Medan jag inmundigar en burk energidryck till ett pris av 32 kronor - jag kan bara inte låta bli att påtala att jag tycker att den lilla plåtburken kostar på tok för mycket, vilket den unga flickan som betjänar mig inte kan ställas till svars för - betraktar jag alla dem som passerar.
Sammanbitna på väg in till eller ut från dagens värv. I det första fallet likt taggade, stelansiktade fotbollsspelare anträdande den gröna mattan.
Fördomsfullt eller inte. Jag får det intrycket att KB-folket signalerar att de själva tycker att det de håller på med är något oerhört viktigt som världen utanför bibblan inte klarar sig utan.
Men den värld de tillhör är ju inte stor. Jag har själv tillhört den. Men trivdes inte. Den akademiska världen var inte min. Kanske hamnade jag i den pretentiöst plaskande ankdammen för att jag inte vågade satsa på något annat.
Och måste försörja mig och min familj.
Mycket av det som pågår därinne i det vördnadsbjudande Kungliga Biblioteket, där August Strindbergs osaliga ande stryker runt hyllorna, kunde kanske sorteras under rubriken "hobbyforskning". Jag menar inte att vara nedlåtande. Snarare konstaterande.
För inte kommer det som åstadkommes, när eller om det gör det, någon större menighet till del. Skadar gör det väl dock heller inte. Det utvecklas ju inga mordiska vapen eller liknande, vad jag vet. I en mening oförargligt. Snusmumrikarnas skyddade verkstad.
Jag tillbringar numera en hel del tid i Carolina Rediva, universitetsbiblioteket på Uppsala universitet. Där jag ganska ofta häckade som student och doktorand.
Och när jag höll på med forskningsprojekt, finansierade av statliga forskningsråd som hade att bedöma tjocka ansökningar från hela landet. Vraka och välja bland de många som skickades in. För den sökande återstod att hålla tummarna. Alternativt bita på naglarna.
Ett projekt om sjukvårdens utveckling i Sverige, teoretiskt inspirerat av institutionskritikern Ivan Illich och hans "Den farliga sjukvården" (1975), hade väl ändå en del poänger. Men nådde aldrig någon personal på golvet inom vården.
Projektet om det lokala facket fick självaste LO-hövdingen himself att gå i taket. Men "nyttan", vad med den, vad gäller både det ena och det andra projektet? (Jag låter som en nyfrälst nyliberal anställd av tankesmedjanTimbro.) Tja, jag kunde försörja mig i alla fall.
Och en retsticka, apropå de irritationsframkallande studierna av facket, kanske jag alltid har varit. Som samhällsforskare inget undantag.
Det jag ser på KB, Kungliga Biblioteket i Humlegården i Stockholm, är hursomhelst något jag saknar på Carolina. Djupingarna. Överliggarna som man sa i Upsala. De som fortsätter att bilda och förkovra sig. Bortom UKAS, PUKAS och dåliga studielånesystem.
Om det så krävs hörapparater och rullatorer. Förstoringsglas. Lusekoftor med hål.
Kanske ena benet i graven. Det är minst sagt imponerande.
Foto: Historiska Media
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar