Några dagar in i december 2009, fritt från stormar i Karibien. Annars inte ovanligt denna tid på året, har jag förstått. När planet sänker sig ned mot Havanna känns det riktigt stort för mig, vågade aldrig någonsin tro att jag skulle få komma hit och uppleva Kuba inifrån.
Även om jag drömt om det ända sen jag 1969 skrev en omfångsrik trebetygsuppsats i sociologi om Kuba med inriktning på vad som på den tiden benämndes "u-landsproblematik".
Jag avslutade med en del om den "nya" nationalismen i länder som kastat av sig det koloniala oket. Kuba användes därvidlag som ett illustrerande case.
Genom åren hade jag följt utvecklingen på Kuba, läst böcker med uteslutande en exilkubansk, oförsonligt kritisk ansats. Recenserat någon av dem och därigenom dragit på mig Svensk-Kubanska Föreningens vrede, räknats in bland Kubas kontrarevolutionära fiender.
Även tagit del av, och det gör jag än idag, Proletärens mer positiva skildringar från Kuba. Definitivt inte sopande landets svåra problem under mattan, skall i rättvisans namn betonas.
Något av det första man möttes av i Havanna i december 2009 var väggmålningarna med revolutionshjältarna: Castro, Cienfuegos (mannen på bilden som dog under mystiska omständigheter i en flygplansolycka) och Che Guevara (skjuten i Bolivia 1967 när han försökte exportera den kubanska revolutionen dit).
Den karismatiske, retoriskt överväldigande Fidel Castro och hans regim förkroppsligade för mig en upplyst despotism. Inte den parlamentariska skendemokrati vi lever under. Med partier som agerar över huvudet på folket - decemberöverenskommelser och jökar - som förväntas agera lydig valboskap och inget mer.
Den upplyste despoten företräder folkets rättmätiga intressen. Till skillnad från våra svenska politiker som i praktiken, vad de än säger och lovar, bagatelliserar att människor förtvivlat ropar efter ett slut på den kriminalitet och de dödsskjutningar som dagligen förekommer.
På Kuba igångsattes, ett inslag av paternalism och omhändertagande hör till bilden, alfabetiseringskampanjer. Högre utbildning blev möjlig för tidigare utestängda. (I dokumentären Comandante av Oliver Stone hyllas Castro av medicine studeranden, inget propagandistiskt nummer).
Sjukvården blev fri. Alla skulle ha rätt till bostäder och ett drägligt liv. (I Löfvens Sverige har vi så kallade "fattigpensionärer" och tiggande hemlösa, skandalös åldringsvård och eftersatt sjukvård.)
Det var en regelrätt revolution 1959 som de vildvuxna skäggen ledde. Den var historiskt försvarbar, förhållandena dessförinnan fruktansvärda. Och jag kastade i uppsatsen in en mängd ovedersäglig statistik som klart visade på vad som blivit mycket bättre med Castro vid rodret.
Så till den mörka sidan. Ingen opposition tillåts inom ramen för despotismen, oliktänkande straffas, behandlas som kriminella. Ett internationellt känt fall Heberto Padilla. Konstnärlig frihet existerar inte, ej heller yttrandefrihet.
Företrädandet - som jag inte ifrågasätter - riskerar leda till historie-idealism. Despoten och ingen annan vet vad framtiden kräver, uppoffringar och umbäranden förväntas av folket, i väntan på den ljusnande morgondagen.
Vad som är här och nu - den grå samtidens vardagliga krav - försummas. På Kuba upptäckte vi snart att det var brist på praktiskt taget allt. Något som regimen skyller på den blockad som USA har vägrat att mildra. En vag självkritik hörs från och till, som öppnat för viss privatisering.
"Den socialistiska människan" talade Che om - som måste fostras. De varelser som redan finns är otillräckliga, inte tillräckligt socialistiskt medvetna. Det är en auktoritär människosyn som i idealismens namn tuktar och straffar.
Kanske den största faran med upplyst despotism: det utopiska inslaget. Det föder repression.
Men min klarsyn - tilläggas skall att jag fortsätter att fascineras av det karismatiska ledarskapet, typ Castros - gör mig inte mer benägen att degradera mig till valboskap i vårt förfallna parlamentariska system, aldrig i livet.
Även om Churchill menade att demokratin är det sämsta politiska systemet, men att det inte finns något bättre. Eller hur han nu uttryckte det. Betraktar jag dagens Sverige, blir jag inte övertygad.
Kommunism brukar väl intellektuellt motiveras med att demokrati bara anses vara cynism: ett riggat "casino" där de besuttna drar i trådarna & där valceremonin med papperslappar i låda ersatt insikten om att världen styrs av makt.
SvaraRaderaOch jag röstar inte sedan många år.
SvaraRaderaTack för ett välskrivet och tankeväckande inlägg!
SvaraRaderaJag kanske inte håller med dig om just Fidel Castros förträfflighet men du sätter fingret på så mycket som är problematiskt i vårt sönderfallande och alltmer våldsamma och laglösa land.
Jag uppfattar dig som en i grunden frihetlig människa (läste för länge sedan ett par av dina böcker om medborgarlön och läser med stort intresse din blogg som håller hög kvalitet). Undrar därför hur du ser på konflikten mellan paternalism och frihet?
Själv har jag också en stark frihetlig tendens (OBS! varken i bemärkelsen av dagens "anarkister" till vänster eller libertarianska marknadskramare till höger) men även en stark insikt om att ordning behövs och är förutsättningen och grunden för all äkta frihet.
