"Det är lögn!" utbrast Leni Riefenstahl

Bild: Edge Entertainment

Inför premiären på den emotsedda dokumentären ”Riefenstahl” (2024) läste jag om den i tysk press. Tydligen skulle man få möta en Leni Riefenstahl, Hitler och Goebbels uppburne hovregissör med en budget andra filmare bara kunde drömma om, som aldrig tidigare. 

   Och nu, en juliafton, lyckas vi mot rimliga 49 kronor, hyra den på Apple TV.

   Jag är teknisk idiot. Lyckligtvis inte min livskamrat. Så hon klarade av att snabbt och smidigt hämta ned den på vår nya apparat från Power. 

   Och den motsvarade mina högt ställda förväntningar. Ja, mer än så. Det är inte att överdriva att jag närmare två timmar satt som klistrad. Imponerande research bakom filmen. 

   Rikligt material från Riefenstahls egna hyllor, utdrag från talk shows i tv, intervjuer (som det hände att hon hastigt och lustigt avbröt när frågorna inte passade henne).

Leni Riefenstahl (1902-2003), som i likhet med andra tyskar blev mycket gammal, krävde att tillrättaläggande få redigera sin egen livsberättelse. Där ingick inte flörtandet med Adolf Hitler. Och inte en massaker på judar i Polen som hon enligt ögonvittnen beskådade. 

   Heller inte de statister, roma och sinti, hon använde i en film. Och som efter inspelningen avrättades. Även barnen.

   ”Det är lögn!” utbrister hon topp tunnor rasande. Kanske tror hon på sina egna ord. Förträngningens mekanismer fungerar. Kanske ljuger hon medvetet. Kanske odlar hon en livslögn för att stå ut med sitt skamliga förflutna. Jag är benägen att tro det det senare. 

   Jag litar nämligen inte för fem öre på henne och de långdragna utsagorna om hennes roll i Tredje riket. Hennes svajiga distinktion mellan konst och politik. Enligt henne själv var hon aldrig politisk. Inte ens i Hitlers knä. 

   Inte höll hon upp en furstespegel, inte gjorde hon några propagandafilmer åt nazisterna, som ”Viljans triumf” och den om Berlinolympiaden 1936. Nähä. 

I dokumentären förekommer Albert Speer. Hitlers kelgris, arkitekt och rustningsminister som med sina insatser, i dem användandet av tvångsarbetare som dog som flugor under omänskliga förhållanden, förlängde kriget. 

   Klarade sig från repet i Nürnberg. Det borde han inte ha gjort. 

   Med sin fala retorik dömdes han inte till döden. Utan till tjugo år i Spandau. Skrev sina memoarer. De blev bästsäljare av stora mått. Efter frigivandet deltog han i debatter med röda studenter på Freie Universität. 

   För mig förblir denne intelligente, till skillnad från andra toppnazister, en gåta.

   Yrsa Stenius och Gitta Sereny delade Riefenstahls förtjusning i den bildsköne Speer. Präntade ned det i böcker. Jag fattar inte varför denna personlighetstyp attraherar kvinnor. 

   Kriminella. Sociopater.

   Kanske samma sak med Clark Olofsson. Som tillbringade större delen av sitt liv bakom lås och bok. ”Stockholmssyndromet” myntades efter hans bravader i banken på Norrmalmstorg. Kvinnor föll för honom. 

   Jag förstår ingenting. Hjälp mig. 
   Men se dokumentären.