Bättre med mannen från Strängnäs och bötfällda KD-kvinnan?

Det odlas bland förtvivlade medborgare fromma förhoppningar om politisk förändring och att det skulle bli annorlunda med en ny regering. Det vill säga om den rödgröna röran, Bror Duktig (Carl Bildt) myntade uttrycket, försvinner. 

Och in i Rosenbad träder den med armarna viftande mannen från Strängnäs och den kristdemokratiska kvinnan, nyss dömd för förtal med dryga böter som påföljd. (Inga problem att betala, hon höstar in en bra bit över hundratusen varje månad.)

Jag deltar inte i detta illusionsdrivande odlande, även om jag förstår de förtvivlade. Jag må vara en ohjälplig radikalpessimist, Gud mig hjälpe, men hyser den bestämda uppfattningen att vi passerat the point of no return.

Jag lägger inte på den snart sönderspelade skivan om hur en vansinnig migrationspolitik genererat förnedringsrån och våldtäkter, dödskjutningar, klanvälde och parallellsamhällen - mitt Sverige är borta. 

Utan fokuserar istället på den inneboende parlamentariska logiken som är tvingande för alla partier, utan undantag.

Parlamentarismen i dess nuvarande form betyder inte folkvälde, snarare partivälde. Samma partier betalas via skattemedel, de är därmed i princip väljaroberoende. Därigenom blir också antidemokratiska decemberöverenskommelser och jökar möjliga. 

Och de närmast löjeväckande turerna runt Löfvens återkomst som statsminister efter att han entledigats. Många skakade skakade uppgivet på huvudet åt cirkusen i riksdan med uppgörelser till kaffedrickning bakom stängd talmansdörr. 

M, KD och SD kan inte ställa sig utanför den parlamentariska logiken. Den tvingar obönhörligt fram kompromisser, kohandling och överenskommelser bortom folket och maktens förlängda arm Mats Knutsson.

Kompromisser är i min snöda föreställningsvärld inget mål i sig, utan ett medel. Men om man lyssnar på den självbelåtet skinande Löfven verkar det som om det viktiga är att komma överens. Inte vad man kommer överens om. En besynnerlig uppfattning.

En sak förenar alla partier och deras ordföranden oberoende av partifärg och retorik, gäller även V men även partilösa "vildar" som Kakabaveh: åtnjutandet av det goda livet genom höga ersättningar samt efterföljande inkomstgarantier och pensioner. 

Det goda liv som merparten av oss via skattsedeln ofriviligt betalande, inklusive fattigpensionärerna (avskyr ordet), inte har tillgång till. 

Tidigt hördes kritiska röster som varnade för den utveckling, den degenerering av det parlamentariska systemet vi har kunnat bevittna under ett stort antal år. Det har bara fortsatt.

Jag röstar inte, vägrar legitimera denna föga lustiga fars som pågår. Och har blivit anti-parlamentariker, men anhängare av folkvälde - förstås. All makt åt folket!

Bild: seriewikin.seriefrämjandet.se

En sån chef skulle man haft

Kommande årsskifte är det redan fem år sen - Jesus, vad tiden går fort - jag stämplade ut från den högskola jag gav bort alltför många år av mitt liv till. Jag hade trots allt velat fortsätta ett tag till, skälet det usla pensionssystem som politikerna genomdrev (själva undantagna). 

Ett eller två förvärvsår extra - snart förväntas väl löneslavarna knega på tills de faller ned döda och staten slipper pensionsutbetalningarna - kan betyda mycket för månadsinkomsten, det ser jag varje månad den 18:e. Och när jag jämför med en mig närstående.

Men avdelningschefen ville sedan länge bli av med mig, nu hade han äntligen chansen. Mumlade i skägget något om att jag varit "kritisk". Häpp. Också en orsak till att inte vilja behålla en av studenterna mycket uppskattad föreläsare. Kyss mig där bak, förlåt min franska.

Jag följer, även nu i Berlin, Netflixserien "New Amsterdam" om ett sjukhus i New York som i verkligheten heter Bellevue och är ett så kallat allmänt sjukhus. Man behöver inte ha en dyr privat försäkring för att erbjudas vård. 