Kan tycka att en politiker som Singapores Lee Kuan Yew är intressant apropå det du skriver om upplyst despotism. Hans sätt att styra Singapore har ju benämts såväl "välvillig diktatur" som "mjuk auktoritarism" eller "dictablanda" på spanska. Ett styrelseskick som vissa statsvetare hävdar är en egen gren, separat från såväl demokrati som totalitarism/de facto-diktatur. Med en LKY vid rodret hade nog den hyperkriminalitet som plågar Sverige fått ett tvärt slut. Frågan är förstås till vilket pris? Men när vi redan nu tvingas betala blodsoffer i form av skjutna småbarn, poliser och mammor med spädbarn i famnen misstänker jag att folk inom en nära framtid kommer att vara mer än villiga att betala ett ganska högt pris för att sätta stopp för det hänsynslösa och människolivsföraktande maffiasamhället som varje dag äter sig djupare in i den svenska samhällskroppen.
Allt gott,
Frede
Tack, Frede! Det är alltid så inspirerande att läsa dina kommentarer, tvingar mig att försöka tänka vidare. Jag försökte skriva så balanserat som möjligt om Castro´s upplysta despotism. Kanske borde hans styre heta något annat, du är inne på det när du relaterar till Lee Kuan Yew som jag inte känner till, men vill veta mer om. Revolutionen 1959 på Kuba var i högsta grad berättigad, förhållandena på Kuba under Batista fruktansvärda. Men förföljelsen av oliktänkande har jag ingen som helst förståelse för. Jag skulle nog själv ha tillhört de förföljda. Ja, den avgörande frågan blir: Till vilket pris? Ofrihet men lag och ordning? Eller som nu. Finge folket välja är jag ganska så säker på att det första alternativet låg bra till. PS. Jag har talat med människor som upplevde DDR inifrån, där kan man tala om ofrihet men lag och ordning. Trygghet bakom mur.
SvaraRaderaIntressant debatt, med nog så många trådar att dra i.
SvaraRaderaHar själv inte följt utvecklingen på Kuba så noga, men apropå "upplyst despotism" så kan man invända att det inte nödvändigtvis handlar om någonting härlett ur ideologin. Jag läste för länge sedan Castros tidiga tal och jag kan inte erinra mig något som pekade fram någon despoti. Ska jag agera djävulens advokat kan jag hänvisa till en revolutionär situation som dragit ut på tiden. Sanktioner och ständiga hot om öppet våld från den supermakt man utmanat. Hur många mordförsök utsattes Fidel för?
Ta en helt annan tid och figur för att ge perspektiv på frågan. Robespierre och det s k skräckväldet. Den omutlige Robespierre som gjort sig känd som motståndare till dödsstraffet och förespråkare för medborgerliga fri-och rättigheter. Historikerna idag menar av vad jag förstått att han aldrig övergav sina humanistiska ideal. Hur ska man då förstå hans agerande? Ett enkelt svar är att det handlade om självförsvar. Omgivande utländska makter som stod beredda att slita sönder republiken med tillhjälp av inhemska kontrarevolutionärer. Men Robespierres tid löpte ju ut när det akuta hotet var väck.
Kan man då inte hävda att den kubanska revolutionen alltfort lever under ett konstant hot? Det fantastiska är som jag ser det att Kuba kunnat överleva, även utan ens ett hypotetiskt supermaktsskydd.
Beträffande den svenska demokratin; jag tror det finns ett par drastiska, men i princip enkla lösningar. Viktigast är att se till så att partierna frikopplas från statsapparaten.
Stannar till vid den mycket intressanta formuleringen: "en revolutionär situation som dragit ut på tiden." Har det överhuvudtaget funnits något alternativ, värt att försvara, till styret mot bakgrund av USA:s ständiga hot och CIA:s upprepade försök att mörda Castro? När vi besökte Kuba 2009 hörde vi om hur Csstro aldrig sov två nätter på samma ställe. Och vi färdades med buss förbi Grisbukten där USA försökte sig på en invasion som slogs tillbaka. Slogan "Fosterlandet eller döden" inte retoriskt gripen ur luften.
SvaraRaderaOliver Stone´s dokumentärer fann jag belysande: dels hyllandet av Castro från läkarstuderande som i och med revolutionen fått möjlighet att studera, dels rättegångar mot ”ö-flyktingar” med stränga straff som följd. I det första fallet ingen propagandauppvisning, i det andra öppna kort, kameran är med in i rättssalen.
Slutligen pekar du på något avgörande och för demokratin störande vad avser vårt land: att partierna blivit medlemsoberoende och finansieras via skattsedeln, det öppnar för decemberöverenskommelser och jökar. Oavsett vem man röstade på. Väljarförakt. Maktberusning. Anti-politik.
Tack för en som vanligt mycket insiktsfull och tankelyftande kommentar!
Tack för intressant postning och intressant diskussion, tämligen unik i vår tid? Jag funderar på frågan om partierna och statsapparaten. Går det ens att frikoppla partierna från apparsten utan att skrota den? Lite fatalistiskt tror jag att makt berusar och att varje parti som får chansen att bli en del av maktapparaten tar den.
SvaraRaderaJag lutar mig mer åt att klasskamp behövs. I alla gemenskaper finns herre och slav, och slavarna måste hålla ihop för att få del av makten, åtminstone hela tiden utgöra ett hot. Idag finns intet av detta. Nationalister kämpar för sin sak, feminister för sin, sexuella minoriteter för sin sak och islamister för sin. Den liberala agendan kan ge dom alla litet grand och framför allt har de sociala medier där de kan föra menlösa diskussion i det oöndliga. Svårt att hoppas på något gott ur detta...