Det odlas bland förtvivlade medborgare fromma förhoppningar om politisk förändring och att det skulle bli annorlunda med en ny regering. Det vill säga om den rödgröna röran, Bror Duktig (Carl Bildt) myntade uttrycket, försvinner.
Och in i Rosenbad träder den med armarna viftande mannen från Strängnäs och den kristdemokratiska kvinnan, nyss dömd för förtal med dryga böter som påföljd. (Inga problem att betala, hon höstar in en bra bit över hundratusen varje månad.)
Jag deltar inte i detta illusionsdrivande odlande, även om jag förstår de förtvivlade. Jag må vara en ohjälplig radikalpessimist, Gud mig hjälpe, men hyser den bestämda uppfattningen att vi passerat the point of no return.
Jag lägger inte på den snart sönderspelade skivan om hur en vansinnig migrationspolitik genererat förnedringsrån och våldtäkter, dödskjutningar, klanvälde och parallellsamhällen - mitt Sverige är borta.
Utan fokuserar istället på den inneboende parlamentariska logiken som är tvingande för alla partier, utan undantag.
Parlamentarismen i dess nuvarande form betyder inte folkvälde, snarare partivälde. Samma partier betalas via skattemedel, de är därmed i princip väljaroberoende. Därigenom blir också antidemokratiska decemberöverenskommelser och jökar möjliga.
Och de närmast löjeväckande turerna runt Löfvens återkomst som statsminister efter att han entledigats. Många skakade skakade uppgivet på huvudet åt cirkusen i riksdan med uppgörelser till kaffedrickning bakom stängd talmansdörr.
M, KD och SD kan inte ställa sig utanför den parlamentariska logiken. Den tvingar obönhörligt fram kompromisser, kohandling och överenskommelser bortom folket och maktens förlängda arm Mats Knutsson.
Kompromisser är i min snöda föreställningsvärld inget mål i sig, utan ett medel. Men om man lyssnar på den självbelåtet skinande Löfven verkar det som om det viktiga är att komma överens. Inte vad man kommer överens om. En besynnerlig uppfattning.
En sak förenar alla partier och deras ordföranden oberoende av partifärg och retorik, gäller även V men även partilösa "vildar" som Kakabaveh: åtnjutandet av det goda livet genom höga ersättningar samt efterföljande inkomstgarantier och pensioner.
Det goda liv som merparten av oss via skattsedeln ofriviligt betalande, inklusive fattigpensionärerna (avskyr ordet), inte har tillgång till.
Tidigt hördes kritiska röster som varnade för den utveckling, den degenerering av det parlamentariska systemet vi har kunnat bevittna under ett stort antal år. Det har bara fortsatt.
Jag röstar inte, vägrar legitimera denna föga lustiga fars som pågår. Och har blivit anti-parlamentariker, men anhängare av folkvälde - förstås. All makt åt folket!
Bild: seriewikin.seriefrämjandet.se
Grundproblemet med vänster planhalva är att dessa partier är fyllda med liberalt förvirrade figurer som tjänar för mycket pengar i förhållande till de personer de påstås representera. Då blir det borgerlig butik med rött krafs i skyltfönstret.
SvaraRaderaDina bilder alltid så fyndiga och slående!
RaderaMycket intressant och jag delar din åsikt om detta på det stora hela.
SvaraRaderaDu har tidigare skrivit ett liknade inlägg qom jag också fann intressant här: http://lekstrand.blogspot.com/2018/07/en-rost-ar-en-rost-ar-en-rost.html?m=1
Speciellt detta fick min uppmärksamhet:
"Men vilket skulle alternativet kunna vara till system som råder i dag? Begränsad rösträtt? Avskaffad allmän rösträtt? Upplyst despotism? Jag är i princip positiv till det, definitivt ingen anhängare av det parlamentariska systemet som det fungerar i dag."
Hade varit spännande om du ville utveckla vad du menar.
Hoppas jag inte är för påflugen. Tyckte bara ditt perspektiv var så uppfriskande — och friskt! — i ett stagnant och förstelnat politiskt klimat.
Allt gott,
F.
Tack, F., för positiva ord! Feedback är livsnödvändigt för mig för att fortsätta skriva. Du har rätt, jag borde och skall utveckla mitt resonemang. Allt gott!
SvaraRadera