Även om styrelsen för sjukhuset inte ser med blida ögon på det generösa, kostnadsdrivande bemötandet av kreti och pleti, fattiga och tilltufsade. Siffrorna, inte patienterna, är vad styrelsen enögt fokuserar på. Ingen välgörenhet, debitera!

Men chefsöverläkaren, Max Goodwin (bilden), står emot. Trots plågad av cancer som stjäl kraft från honom gör han allt för sjukhuset. Det är sjukhuset och dess anställda han självuppoffrande lever för. 

Jag kan inte låta bli att reflektera: om man nu nödvändigtvis ska ha en chef, då ska det vara en som Goodwin. En fröjd att få skåda in i en stimulerande arbetsmiljö befolkad av professionella, självgående medarbetare. Verksamheten  genomsyras från golv till tak av en genuint professionell hållning. 

Och det Goodwin är bra på är just att leda, snarare låta bli, professionella medarbetare. Alla initiativ uppmuntras för att inte säga applåderas. Han finns där som ett aldrig sviktande stöd och just en uppmuntrare, ett ledarskap som på engelska känns igen som "facilitating". 

Undra på att medarbetarna älskar honom! Sluter upp runt honom. Ljusår till de värdelösa chäfer jag tvingades stå ut med. Ingen nämnd, ingen glömd (dessvärre).

Universitetsvärlden började leka privatföretag, lojalititet och anpassning belönades. Och kollegerna inrättade sig, piskan eller moroten om man så vill den personliga lönesättningen. 

Ögontjäneri viktigare än kompetens. Och, för allt i världen: Inget kritiskt tänkande om verksamheten! 

Tack och lov har jag många avsntt kvar av serien. Och det är än så länge bara första säsongen. Om du inte har Netflix, skaffa det bums och kasta dig in de fängslande händelserna på Bellevue! Förlåt, jag menar New Amsterdam. 

Jag lovar: du blir lika förtjust som jag. Annars käkar jag upp min keps.

Sätta livet på spel eller flyta med?

"Man kan inte byta hästar mitt i strömmen. Men om de gamla redan har drunknat?" Jag citerar fritt ur ett skröpligt minne trubaduren Wolf Biermann. En gång bosatt, inte långt från Brechts lägenhet, i den östra delen av den stad där jag just nu befinner mig. 

Sedermera utelåst från DDR av de stalinistiska "realsocialisterna". Märkligt nog var han nära vän med Margot Honecker. Det förhindrade inte utelåsningen. 

Det finns de som är beredda att sätta sitt liv på spel. Och de som bara simmar eller flyter med. De senare betydligt fler än de förra. Så har det varit genom hela den mänskliga historien. Lydnad och anpasslighet har tjänat som våra ledstjärnor.

I det nazistiska tusenårsriket, som inte blev äldre än tolv år, var så gott som alla medflytare. Inte beredda att sätta något liv på spel. Lättare blunda eller titta bort. Ange människor för Gestapo. Dödandet av judar mötte inget motstånd. 

Samma motståndslöshet i DDR. Därför har heller inte dissidenterna, bland dem Biermann, blivit några hjältar, vunnit något erkännande. Varför hylla dessa utstickare när man själv teg? Ett dåligt samvete riskerar spira. 

I dagens Berlin bär alla mask. Jag tar inte ställning till om masken skyddar mot smitta eller inte. Konstaterar bara att alla preussiskt lydigt bär mask, inordnar sig i ledet. Och exakt den typ av mask som myndigheterna påbjuder.

Är ämnet Ulrika Meinhof, vars grav (på bilden) jag denna regniga dag besökt, är det alltid någon som upprört undrar varför jag intresserar mig för en "terrorist". Jag lägger inget politiskt, moraliskt eller juridiskt perspektiv på Meinhof och hennes öde. 

Utan ett existentiellt. Hon satte sitt liv på spel. Om hon mördades eller begick självmord i det specialbyggda Stammheimfängelset i Stuttgart - om detta tvistas det än idag. 

Sverige i samtiden. Det skall "kompromissas", "hittas lösningar, "alla måste vara samarbetsvilliga" och "pragmatiska". Värst den maktberusade gamla fackbas som endast företräder sitt egenintresse. 

Det väljarföraktande spel som pågår fyller mig med leda. Alla skall således simma åt samma håll.

Var är folket? Är de på väg byta hästar mitt i strömmen? Tveksamt. Och det ovärdiga spelet pågår medan dödskjutningar och gängkriminalitet bara fortsätter. 

Arma land!

Människorester i fria universitetets jord

Åter i förnäma Dahlem, stadsdelen med alla sina flotta, burgna hus och som hyser Freie Universität. Grundat efter kriget när det som var det gamla Berlinuniversitetet, med namnkunniga rektorer som Friedrich Hegel och andra, hamnade i östzonen. 

Östuniversitetet, Humboldt Universität, infiltrerades av Stasi och angivare, skadades i sitt rykte av politiskt betingade professorstillsättningar.

Universitetet i Dahlem har skakats, ledningen försökt tysta ned det utan att lyckas, av att man funnit människorester nedgrävda i jorden på campus. Rester från Auschwitz, där den sataniske doktor Mengele (bilden) bedrev sina djävulska experiment på fångarna. 

Som mottagare av mänskliga kroppsdelar fungerade ett rasbiologiskt institut i Dahlem, byggnaden belägen inte långt från Henry-Ford-Bau där stormiga stormöten hölls i aulan under studentrevoltens år. (Albert Speer bjöds in att debattera med rödskäggen och han kom.)

Ett motsvarande institut fanns som bekant redan i Upsala.

Rasbiologin tjänade som styrande ideologi för nazisterna, legitimerade planerna på judeutrotning. 

Pandemin lägger sordi på det universitet som har frihetligheten inmurad i väggarna. Det kan inte hjälpas, den kan inte tänkas bort. Maskpåbud och handsprit påminner hela tiden om den, en mental ockupation. 

3 juli öppnades universitetet efter att ha varit tillbommat på grund av pandemin, men fortfarande hålls mensan stängd. Öppenhet med fortsatta restriktioner. 

Jag försöker komma igång med en ny bok. Jag brukar överfallas av infall när jag befinner mig i Dahlem, därför här återigen på denna vanligtvis inspirerande plats, men denna gång går det trögt.

Läser Anders Sundelins bok "Särlingar: Konsten att vara annorlunda", en bok jag har svårt att lägga bort - sträckläser. Händer mig sällan. Nå, lägga bort och lägga bort. Det är en e-bok. Numera föredrar jag e-böcker.

Gläds åt att en bortglömd författare som Lars Göransson ägnas ett kapitel hos Sundelin, som skriver förbaskat bra.

Två människor som betytt oerhört mycket för mig förtjänar att nämnas den dag som idag är. Vännen, legendaren, Gert Nilson med Bokförlaget Korpen. Hans dödsdag. Tänder ett ljus i hotellrummet, ser och hör honom. Saknar honom. 

Min bok om Berlin, som Gert gav ut, har nu tjugosju år på nacken. Obegripligt. Åren bara rusar. Och jag förföljs av den isande känslan att livstiden krymper, slutet kommer allt närmare. Kanske därför en ny bok tvekar att låta sig skrivas. Meningslöshetens svarta fåglar kraxar.

Konstnären Erling Öhrnell, som jag samarbetat med i ett antal böcker. Så märkligt det varit. Erling har skapat bilder, nota bene inga illustrationer, till mina texter precis som jag ville ha dem. Utan att jag sagt ett ord. 

Idag fyller han år. Vän, men också en favoritkonstnär. Mycket formsäker. 

Återigen minns jag Sonnevis dikt. Fritt återgivet: De människor som finns här är de enda som finns. Gert är borta, Erling finns. 

De som förpassats till universitetets jord må icke glömmas.

Vem skall jag vara rädd för?

"Rädsla urholkar själen", hette en film av den tyske mästerregissören Rainer Werner Fassbinder, och som jag håller för att vara hans allra bästa. Den geniale filmkonstnären efterlämnade en rad fantastiska filmer, bör genast tilläggas. Alla högst sevärda.

Rädsla urholkar nationen, kan budskapet omformuleras till i vår svenska samtid. 

Den frie skribenten Gunnar Sandelin skrev om detta häromdagen, han som tydliggjort en annan rädsla och tvingats betala ett högt pris för detta. Rädslan för sanningen som hyses av makten, politikerna och deras förlängda arm inom de statsbärande medierna. 

Snarare rädslan att sanningen skall uppenbaras för den breda valmanskåren. 

Löfven fortsätter upprepa sitt mantra att gängvåldet skall knäckas, så har det låtit länge. Alla vet att sanningen är den att skjutandet och dödandet bara fortsätter. Hans ord betyder ingenting. 

Morgan Johansson hävdar att vår invandringspolitik är nere på en av de lägsta nivåerna inom EU, efter det gränslösa inströmmandet 2015. Alla vet, eller borde veta, att det inte är sant. Endast ett medvetet döljande av de verkliga förhållandena, ett lurigt räknetrixande. 

Den redan nämnde Sandelin har gång på gång, imponerande oförtröttligt, med hjälp av offentliga källor visat på detta. Men de statsbärande medierna återger Johanssons osanningsenliga uttalanden utan någon som helst kritisk granskning. 

Jag erkänner att jag känner mig rädd i denna förskräckliga svenska samtid, att lägga till uppgivenhetskänslor. Vreden har falnat, blossar upp någon enstaka gång. Vem skall jag vara rädd för? Grannpojken? Knappast. Men jag får inte veta vem eller vilka jag skall se upp med.

Det talas, särskilt från V-håll, om vikten av förebyggande arbete. Vad med samhällspreventivt sådant, skyddandet av de laglydiga medborgarna? 

Polismördaren i Göteborg, annat ursprung och annan bakgrund än grannpojken, är tidigare dömd för ett bestialiskt dåd. Med provocerande mild straffpåföljd. Om man ens kan tala om straff i detta sammanhang. (Fälls han för polismordet utgår "ungdomsrabatt" och han är snart ute igen, enligt lagkunniga.)

Han hör hemma i en grupp med likasinnade, överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns goda skäl att känna sig rädd för dessa, att se upp när jag rör mig utanför hemmets borg.

Vilka jag måste frukta får jag endast veta om jag söker mig till det som kallas alternativa medier. Säkert kliar det i fingrarna på Morgan Johansson att få tyst på dessa, som till skillnad från honom och hans knähundar till journalister avslöjar hur det är.

Jag behöver få veta vem och vilka jag skall vara rädd för - av ren självbevarelsedrift. Fram till att skälet till min rädsla elimineras. Jag ser dock i skrivande stund inte hur det skulle kunna ske. Det gör mig ännu räddare.

I Stockholm räknas det samtidigt i denna stund mandat hit och dit från socialdemokratiskt, centerpartistiskt och vänsterpartistiskt håll. Löfven skall räddas. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt de maktgalna, väljarföraktande turerna. 

Bild: expressen.se

Kronblom skulle platsat i Kalahari

När Lasse Berg i "Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro" (originalutgåva 2011) fördjupar sig i sanfolkets livsstil  i Kalahari, eller söker upp papuanerna på Nya Guinea, som upptäcktsresanden Sten Bergman på sin tid berättade om för en hänförd publik runt om i landet, då har jag svårt att släppa e-boken.

Däremot de mer allmänna resonemangen om mänsklighetens "utveckling" - ett positivt värderande ord som kan diskuteras - känns mer tunglästa. Om än intresseväckande med ett mycket långt, för att inte säga direkt svindlande tidsperspektiv. 

Sanfolket är ett så kallat samlarfolk. Två timmar om dagen jagar de, bytet delas sedan lika. Resten av dagen samtalas och skrattas det - i en varm och jämlik gemenskap. 

Bergs tes, som han driver och som jag finner djupt tilltalande, är att eländet började när vi blev bofasta och övergav nomadlivet. Vi förmådde efterhand producera mer mat än vi behövde för eget bruk, icke-producerande grupper kunde i och med det försörjas. 

Beskattning blev därtill möjlig. Och så småningom formuleringen "Under orättfärdiga skatter digna vi neder." Någon kved: - Vad får jag för pengarna?

Värst av allt när "utvecklingens" linjer skall dras: överheten träder fram på scenen, det dagas för chäferna. Och då blir det knas, för som Lasse Berg skriver: "Vi är helt enkelt inte konstruerade för att lyda." Så det så!

Och Berg fortsätter, grundar det på sina noggranna studier: "Vi har av naturen svårt med chefer."

Det var ju det jag visste! Det fanns en gång ett chäfslöst, paradisliknande tillstånd i mänsklighetens historia. Och det är det naturliga tillståndet. Chäferna kom samtidigt med alla sjukdomar när människorna blev bofasta och levde alltför tätt inpå varann. 

Genast kunde virus, chäfsviruset ett dylikt, få fäste. 

Närheten till domesticerade djur alstrade tidigare okända sjukdomar, smittkopporna började hos dromedarer. Osökt tänker man covid och fladdermössen i Kina. 

Klockan kan inte vridas tillbaka, hur gärna man än önskade det. Men det förtjänar påminnas om att det fanns något annat och bättre än det nuvarande. Vi kan anlägga ett jämförande perspektiv, därmed tydligare urskilja samtidens bristande kvaliteter.

Samtidigt som jag läser Berg noterar jag till min förskräckelse att Allers tänker pensionera Kronblom - av ekonomiska skäl (löjligt). Det är väl de trångsynta dirrarna på Egmont som fått för sig nåt. En ren och skär skandal! Hands off Kronblom!

Om det är någon som skulle platsat bland sanfolket och på Nya Guinea så är det Kronblom: sofflockets filosof, den kontemplative levnadskonstnären, den fullfjädrade experten på att ta det lugnt. Vi andra är förstörda av civilisation och "utveckling", rusande runt i ekorrhjulet. 

Utan att egentligen fatta varför. Medan det korta och enda livet förflyktigas.

Bild: www-1zoom.se

Löfven hade ett val

Löfven skickar ett beklagande sms till den mördade - "avrättning" menade en kollega som fanns i närheten - polismannens familj. Varför struntade han inte i de väljarföraktande turerna runt tillsättandet av en "ny" statsminister och begav sig omedelbart till Göteborg? 

Han gjorde sitt val. 

Och det skrämmer mig. 

Denne mans, denne realpolitikers kallhamrade sinne, hans råa cynism och blinda maktberusning.

En österrikisk författare, Musil, skrev om "mannen utan egenskaper". Löfven är mannen utan politik. Löfven har ingen politik, ingen ideologi, inga idéer. Jag minns inte vem det var som för många år sen använde uttrycket "anti-politik". Det som Merkel har ägnat sig åt. Och Löfven.

Detta att ständigt reducera det som sker i Biskopsgården och annorstädes, ja - runt om i det av kriminalitet sargade landet - till polisiära frågor, när det är politiska. Varför fattades inte omedelbart ett beslut om utegångsförbud i Biskopsgården? 

Varför flyr Löfven undan sitt ansvar? Var är statsledningen? Jag har inte sett någon sådan värd namnet. Jag har hört tomma ord, till intet förpliktigande, till leda. Födande uppgivenhet. 

Det talas, icke minst från statstelevisionen, om "regeringskris". Om det är kris så är det en nationell sådan, en politisk kris. Och den har skapats av Löfven, Lööf och kompani. 

Kan det ha varit så att han inte vågade bege sig till Göteborg och möta folket ansikte mot ansikte? Jag tror inte det, folket låter honom hållas, muttrar men gör inget mer. Det var uppenbart viktigare att stanna i Stockholm och se till så att han får fortsätta att förstöra landet.

Det är inte de kriminella som är huvudproblemet, det är Löfven.