Äh, va´ fan!

Foto: SF Anytime

Det var min fagra kusin i Stenungsund, den enda av mina kusiner på salig mors sida - hon som alltid med emfas underströk att "blod är tjockare än vatten" - jag har kontinuerlig kontakt med.

   Och som i vår mejlväxling undslapp sig att en landskap som "mitt" Tversted nära Vesterhavet kan vara melankoliskt. 

   Omedelbart tänker jag Casper David Friedrichs landskapsprojektioner på Rügens vita klippor. Hur låta bli? Jag har upplevt klipporna med egna ögon under en vistelse i det Greifswald där den egensinnige Hans Fallada (Rudolf Ditzen) föddes. Han med Pinnebergs. I samma stad var Thorild professor, bråkstake och deporterad från Upsala.

   Apropå kusiner. Den jag också gärna skulle vilja ha kontakt med är Jakob Eklund. När jag en gång, för en himlans massa år sedan, väntade på avgång till Sverige, med Air Berlin från Tegel, upptäckte jag honom plötsligt tillsammans med Pernilla Östergren. I tätt samspråk.

   Jag utgår ifrån att de hade närvarat vid Berlins filmfestival. Men how come, vilken film?

   Kussen kort i rocken. Jag hade föreställt mig honom längre. Inte vågade jag, ångrade mig efteråt att jag inte gjorde det, gå fram till honom och sträcka fram våfflan: - Tjenare, kusin! Läget? Hur hade han reagerat? 

   

Jakob, son till en skådespelare i Göteborg, Olle. Gift med en av mina fastrar, farsan hade många syrror, alla med filmstjärneutseende, liksom farsan själv, undrar om det var efter farmor. Begiven på brännvin. Liksom sonen, generna ni vet, tills han tröttnade och lade av. 

   Jag har sett Jakob i den våldsamma tv-serien "Livvakterna", där han är riktigt bra. Liksom för övrigt frugan, Helsingejäntan Marie Richardsson. Men varför lånade han sig till kalkonen "Möbelhandlarens dotter?" 

   Även i en Beckfilm gled han förbi, i stort vitt skägg. Patriarkliknande. 

   Kunde bara de satans nätmobbarna låta bli honom, de tjatar om hans tendens att vräka ur sig: Äh, va´ fan! Är det något att hänga upp sig på? När en hel värld står i brand. 

Nå, vad hade jag tänkt att skriva om, vilket var infallet? Jag far som vanligt i väg. Melankoliska landskap? Att bara fästa namnen på skärmen, Tversted och Vesterhavet, föder en nästan obetvinglig längtan att återse. Först i september bär det av för en längre vistelse. 

   Till det skimrande ljusets Krøyerland. Efterårets (höst på danska) Vendsyssel, så smukt. Och få turister. Ofta tyskar. Kanske nyfikna på var de manliga släktingarna höll till under besættelsen. 

   "Flødeskumsfronten" som Hitler sa om Danmark. Något annat än den kalla östfronten.

Förresten, se den starka filmen "Under sanden" om hur tyska soldater efter kriget tvingades leta minor på de danska stränderna. En efter en sprängdes till döds.  

   Krøyer, Danmarks störste konstnär, som slutade sina dagar på Skagen några mil från Tversted, togs in på sinnessjukhus, det hette så på den tiden, med diagnosen "melankolisk". Besynnerlig sjukdomsförklaring. Äh, va' fan! Det är ju fint att vara melankoliker.

FOTNOT. Noterar att den teaterkonstnärligt begåvade Claus Peymann (f. 1937) vid Berliner Ensemble sorgligt nog gått bort. En efter en efter en...