Är det så långt mellan Polen och Sverige, egentligen?

Foto: SF Anytime

Den polska filmen "Lämna inga spår" (2021), som kan ses på SVT Play, bygger på en sann, riktigt otäck, historia. I Warszawa 1983 stoppas två nojsande, unga grabbar på gatan av poliser. De avkrävs på det bryskaste sätt legitimation. 

   Efter ett allt hätskare ordbyte, när grabbarna inte bara låter sig hunsas och dribblas med av oförskämda uniformerade, grips de. En av dem, studenten Grzegorz Przemyk, misshandlas till döds inne på stationen. 

   Under uppmaning till de underlydande från ett befäl: "Undvik ryggen, slå i magen, det lämnar inga spår!"

   Därefter följer ett nedtystande, de misshandlande skall skyddas, falska vittnesmål fabriceras, korrupta åklagare uppträder lojala, för rättvisan blundande, mot staten. 

   I eftertexterna framgår att ingen från dödsmisshandeln dömdes för sin inblandning. Två oskyldiga sjukvårdare däremot. Till slut avskrivs ärendet. Efter att ha avfärdats av Högsta domstolen.

   

Krigstillstånd rådde i Polen efter general Jaruzelski och militärjuntans krossande 1981 av den oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnośc´ som bildats i hamnstäderna vid den polska kusten. 

   Glöm rättsstatligt vårdade friheter för individen. Allt reducerades till politik och skyddandet av makten. Den totalitära staten bestämde vad som är rätt och fel - med hjälp av sina handgångna som "gjorde jobbet". 

   

Det är en mycket smutsig historia som berättas under dryga två och en halv timme. Än en gång förundras jag över alla "vanliga" människor som låter sig städslas i den repressiva maktens tjänst. Polen var naturligtvis inte unikt i östblocket på den tiden. 

   I DDR Stasi. Rumänien Securitate. För att blott nämna två fruktade säkerhetsorgan.

   Har människor inget samvete, hur förmår de att möta sig själva i spegeln efter att ha medverkat till den repressiva apparatens fungerande? Och hur lever de med att ange sina medmänniskor, till och med sina närmaste, fadern sonen i filmen? 

   Motiv verkar de aktiva medlöparna alltid kunna uppfinna om varför de gör som de gör. Eller så bara agerar de blint, utan någon som helst reflektion. För att det vedervärdiga hantverket "måste" göras. Överheten har alltid rätt i undersåtens okritiska ögon.

Det kan tyckas långt till samtidens Sverige och Hamnarbetarförbundet, utbrytarorganisationen från Transport, som solidariskt stödjer medlemmen Erik Helgeson när han på lösan grund har avskedats från hamnen i Göteborg. 

   Vad gör LO, sätter ned foten och utlyser sympatiaktioner? Så klart inte. Instängda i arbetsrättens bur och hörsamma mot S som hoppas återta statsmakten nästa år.

   I socialdemokratins Sverige tillåts inga från partiet oberoende fackföreningar. Liksom i Polen under Jauzelski förväntas de vara statsmaktens förlängda arm. Och hålla uppsikt över "subversiva" medlemmar. 

   Som under efterkrigstiden när det villigt rapporterades om kommunister i de fackliga leden. Den man trodde var en kamrat att lita på i alla väder var en simpel angivare.

   Jag vänder formuleringen "det kan tyckas" till en öppen fråga: är det så långt mellan Polen och Sverige, egentligen? När frihetsinskränkande lagar är på tapeten - utan folkliga protester och offentlig debatt. Förutom från Nils Funcke. Frågan framkallar ett djupt obehag hos mig.