkedjad vid Verket. Fabriksmänniskans öde blev hans.
Det som poeten Stig Sjödin undslapp. Han lyckades ta sig loss från Verket.
Jag minns när det fortfarande fanns biljettluckor på stationen. Sommaren 1968 köpte jag en tur och retur-biljett, en brungul liten en som konduktören klippte i, till Stockholm, där min dåvarande flickvän sommarjobbade på NK.
Hon hade av en släkting lånat en lägenhet på Linnégatan.
Väl i Stockholm gick vi på Gröna Lund och lyssnade på Mats Ronander och ett band från Örebro. Kan de ha hetat Blues Quality? Ronander är still going strong.
Innan avresa trampade jag förväntansfull omkring inne i stationshuset. Hade inhandlat en stor Marabou chokladask som jag tänkte överbringa. Det långa håret, som gubbarna nere i Verket hånade mig för under mitt feriekneg, nytvättat.
Inte visste jag i samma stund att vi så småningom skulle komma att gifta oss i Upsala, få två barn, jag bryta upp och hals över huvud desperat fly min kos. Tur att vi inte har tillgång på förhand till filmen om hur våra liv kommer att gestalta sig.
Dessförinnan minns jag att jag, torde ha varit i mitten på 60-talet en kall decemberdag, tillsammans med en kompis stämt träff med två tjejer på stationen. Vi skulle ta oss till Gefle alla fyra och gå på kondis (Klassiska Lido på Söder.).
Jag minns dock varken namn eller utseenden på tjejerna.
Inte heller på kompisen, kan han ha hetat varit Per-Arne? Ex-sandvikaren har blivit gammal och mossig.
På fotot ovan noterar man fult klotter på väggen. Det är nog ingen myndighetsperson, eller någon annan för den delen, som håller ett vakande öga på huset. Men tåg stannar och går, det vet jag.
Frågan förblir hängande i luften: kan man verkligen sälja en tågstation? Är den inte kulturminnesskyddad? Största hotet mot nostalgins nödvändiga vårdande utgör de förbaskade kulturvandalerna med makt att riva eller sälja ut. Det är väl de som är i farten igen.
Även publicerad på lindelof.nu 2025 07 13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar