Studsar till när jag noterar dagens aviseringar av vem som fyller år på Facebook. Jan Myrdal finns med bland födelsedagsbarnen. Ingen har uppenbarligen tänkt på att plocka bort honom från Facebook. Han skulle den dag som idag är ha fyllt 94.
Häromdagen passerades på väg hem från Stockholm Blå Tornet, Strindbergs sista bostad. Första gången jag besökte denna kändes det nästan kusligt. Allt intakt och till synes orört, om än bakom skyddande glas.
Det var som om han bara gått ut på en av sina dagliga promenader och snart skulle återvända för att slå sig ned vid skrivbordet med pennan i ena handen, en cigarett i andra.
Röka och skriva snabbt som attan, skrev aldrig om. Jag förstår inte hur han bar sig åt, han skrev ju alltid, oavsett yttre omständigheter som kunde vara mycket svåra.
Vem skrev bättre om Strindberg, som akademiska forskare i meriteringssyfte varit på och försökt ofarliggöra genom att krångla till med sin begreppsexercis, än Myrdal? De var samma andas barn, hatade fjäsk och lismande, gick rakryggat sina egna vägar.
Innan man börjar uppstigningen för den branta Drottninggatan passerar man Peter Weiss Plats.
Se där en annan like till Myrdal, även om de olika avseenden skiljde sig åt. Inte är de många. Och som jag också nämnde igår: Författarförbundet ägde bostäder i huset intill. Detta förbund som i sin medlemsmatrikel rymmer åtskilliga pipor som makten blåser igenom, Myrdals uttryck.
Jag tror inte att det var Författarförbundet som ville utesluta den illojale intellektuelle Myrdal, utan Svenska PEN om jag minns rätt.
Han kunde då reta upp dem! Satan vad han är saknad.
Kanske bara bra att hans namn fortsätter att dyka upp på Facebook. Han får inte glömmas.
Mycket välkommen påminnelse om JM! Ibland undrar jag hur han upplevde sin sista tid som skriftställare. Banan i offentligheten svängde ordentligt genom åren. Det tog lång tid att bryta publiceringsvallen, men under "vänsteråren" kom han att bli en intellektuell centralgestalt som alla på den kanten skulle förhålla sig till. För att under de sista åren hamna i marginalen och få svårt att bli publicerad. Det måste ha tärt. Osökt erinrar man sig en annan radikal
SvaraRaderai en tidigare generation, nämligen Per Meurling då han kort före sin död intervjuades i Clarté. Att det är ett missförstånd att det kring den refraktäre ständigt råder larm och strid. Hur enkelt hade det då inte varit, menade han. Få uthärdar den gravlika tystnad som sänker sig över en revolutionär intellektuell, en tystna och utfrysning som kan vara i år och decennier. "Dessutom saknade jag medelmåttans behag".
Detsamma kan också sägas om Myrdal.
Mats, du får mig att tänka att jag måste läsa Meurling igen, han finns någonstans i mina hyllor. Texten om JM tog sig även in hos Lindelöf: https://www.lindelof.nu/jan-myrdals-fodelsedag/
SvaraRadera