Vem skall jag vara rädd för?

"Rädsla urholkar själen", hette en film av den tyske mästerregissören Rainer Werner Fassbinder, och som jag håller för att vara hans allra bästa. Den geniale filmkonstnären efterlämnade en rad fantastiska filmer, bör genast tilläggas. Alla högst sevärda.

Rädsla urholkar nationen, kan budskapet omformuleras till i vår svenska samtid. 

Den frie skribenten Gunnar Sandelin skrev om detta häromdagen, han som tydliggjort en annan rädsla och tvingats betala ett högt pris för detta. Rädslan för sanningen som hyses av makten, politikerna och deras förlängda arm inom de statsbärande medierna. 

Snarare rädslan att sanningen skall uppenbaras för den breda valmanskåren. 

Löfven fortsätter upprepa sitt mantra att gängvåldet skall knäckas, så har det låtit länge. Alla vet att sanningen är den att skjutandet och dödandet bara fortsätter. Hans ord betyder ingenting. 

Morgan Johansson hävdar att vår invandringspolitik är nere på en av de lägsta nivåerna inom EU, efter det gränslösa inströmmandet 2015. Alla vet, eller borde veta, att det inte är sant. Endast ett medvetet döljande av de verkliga förhållandena, ett lurigt räknetrixande. 

Den redan nämnde Sandelin har gång på gång, imponerande oförtröttligt, med hjälp av offentliga källor visat på detta. Men de statsbärande medierna återger Johanssons osanningsenliga uttalanden utan någon som helst kritisk granskning. 

Jag erkänner att jag känner mig rädd i denna förskräckliga svenska samtid, att lägga till uppgivenhetskänslor. Vreden har falnat, blossar upp någon enstaka gång. Vem skall jag vara rädd för? Grannpojken? Knappast. Men jag får inte veta vem eller vilka jag skall se upp med.

Det talas, särskilt från V-håll, om vikten av förebyggande arbete. Vad med samhällspreventivt sådant, skyddandet av de laglydiga medborgarna? 

Polismördaren i Göteborg, annat ursprung och annan bakgrund än grannpojken, är tidigare dömd för ett bestialiskt dåd. Med provocerande mild straffpåföljd. Om man ens kan tala om straff i detta sammanhang. (Fälls han för polismordet utgår "ungdomsrabatt" och han är snart ute igen, enligt lagkunniga.)

Han hör hemma i en grupp med likasinnade, överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns goda skäl att känna sig rädd för dessa, att se upp när jag rör mig utanför hemmets borg.

Vilka jag måste frukta får jag endast veta om jag söker mig till det som kallas alternativa medier. Säkert kliar det i fingrarna på Morgan Johansson att få tyst på dessa, som till skillnad från honom och hans knähundar till journalister avslöjar hur det är.

Jag behöver få veta vem och vilka jag skall vara rädd för - av ren självbevarelsedrift. Fram till att skälet till min rädsla elimineras. Jag ser dock i skrivande stund inte hur det skulle kunna ske. Det gör mig ännu räddare.

I Stockholm räknas det samtidigt i denna stund mandat hit och dit från socialdemokratiskt, centerpartistiskt och vänsterpartistiskt håll. Löfven skall räddas. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt de maktgalna, väljarföraktande turerna. 

Bild: expressen.se